Jag är så himla stolt över mig själv. Jag klarade det jättebra ju!!

Jag kan ju inte säga att jag var sådär jätteglad i att narkossköterskan var tvungen att raka hela min mage... Lär ju bli supersnyggt sen... Men men, vad gör man!

Jag kommer ihåg att jag vaknade kvart i fyra på uppvaket och somnade sedan om igen. Var halvvaken ända fram till sju och då gjordes jag i ordning för att få åka upp till mitt rum igen.

Min fina Amanda och Lena satt där inne och tog emot mig med kramar. Underbart.

Det är så skönt att jag sluppit att varken må illa eller ha så värst ont. Jag känner mig till och med bekväm med att åka hem imorgon! Detta kunde knappt gå bättre.

Det enda som är kvar nu är samtalet med kirurgen, om vad de såg där inne. Det snacket blir imorgon förmiddag skulle jag tro. Jag beräknas nämligen få åka hem vid lunch redan.

Nu håller vi alla tummar hörrni!!

Jag vill bara passa på att säga TACK också. Tack för att Ni stöttar mig och vill vara en del av min armé i kriget. Ni gör skillnad. Kram!

Brutal bild riktad mot en brutal sjukdom. Jag är trött och sliten och nerdrogad och ska precis rullas ner till operationssalen. Fuck cancer!