Brister
Jag vet inte vad jag ska skriva. Känner att jag varit riktigt dålig på det dem senaste dagarna men det har ju haft sina anledningar. Nu när jag är hemma igen dock och bara ligger i min säng hela dagarna vet jag bara inte vad jag ska skriva. Känns konstigt, ovant. Det är inte särsklit likt mig haha.
Jag har lite inspirationsbrist kan man säga. Men det blir väl så när man inte får se annat än sitt rum hela dagarna. Sedan har det ju varit dåligt med näringsupptag i min kropp också, det påverkar en del det med.
Mat mat mat. Det är något jag tänker på i princip hela tiden. På hur orättvist det är. Allting handlar verkligen om mat. Det är en sån stor del av livet som nästan ingen ens tänker på. Men det gör jag kan jag lova. Jag blir så frustrerad och ledsen och faktiskt avundsjuk ibland av att se människor sitta och bara peta i maten eller vara kräsna eller också verkligen skyffla i sig. Haha är det inte sjukt? Det är ju en sak som bara måste fungera, att kunna tugga och svälja och bli mätt, sedan hungrig igen.
Det är fördomar från min sida men jag tänker i alla fall alltid att gänget som sitter där på restaurangen och äter inte ens tänker på hur lyckligt lottade dem är, som problemfritt kan äta mat, utan bara sitter där och tar hela grejen för givet, kanske njuter lite av den goda smaken på vad det nu är de stoppar i sig men i övrigt bara tänker på vad personen bredvid just pratat om.
Men det kan inte jag. Även nu de senare veckorna då jag kunnat få i mig lite mer har det gällt att tugga allting extra noga, ta det väldigt långsamt och tänka mig för vad det är för något jag stoppar i mig, och i vilka mängder.
Dock försöker jag tänka positivt. Att detta bara är tillfälligt och att jag i framtiden kommer kunna ha en någorlunda normal livsstil när det gäller mat. JAG är också lyckligt lottad, som drabbats av en tillfällig tumör i magen och inte något permanent som gör mig blind eller tvingar mig att amputera ett ben eller något liknande som förändrar allting. Allt kommer lösa sig och bli bra. Det gäller bara att ha tålamod och påminna sig själv om saken.
Tankebild typ. Den är nog tagen 2006 någon gång. Saknar mina icke-mulliga kinder. Hoppas dem kommer tillbaka tidigt i vår!
Kommentarer
Anonym
Du är så stark som kan ha humöret uppe trots sjukdom o näringsbrist. Sänder dig energi o styrka. Får man länka din blogg eller du kanske inte vill det?
Svar:
Dijana Draganovic
Trackback
