Hemma igen. På en gång känns det bättre. Men samtidigt läskigt. Nu har jag en äcklig påse på magen som är kopplat till mitt operationssår, som det rinner ut en mysig liten vätska ifrån hela tiden.

 

Det som hände här i dagarna var att jag ju var hemma hos Amanda i söndags kväll, började få ont i magen. Så lugnade det ner sig efter min smärtlindring där vid åtta-tiden. Så somnade jag vid ett-tiden kanske. Och vaknade igen och spydde blod klockan tre. Fick rejäla kramper i magen och det slutade med att både hemsjuvården var här och gav mig medicin mot illamående och sedan dök ambulansen upp. 

 

Hela natten och morgonen fram till klockan åtta ungefär fortsatte spyorna och kramperna på sjukhuset och massor av extra morfin som inte hjälpte. 

 

Här i dagarna har jag tillsammans med Amanda legat inne, fått några påsar blod för att höja mina värden, och lagt om det förbaskade operationssåret som tidigare idag gjorde valet att börja rinna och ha sig. Så det har spolats och gjorts i ordning. Fram tills nu har det varit torrt och fint men icke sa nicke. Nu blir det specialvård för den biten också några veckor framöver. Jag måste åka in på onsdag så läkaren kan gegga runt ännu mer i såret. Usch. Hatar det. 

 

Jag kan inte äta längre heller. Mår bara illa då. Tror det är cellgifts-uppehållet som gör det. Tumören får tid på sig att växa liksom. Men det är ju så det fungerar så. 

 

Det blev ingen jul för mig i år, och ingen julmat heller. Vi kan la bara hoppas att jag får vara hemma och ha lugn och ro tills onsdag då. 

 

Värst vad butter jag låter. Men ärligt talat så är det precis vad jag varit hittills denna veckan. Är så trött på att saker och ting inte bara kan få vara utan komplikationer.