Vad tyst det blev...

Ja hörni, det kan helt inte gå bra hela tiden. Natten till jullafton fick jag genomlida otroliga smärtor i magen och spy en hel del blod. Det resulterade i att jag fick åka ambulans till mitt rum här på östra och spendera julhelgen här. Åkte hem igen på torsdagen den 27e.. Och sedan dess har det varit annorlunda,

 

Jag har inte rört mig ur fläcken i princip förutom när det varit dags att besöka toaletten, vilket alltid varit en utmaning i sig och slutat med att jag fått ligga och återhämta mig i min säng för att det förbaskade illamåendet ska minskas och jag ska sluta få ont.

 

Men vad hände sedan då? Jo, det kokade över igen. Natten mellan torsdagen och fredagen (3-4) kom smärtorna och kräkningarna och ångesten tillbaka... Med en skillnad. Jag hade otroligt ont i mitt hjärta som dessutom slog onormalt fort. Det kändes väldigt obehagligt och självklart blev jag rädd. Så in åkte jag och Andreas tidigt fredag morgon. Mådde ungefär lika dåligt som jag gjorde under mina första cellgiftsbehandldingar. Ett helvete var det säger jag bara.

 

Efter det var det röntgen av lungor och hjärtat som gällde, vilket visade att jag fått in vätska i mina lungor, och även i säcken som hjärtat ligger i. Väl tillbaka uppe på mitt rum var det ultraljjud av hjärtat som gällde men som tur var ligger inte den där vätskan på ett ställe som påverkar hjärtats funktion. Och EKG-undersökningen (en massa slangar som klistras på runt om på bröstkorgen och runt hjärtat, handleder osv) visade att jag har rejäl hjärtklappning och att det inte är konstigt att jag har ont. 

 

Mina läkare trodde att jag råkat ut för lunginflamation först, men så var ju inte fallet. Sedan visar mina blodvärden att jag har infektion någonstans i kroppen, så jag går på antibiotika. Haft upp emot 40-graders feber till och från också. Dygnet runt ungefär varannan timme får jag extra smärtstillande i form av morfin/oxynorm och lugnande för hjärtat, illamåendet och ångesten/i form av stecolid. 

 

Som råga på allt börjar min nästa cellgiftsbehandling imorgon... 

 

Det är mycket nu, igen. Hoppas ni kan ha någon sorts förståelse till varför jag varit frånvarande här. Det är liksom tllräckligt mycket fokus som måste läggas timme ut och timme in på alla läkemedel och efterkänningar av hur kroppen mår som det är redan...

 

En positiv grej är i alla fall att oxynormen och stecoliden hjälper väldigt bra. Jag får må helt okej i perioder. Och igår fick jag i mig en piggelin :-)

 

Jag saknar det där ögonblicket. Min trio står längst fram  vid scenen och bara väntar på av vårt favoritband ska börja spela sin nya skiva live för oss i Berlin förra hösten. Det är just sånt här som håller mig motiverad. Saker som drar mig framåt. Saker jag vet kommer göra mig så lycklig att tårarna bara kommer spruta. Åh. Längtar!

massa kramar! :(<3

Du har en författares talang! Och du är stark och envis som en oxe- det tar dig långt tror jag!! Blir berörd av att läsa det du skriver. Den största av kramar till dig från en främling som håller tummar och klor för dig :)

Hej Diana. Vilken trio ni är, så fina <3

Skickar många många kramar till dig! ! Du är en riktig fighter och ge den där skiten riktigt på käften nu så det krymper ihop till en liten lort. Jag önskar jag kunde skicka en massa energi till dig. Tusen kramar !!

Lilla gumman!
Följer din blogg och tänker på dig varje dag.
Önskar att jag kunde finnas för dig och ge dig ork.
Kramar från en mamma till 3 tonåringar.