Det är så lätt att glömma
Amanda åkte hem vid fem. Då började jag göra mig i ordning för kvällen. Rotade igenom halva garderoben. Vad ska man ha på sig? Sedan duschade jag håret och då kom familjen hem. Allt var bra och klockan blev halv sex. Då slog tanken mig att jag skulle äta upp resten av kebabrullen.
Jag åt en fjärdedel. Sedan började jag må rikigt dåligt. Ligger i min säng nu och försöker hämta mig. Fan också. Det är så lätt att glömma bort att man faktiskt har en sjuk mage ibland.. Ja ja, det är en timme kvar tills jag behöver gå. Hemsjukvården kom precis, och jag har bara smink och hår kvar att fixa. Det kan jag lösa snabbt sedan. Nu bara ligger jag här. Det måste bli bra igen. Men jag blir så anti på något sätt. Känner mig inte direkt partysugen just nu.
En gammal bild på Maja och mig från en fest förra året någon gång. Båda hade jättelångt fint hår. Jag tror det kommer vara riktiga fotografer på plats ikväll. Vore kul om det blev någon fin bild på oss där ifrån. Nu rockar vi ju korthåriga frippor båda två istället! Vi får hålla tummarna.
Fullspäckade dagar väntar!
Från att ligga och må sämst resten av veckan, till att ha massvis med roliga saker för sig är vad planeringen valt istället!
Jag och Amanda gick in på ICA efter mötet med kirurgen. Vi köpte sånt julbröd, köttbullar och rödbetssallad samt pepparkakor. Hemma gjorde vi i ordning lite mys och det känns gött! Fira julen i förväg (med mat-biten). Jag ska verkligen se till att njuta av så mycket gott jag bara orkar innan den tionde. Sedan blir det inget mer sånt på ett bra tag ju.. Får passa på!
Nu efter att droppen gått klart ska Mandis och jag ta en promenad. Sedan är det dags att gör sig i ordning för kvällens stora fest i Göteborg! "Join our army, join our fight!" står det på affischerna och jag känner redan nu att festen kommer vara proppad med positiv energi och glädje! Det ska bli riktigt roligt faktiskt.
Sedan är det julmarknad i Ubbhult imorgon vid lunch, på kvällen blir det födelsedagmiddag ihop med tjejerna i klassen! På söndag åker jag på släktkalas för Amandas kusin Simon. (I sex år i rad har jag följt med Amandas familj och gudfar Kalles (Amandas pappas) systers familj till fjällen. Jag är liksom en i gänget nu och brukar nästan alltid vara med på alla släktkalas och så).
På måndag är det möte med narkosläkarna inför operationen, tisdag är det pärl-dag med Amanda samt julgodisbak med hennes familj på eftermiddagen/kvällen, onsdagen ska jag fixa naglarna, torsdag är det möte inför operationen igen... Ja ni hör ju haha. Full rulle! Sedan är det bara fredagen och lördagen kvar innan det drar ihop sig.
Full rulle som sagt, myror i brallan som jag har trivs jag alldeles utmärkt med att ha det såhär. Bilden talar för sig själv tycker jag. Den är tagen för nästan exakt två år sedan.
Koll på läget
Kirurgen klarade sig fint med ordvalen trots allt, helt förvånade blev både jag och Andreas, haha.
Jag ska alltså bli inlagd den 9e, nästa söndag eftermiddag. Då blir det förberedelser i form av att skrubba sig ren några gånger med sånt där före-operations-medel och fasta från och med kvällen. Så börjar de tidigt måndag morgon sedan. De ska ta bort hela min magsäck. Jag ska alltså få leva ett liv utan magsäck sedan. Läskigt som bara den.. men lite spännande också.
Sedan är det specialkost och personlig dietist som gäller några år! Men min gudmor Lena har sagt att det finns en gubbe på hennes jobb som inte heller har en magsäck. Och han kan äta upp till en halv pizza idag. Han äter normal mat, kan fika med kakor och dricka som vanligt. Bara det att det inte handlar om samma mängder för honom längre. Han är väldigt smal men inte undernärd. Innan var han väldigt stor... Dock vet vi inte hur länge sedan det var han opererades, kanske fem år sedan sa Lena.
Operationen kommer ta 4-6 timmar att genomföra. Det beror lite på vad de hittar där inne. Om tumören verkar finnas på fler platser än räknat, till exempel inte bara i övre magsäcken och utanför vid mjälten utan även på/inuti mjälten, så kommer de ta bort hela min mjälte också. För den kan man tydligen också klara sig utan sa kirurgen.
När de känner sig klara med mig kommer de placera en sorts slang i buken på mig, som jag kommer ligga med i ungefär fem dagar. Den slangen ska spruta in cellgifter rakt in i bukhålan efteråt. Antar att det kommer få mig att må riktigt jäkla dåligt.. Men hellre en slang som koncentrerar sig just på buken, än ett dropp som går runt i hela kroppen!
Jag frågade om jag kommer få ligga inne över julafton, men det kunde han inte svara på. Det beror helt och håller på hur jag känner mig. Det brukar vara plus/minus två veckor efter en stor operation som man är kvar på sjukhuset. Och julafton är 14 dagar efter operationen... Hade varit så skönt att kunna ligga hemma i sin egna säng den dagen, trots att jag verkligen inte hade kunnat göra annat än just det: ligga stilla i min säng.
Ett nytt liv väntar på mig! Många som jag redan berättat detta för verkar tycka att det låter jättetufft och svinjobbigt och säger bara "oj...". Men jag har ingen anledning att se på saken så. Jag har chansen att bli frisk. Det är allt som betyder något. Resten kan man anpassa och lära sig att leva med. Detta kommer bli jättebra!
Jag vet att de första sju dagarna efter operationen antagligen kommer vara det värsta jag varit med om. Jag ser så klart inte fram emot dem. Men sedan blir det bara ljusare och ljusare, lättare och lättare, bättre och bättre för varje dag som går. Det är vad jag väljer att lägga fokus på!
Sista november
God morgon. Här ligger jag och tänker dra mig två timmar till. Skönt. Tänk att det är december imorgon.. Alla julljus ska tändas, stämningsfull musik, pepparkakor, lussekatter, julmust och glögg. Dessutom sätter julmarknaderna igång. Mycket som händer med andra ord.
Egentligen trodde jag att operationen skulle bli någon gång vid nyårsskiftet och att jag skulle kunna ta del av julbord och julgodis på julafton. Men så blir det ju inte nu. Faktum är att jag inte ens vet om jag kommer behöva ligga på sjukhuset över jul och nyår.. Amanda tyckte att vi kunde ha en minijulafton några dagar innan min operation och äta allting då istället. Lät som en mysig ide tycker jag. Vi får väl se hur det blir!
Nu ska jag sova vidare. Hoppas mötet går smidigt sen och att det inte kommer någon jobbig överraskning. Kirurgen jag har är den samme som gjorde min senaste gastroskopi, som gav mig beskedet om cancern, och som opererade bort min dottertumör i naveln.
Han är duktig, absolut. Men att formulera sig väl eller anpassat är inte direkt hans grej. Jag är nästan hundra på att han (med tanke på hur han skött samtal med mig tidigare) kommer säga såhär: "Det är ju en rätt stor och riskfylld operation som kommer kräva mycket tid och som har många svårt detaljerade moment. Vi får hoppas att det går bra"...
Hur tycker ni det låter? Inte direkt så man varken vill eller behöver bli bemött i ett sånt läge. Jag behöver ju honom att säga "Detta kommer gå alldeles utmärkt, du är i trygga händer". Inte att han ska skrämma upp mig och verka tveksam. Haha. Jaja, vi får hålla tummarna.
Denna bilden la jag ut på Facebook och instagram för några dagar sedan. Lätt en utav de bästa måltiderna jag haft i livet. Mamma och jag äter gudomliga mackor på en vit strand i Grekland 2009.
Det börjar sjunka in
Kvällen är här. Det känns fortfarande lite overkligt att vara hemma i sin egna säng. Det tänkte jag och Amanda på när vi tog en promenad på eftermiddagen när vi skulle äta kebabrulle (så sjukt efterlängtat och gott var det). Att det kändes overkligt på något sätt. Men det börjar sjunka in lite..
Imorgon efter morgonmedicinerna ska jag tillbaka till sjukhuset. Möte med kirurgen. Då ska jag få all information om vad de ska göra med mig, hur jag måste förbereda mig, när jag blir inlagd och dessutom kommer han svara på alla frågor jag har om saken. Har skrivit ner allt jag kom på i mobilen. Det händer lätt att man blir stum när man väl sitter där, så att skriva ner allt man kan tänkas undra är smart!
Jag är nervös. Men det kommer gå bra. Dock måste jag ju erkänna att en så stor operation känns skrämmande och oroar. Men jag tänker inte låta de känslorna ta över. Klart det är läskigt. Men det är viktigt att hålla huvudet högt nu mer än någonsin. Och det klarar jag, utan problem. Jag tänker aldrig sluta kriga. En kämpe är ett namn jag kommer gå under så länge jag lever.
Nu är det läggdags här. Imorgon efter mötet bär det av hemåt, få 14.00-medicinerna och sedan ska jag sakta men säkert börja fixa i ordning mig för kvällens fest! Ung Cancer har nämligen en stor FUCK CANCER-fest i Göteborg imorgon kväll, något jag egentligen hade missat på grund av behandlingen. Men nu kan jag ju gå! Ska bli spännande. Men det skriver jag om mer imorgon! Nu känner jag faktiskt för en gångs skull att jag kan somna. Får ta tillfället i akt! Godnatt!
Jag saknar dig så, lillebror. Tack för att jag fick klara denna dagen såpass bra. Vi ses i Nangijala. Massor av kärlek från storasyster.
Chockerande omställning
Det blev ingen behandling idag. Jag, Amanda och Lena fick sätta oss i ett rum klockan tio med min onkolog och sjuksköterska. Där fick vi reda på att hon igår hade suttit i möte med överläkare ifrån Uppsala och de hade beslutat att operationen ska bli av nu den TIONDE DECEMBER. Alltså blir det inga fler behandlingar innan operationen, som inte ens är om två veckor... Shit pommes.
Jag vet inte vad jag ska säga eller tycka eller tänka. Självklart är det skönt på ett sätt, jag har ju länge väntat på att få reda på datumet för den stora dagen. Men det är väldigt jobbigt också. Här har jag gått i flera veckor och mentalt förberett mig på en jobbig behandling, gått runt med ångest och mått dåligt inför detta. Så vips blir det inte av. En sorts chock. Men det gäller att ställa om fort.
Nu börjar jag om. Bygga upp den största mentala armén jag gjort hittills i mitt liv inför det stora kriget som väntar den tionde. Nog ska jag kämpa. Och nog ska jag vinna.
Hemma igen. Amanda och jag är utmattade efter en sådan omställning så nu ska vi se på den sista Johan Falk filmen. Andas ut lite. Hörs sen!
En av de finaste bilderna jag har. Över min säng, på tavel-hyllan, lyser nu två doftande ljus för min fina lillebror.
Darin och Dino
Förresten! För några år sedan kunde man hitta bilder på kändisar när de var små på mjölkpaketet i samband med BRIS. En av bilderna var på Darin och jag reagerade på hur lik han var min bror på den bilden. De är inte identiska men Dino hade i alla fall varit rätt lik honom i vuxen ålder också tror jag:)
Nu packar jag, och lyssnar på Apan Som Liknar Dig av just Darin. Egentligen känner jag för något deppigare musik, men glada låtar får en lättare på bättre humör.
Se bara, visst finns där likheter. Jämför med bilden jag la upp på Dino i förra inlägget!
Stilla morgonstund
God morgon. Jag vaknade av mig själv klockan fem i morse. Huvet ville starta tankebanan redan då verkade det som. Nu ligger jag här med droppen och det ska bli skönt att få släcka lampan och gömma sig under täcket några timmar till sedan. Hela själen känns så tung idag.
Som sagt så går mitt internet på mobilen långsamt resten av månaden men jag vet inte om det gäller längre. Med tanke på om jag kan ladda upp bilder i helgen och så (det finns inte trådlöst tillgängligt på sjukhuset). Men vi får väl se helt enkelt. Blogga kommer jag att göra i alla fall, så fort jag orkar.
Min fina lilla prins. En annan tidig morgon.
Midnatt är nära
Publicerat 2012-11-28 22:47:28 i
Allmänt
Nu har jag sett klart på näst sista filmen av Johan Falk serien. Shit pommes vad bra den var. Nu när jag snart har sett klart alla de filmerna måste jag hitta mig nya serier jag kan se på.. Någon som har tips? Kommentera gärna förslag i så fall! Jag är kass på att hitta sånt själv. Hehe.
Jag varken vill eller kan sova än på flera timmar. Inte en chans. Medicinerna håller mig pigg, kroppen är piggare idag än vad den var tidigare i veckan, och hjärnan går på högvarv på grund av morgondagen...
Jobbigt nog kommer hemsjukvården klockan sex imorgon bitti. Kommer vara som en zombie då tror jag bestämt. De åker här ifrån vid sju lite drygt och sedan ska jag somna om till kvart i nio ungefär, snabbt packa ihop vad jag behöver resten av veckan och så kommer Amanda och Lena och hämtar upp mig vid nio.
Nu ska jag se på senaste avsnittet av Stalkers, som går på tv3 på onsdagar klocka nio. Fjärde avsnittet var idag, de tidigare har varit bra tycker jag. Det är intressant det där, hur olika människor kan vara. Hur snett något kan slå. Hur läskigt besatt man kan bli av en annan människa. Hoppas på en spännande kommande timme!
Denna bilden tog en gammal vän till mig för några år sedan. Jag gillar den skarpt. Dessutom speglar den hur jag känner mig just nu (mest inför morgondagen) rätt bra faktiskt. På gott och ont. En bild säger mer än tusen ord, inte sant?
Tänka på att inte tänka
Dags att ta sig i kragen. Ja, det är torsdag imorgon. Ja, det kommer kännas förjävligt. SÅ. Då vet vi det, dags att gå vidare. Att hålla på att noja och älta och ha sig tjänar jag absolut ingenting på att göra i alla fall. Det är inte torsdag ÄN. Nu måste jag snart packa mina grejer dock... Eller nej. Jag har tid till det imorgon innan jag måste åka. Det löser sig.
Nu har jag skapat en ny mapp i mina dokument som går under namnet Projektarbete där jag börjat fylla på med grejer. Hihi. Känns bra.
Jag är trött, otroligt sugen på att äta någonting och känner för att kolla på en till Johan Falk film. Familjen kom hem för en stund sedan, det blir till att umgås (och förhoppningsvis äta något gottigt. Det blev hemmagjort pizza!!!) med dom först.
Bruuuuuuna ben. Åh. Kan jag inte få åka dit imorgon istället? Bild från juli detta året.
Power-onsdag!
Jag hann liksom inte med mitt morgon-inlägg idag! Som alla andra gånger somnade jag sent inatt, och klockan ringde kvart i sex i morse. Då var det bara att dra sig upp ur sängen och duscha håret. Sköterskorna kom och förberedde medan jag fixade med håret och sedan vart det medicinering. Det var klart klockan sju och på en halvtimme gjorde jag sedan klart allting och åkte mot skolan halv åtta!
Inspirationsmässan var helt okej. Lite besviken är jag allt på den första föreläsningen jag gick på med Andrea. Sedan plockade jag på mig en och en annan penna och nyckelring ifrån alla montrar ute i stora korridorerna. Lite bra-att-ha-info om när man flyttar hemifrån, ekonomi-tips och tro det eller ej men ett av företagen som stod där jobbar med att hjälpa barn upp till 19 år med att skriva en bok. Från idé till tryck och publicering/marknadsföring! Jag vet inte om det är något för mig men jag samlade på mig allt material om saken i alla fall! Tänk vad bra det vore... Hehe.
På pendeln både till och från skolan tänkte jag på min bokidé. Jag skrev ner en massa stödord och delar som jag vill ha med. Känner mig riktigt motiverad till att sätta igång så efter att jag bloggat nu ska jag fortsätta att forma och utveckla en mall jag ska följa sedan. Hihi. Så himla roligt. En del av det där företagets material ligger jämte mig just nu och en av rubrikerna säger: "Flerspråkiga barn blir författare"... Undrar om det ligger något i det?
Trots att jag är lite trött i benen efter skoldagen känner jag mig fylld av energi, inspiration och motivation. Nu ska här skrivas. Fingrarna bara flyger över tangentbordet.
Är det något jag alltid haft lätt för så är det att just skriva. Här har vi processen av när jag skrev en berättelse för Svenskan när jag gick i åttan. Alltså hösten 2007.
Tung torsdag närmar sig
Imorgon är min sista dag hemma igen innan det är dags för den femte behanlingen. Påfrestande som fan rent ut sagt. Igen. Att det är åtta år sedan min lillebror Dino gick bort på torsdag också gör inte saken lättare. Trots att han finns i mina tankar varje dag så är det något speciellt med just årsdagen. Jag har svårt för det. Det är alltid en tung dag. Det borde inte behöva vara så egentligen tycker jag, det är ju bara ännu en dag liksom. Men jag vet inte, kan inte hjälpas riktigt. Den 29onde november och den 1a juli är jag inte på topp.
Att det tvunget skulle behöva krocka med en behandling också, så himla typiskt. Mental svacka och samtidigt inleda fysisk ostabilitet... Men men. Nu är det som det är. Bara att ta sig igenom. Jag försöker ju mentalt förbereda mig på cellgiftbehandlingarna för att klara dem så bra som möjligt både fysiskt och psykiskt. Vilket har funkat sådär men jag gör i alla fall mitt bästa.
Amanda berättade att hon är ledig på torsdag och kan vara med mig hela dagen istället för att vänta med att komma tills efter skolan vid fem-tiden. Fina Amanda. Det känns guld. Att ha henne med sig. Det kommer underlätta en hel del.
I vanliga fall vill jag gå till hans minnesplats i Ubbhult och hans grav i Smålandsstenar för att tänka ljus. Men det går ju inte detta året... Jag får helt enkelt göra det jag kan, vilket är att ha ett ljus med mig jämte sjukhussängen istället... Åtta år. Det har nu gått längre tid än vad han fick hinna vara vid liv.
Orättvisa liv. Varför gör du såhär för?
En riktigt god gärning
Amanda och jag hann få ihop 24 stycken armband idag. Alltså pärlade vi ihop till värdet av 2400 kronor som kommer gå raka vägen in i Ung Cancer-fonden! Känns så otroligt gött rent ut sagt. Man mår riktigt bra när man går där ifrån kan jag lova. Detta var andra tisdagen i rad som vi gjorde detta, och kommer absolut fortsätta så. Tjejerna på kontoret var glada att se oss och de bjöd på fika och var lika goa som vanligt.
En riktigt dum sak som hände dock, var när jag skulle gå av bussen på Lindome station för att vänta in pendeln in till stan. I vanliga fall, när bussen är i tid, får man stå och vänta på pendeln några minuter. Men idag så öppnades dörrarna till både bussen och pendeln samtidigt vilket innebar att man var tvungen att springa om man inte ville vänta 30 minuter tills nästa pendel skulle komma. Vad hände tror ni?
Jag hann springa tre steg, sen ramlade jag. Rakt ner i asfalten. Skrapade upp handflatorna och fick ont i magen.
Egentligen hade jag velat ligga kvar där för jag fick så ont men jag behövde verkligen hinna med pendeln... Sedan satt jag hela vägen in till stan och försökte få rent mina händer från blod och grus med papper och handspritsflaskan jag alltid har liggandes i min väska. Sved kan man ju säga att det gjorde. Men men! Sånt "händer" (det var roligt, skratta!).
Amanda blev irriterad över att ingen utav alla de människor runt om försökte hjälpa mig. Men jag tror det hela gick så fort att de helt enkelt inte hann. Men vem vet. Det är ju rätt dåligt på den fronten i Sverige rent allmänt. Om någon ser ut att må dåligt eller på något sätt råkar illa ut är det oftast ingen som vågar reagera.
Tur att jag är så envis och klarade mig själv :)
Här händer det grejer!
Woop woop. Jag vet inte om det är någon skillnad i kroppen energimässigt men jag har ju laddat inför den här dagen ett tag nu och det känns!!
Trots att jag sov riktigt dåligt inatt (somna halv fyra..) så gick jag upp ur sängen utan större problem vid åtta för att fixa till mig innan hemsjukvården skulle dyka upp!
Jag hann till och med äta lite frukost.
Nu på morgonen ska det tas blodprover också, inför behandlingen för att se om mina värden är stabila och så. Hoppas verkligen det, så vi slipper krångel.
Risken för dåliga värden är nog högre än vanligt eftersom jag vart så otroligt seg i kroppen såpass länge nu! Men vi hoppas på det bästa så klart!
Sedan drar jag mig mot stan och Amanda! Ska bli så roligt. Effektiv pärl-tid blir cirkus 1,5 timmar. Vi satsar på att hinna göra fler än förra gången (15). Det är vårt mål! :)
En tråkig grej då va: redan i början av denna månaden lyckades jag överskrida mitt internet på mobilen. Jag har gratis surf månaden ut men uppkopplingen är väldans långsam. Jag kan göra blogginlägg ändå men inte med bilder, då bara buffrar telefonen i all evighet.
Nu ligger jag ju hemma och är ansluten till det trådlösa, och då går det där emot bra som ni märker. Skönt för den sakens skull att december är nära!
Den enda skillnaden på bloggen mellan inlägg från dator och mobil tror jag är att jag använder mig av kursivt typsnitt ifrån datorn, och vanligt från mobilen. Så vet den som undrade om det!
Att ha en morot
Det finns mängder av saker som driver mig framåt. Jag tror det är jätteviktigt. Att ha en morot framför sig som får en att fortsätta oavsett vad som händer liksom. Att lägga energi på sådant som tynger en eller på något sätt påverkar en negativt tjänar man absolut ingenting på. Det är något som är säkert. Allt här i livet blir vad man gör det till och valet för mig blir då väldigt enkelt: Att göra det bästa av alla situationer.
Jag har som sagt en to-do-list för 2013 som jag ska göra, då jag är frisk. Det är mängder av saker. Stora som små. Bland annat att jag ska tatuera mig, vilket jag ser mycket fram emot på grund av motiven jag vill ha (jag gör ett blogginlägg om mer detaljer en annan gång). Sedan alla resor, alla spontana utflykter med vännerna, och framför allt friheten. Att få vara självständig igen. Det längtar jag efter otroligt mycket. Jag gillar inte att vara beroende av någon.
Dessa punkter är ju grejer som kommer hända om en lite längre tid, vi snackar inom 4-9 månader. Men det är ändå viktigt. Att sätta upp mål för sig själv. Just dessa är för en tid längre fram. Sen sätter jag ju upp saker för varje vecka som kommer också. Så att man inte tappar greppet lika lätt. Så att man håller viljan och glöden och drivkraften levande hela tiden.
Denna veckan är det pärl-dagen med Amanda imorgon, och inspirationsmässan i skolan på onsdag. Nästa vecka ska jag få fixa naglarna igen, kanske händer något mer!
Att pärla med Amanda på Ung Cancers kontor har jag bara gjort en gång tidigare. Men det är verkligen renande på något sätt. Som någon sorts terapi. Trots att det bara är hon och jag som sitter där och pratar som vanligt om saker.
Sedan då inspirationsmässan, som kommer börja med en egenvald föreläsning som kommer att handla om personlig utveckling. Klockrent! Sedan är själva mässan ett tag där man kan låta sig inspireras av unga företagare och få tips om hur man får sin egna idé att bli verklighet liksom! Det hela avslutas med en större föreläsning där några killar ska berätta om hur de gick till väga för framgång!
Att detta är så intressant för mig har mycket med min dröm om att skriva en bok att göra. Jag ska ju sätta igång med den nu här snart. Har mailat min handledare en himla massa material och väntar på respons så att jag kan sätta igång på riktigt. Så mässan på onsdag kommer verkligen med perfekt tajming!
Jag. Jag vet ju själv inte varför men många gånger har jag fått höra att jag uppfattas som ett mysterium. Frågan "Hur orkar du?" har jag fått fler gånger än vad jag kan räkna...Om jag får ställa en motfråga då: Vad skulle jag annars göra?
Fruktsallad på gott och ont
Sängliggandes heeela dagen lång. Nersläckt, varma tröjor och Johan Falk filmer. Jag plöjer verkligen igenom hela serien. Just nu ser jag på första filmen i andra säsongen, Spelets Regler.
När Andreas och David kom hem gick de upp och gjorde fruktsallad. Det är så bra med fruktsallad. Supergott och dessutom extra viktigt med vitaminer när alla höst- och vinterbakterier spökar omkring oss. Det som är dumt är att det handlar om typ apelsin och sånt, vilket är lite elakt mot min mage. Men det är ju så gott... Hehe. Ja nu ligger jag i sängen igen i alla fall och magont plus illamående kommer gå bort inom tjugo minuter. Jag kan det här med tidsuppfattning när det gäller sånna här saker nu.
Samma grej när det gäller mina olika dropp. Jag kan se väldigt tydligt hur många minuter de har kvar beroende på hur mycket som finns kvar i flaskan/påsen och hur fort de droppar. Sköterskorna blir fulla i skratt ibland, när jag märker att de står och väntar lite stressade på att mitt sista smärtstillande dropp ska gå klart och jag säger "Det är sju minuter kvar, jag kan tyvärr inte öka dropptakten utan att bli hög som ett hus".
Mina smärtstillande dropp är två stycken, de ska gå in på femton och trettio minuter. Sedan har vi näringsdroppet och sockervattnet, som egentligen kan gå hur fort eller långsamt man vill men eftersom det tar tolv timmar från det att de kopplas på tills att de ska kopplas bort ställer jag själv in dom på perfekt tempo. Duktig på sånt har jag ju gått och blivit i alla fall. Nästan lite synd att man inte är legitimerad själv så man hade sluppit alla hembesök och kunde sköta allt själv istället. Jag tror att jag hade klarat av allting finemang, för stenkoll det har jag. Men jag vågar liksom inte. Det handlar trots allt om en inport som går raka vägen in till hjärtat. Vore en riktigt dum risk att ta!
På tal om nyttigheter. Jag fick igår reda på att årets julgodis-dag med Amandas och Markus familjer blir veckan efter min behandling. Perfekt! Ser fram emot det, det är en sån himla mysig tradition vi har! De tre kommande bilderna är tagna ifrån förra året. Mozart-kulor, knäck och snickers. Det är vad vi sysslar med!
Sova bort november månad
Sova, vila, vila, sova. Det är vad mitt liv består av dessa dagar! Lite film, pepparkakor och smsande där emellan någonstans också. Haha. Jag är så rastlös. Men samtidigt inte. Jag orkar ju inte göra annat än detta! Tråkigt och frustrerande men det är viktigt att lyssna på sin kropp. Och min vill inget annat sedan snart två veckor tillbaka.
Det är ju tisdag imorgon och jag vill åka till Ung Cancer-kontoret och pärla armband med Amanda då. Vi kom överens i morse innan hon åkte här ifrån att jag skulle ringa när jag vaknat imorgon om hur det känns och hur det blir. Vi får hålla tummarna. Väl där är ju ingen fara, då sitter man ju ner och tar det lugnt men man ska orka ta sig dit och hem också... Hmm.
En annan sak jag funderar på är att skaffa en egen domän... Vore inte det lite coolt? Att ha sin egna hemsida liksom. Plus att jag då själv kan styra vilka som får lägga annonser på min sida, om jag ens vill ha några, och man får ett mycket större och snyggare urval när det kommer till design och sånt. "hosdijana.se"... Hehe. Vi får se! Det kostar en liten peng men det kanske det kan vara värt. Jag menar, bloggen är ju det enda jag har att vara aktiv på för tillfället. Och i flera månader till framöver. Jag ska suga på den karamellen ett tag till. Men det vore kul!
Jo men absolut. Girlpower. Här har vi mig liggandes med datorn en annan trött dag. Bilden är nog tagen för ganska exakt ett år sedan. Jag ser förjävlig ut rent ut sagt. Lagom go och glad liksom. Haha!
Ny vecka, ny behandling
Klockan har slagit över midnatt och det är ny vecka. Måndag morgon när vi vaknar. Alla åker tillbaka till skola och jobb. Jag skulle också vilja gå till skolan imorgon, men jag tror inte jag kommer orka det. Där emot blir det en heldag i skolan på onsdag. Hemsjukvården får komma hit runt 6 på morgonen så jag hinner i tid! Det är nämligen en inspirationsmässa på skolan då, och jag vill ta tillfället i akt för min bok. Sedan kan mässor allmänt vara rätt kul tycker jag. Men sedan då. Torsdag igen.
Lite lugnad är jag efter senaste behandlingen. Det känns som att vi äntligen hittat preparat som vill samarbeta med mitt system när jag har cellgifter i mig liksom. Plus att tumören är mindre nu än vad den var de första behandlingarna vilket underlättar en del... Men allt det tar inte bort det faktum att jag måste åka in tidigt torsdag morgon, för att spendera resten av veckan i en sjukhussäng med smärtor och ångest.
Att skita i det, försöka tänka på annat eller bara låta de tankarna sväva på sina egna moln där inne i huvudet någonstans är inte heller något bra. Det märkte jag inför förra behandlingen, då det kokade över onsdag kväll. Det är lika bra att låta känslor och tankar komma och gå som de vill, i alla fall när det gäller detta. Jag känner mig rätt maktlös på något vis. Vilket jag är otroligt obekväm i att vara. Men det verkar som att det blir bäst så. Man får ta en sak i taget. Kommer det jobbiga hinder får man tackla det med vägens gång, ett steg i taget liksom. Mer än så är svårt att lyckas med för det mesta.
Är det något jag försöker fokusera på och som jag längtar mycket efter så är det detta. Att få komma tillbaka till platsen på bilden (Icici i Kroatien) med Amanda och Ada och träffa släkten, sola och bada, äta god mat och bara njuta av att vara frisk. Åh.
Avrunda veckan
Då ligger vi här, med nötter och dropp i min säng. Snart blir det tredje Johan Falk filmen för idag för min del. Hehe. Tur att det finns så många, då har jag något att göra på dagarna!
Det var skönt att komma till Ubbhult en stund, även fast det bara var i en dryg timme. Vi åkte tidigare än vad vi behövde egentligen för vi kände inte för att stressa. Men vad hände då tror ni? Hemsjukvården hade fått information om att jag inte ens skulle vara hemma förrän åtta. Amanda och jag kom med bilen tjugo minuter i och deras bil stod på vår uppfart.
Arg. Blev jag. Varför gör dom så? Det skapar kaos i huvudet på mig och jag blir superstressad. Hur lätt blir det att planera grejer och vara iväg när man ständigt vet att de dyker upp en halvtimme innan man ens kommit hem ändå? Nu hade de ju turen att det var någon hemma så att de kunde komma in och förbereda innan jag dök upp, men ändå. Det är verkligen jättetråkigt. Jag är så trött på det.
Antar att jag hade det på känn, tur att jag och Amanda åkte en halvtimme tidigare än vad vi egentlgien skulle ifrån Ubbhult. Annars hade de fått sitta här vid mitt rum och vänta. Två främlingar. I mitt hus. Man vänjer sig inte vid det. Det är jobbigt hela tiden.
September 2010. Jag, Amanda och Marcus var på väg till Smålandsstenar. Är jag inte otroligt kärleksfull här, så säg?
Johan Falk
Egentligen har jag väl inget vettigt att säga. Jag känner bara för att rensa tankarna lite. Skriva av mig. Att starta en blogg var nog en bra grej för mig att göra. Jag måste tacka dem som uppmuntrade mig till det.
Jag har just kollat klart på en Johan Falk film, Gruppen För Särskilda Insatser. Det var två bra timmar måste jag säga. Tre flugor i en smäll. På grund av:
1) Eftersom jag går media på gymnasiet och har läst rörlig bild är det lite annorlunda att se på film nu för tiden. Jag tänker på kameravinklar, rörelseklipp och utsnitt och sånt. Haha. Arbetsskadad? Att jobba som kameraman eller bildproducent hade verkligen varit en dream come true.
2) Det är polis-filmer. Vilket är det andra yrket jag skulle kunna tänka mig att jobba med. Har haft just polis i bakhuvudet ända sedan jag var liten. Jag vill satsa på media, men eftersom det är så sjukt hård konkurans och svårt att få jobb känner jag att polishögskolan är min bästa plan B.
3) Jag är inte van vid att se på filmer vars inspelningsplatser är ställen man själv brukar strosa runt på. Haha. Kul omväxling tycker jag. Blir mer verkligt på något sätt!
Nu tänker jag se på en till Johan Falk film bara för det. Tack till "Geten" som gav mig några stycken att se på. Jag tvivlade på att de skulle vara något att ha men jag hade fel, min vän!
När nästa film tagit slut plockar Amanda upp mig, så är vi i Ubbhult några timmar tills kvällsbesöket kommer till mig. Mitt saknade Ubbhult. Mitt saknade andra hem. Min saknade andra säng och min saknade andra familj.
Sova ut lite grann
Det var lite svårt att tro mina ögon när jag kollade på klockan efter att jag hade vaknat, 11.55. Wow, äntligen fick min kropp och mitt huvud vila lite längre för en gångs skull! Jag har bara ett svagt minne av sköterskan Maria i morse. Jag sov mig igenom större delen av den timmen hon var här antar jag. Och fortsatte sova efter det. Andreas och Pia har åkt till Kungsbacka, David är hos en kompis i Ubbhult och jag är hemma!
Framåt kvällen kommer Amanda. Innan dess vill jag hinna med en promenad, och så får vi se om jag orkar ta tummen ur och starta en tvätt. Men man ska inte hoppas på för mycket, hehe. Trots vilan är kroppen trött och jag ska antagligen fortsätta med det resten av dagen! Börjar tröttna på det kan man säga, att ligga i sängen med datorn hela dagarna. Men men, vad ska man göra åt saken. Gör jag annat säger kroppen ifrån och det slutar med att jag ändå får ligga här men med värk och yrsel istället. Då blir valet ganska solklart. Tur att jag har datorn i alla fall!
Har lagt upp samma bild förut. Men det är ju så jag har det, samma vy varje dag. Så jag tänkte att det var passande!
"Tänk om jag dör av det"
Mysigt var det, absolut. Lång promenad, lagom kallt, glögg, brända mandlar, chokladdoppad banan, klappa getterena, go-snack om allt möjligt.. Väldigt lyckat med andra ord! På kvällen hemma sedan åt jag, Pia, Andreas och David räkor. Gudomligt vad gott det var, med baguette och hemmagjord aioli.. Mums. Sedan har ju då hemsjukvården varit här och resten av kvällen tänker jag spendera framför datorn tror jag. Tv4 play och lite brända mandlar.
På vägen hem var det ett tjejgäng som satt i närheten av mig. De var rätt högljudda och plötsligt sa en av tjejerna "Tänk om jag dör av det". Jag kunde inte sluta tänka på det resten av vägen hem. "Tänk om jag dör av det"... Ja. Vad ska jag säga. Det startade ett nytt kugghjul.
Vad händer om allt helt plötsligt väljer en annan väg och jag får ett besked som säger att jag bara har en begränsad tid kvar? Jag måste säga att jag inte lagt så värst mycket fokus på sånna tankar hittills, för det är ingenting jag tjänar på att göra. Men jag tänkte på det på hemvägen idag, och nu. Jag tror inte det går att tänka sig in i en sån situation. Det måste vara en unik känsla det där.
Om det nu skulle hända, att den dagen kommer inom en snar framtid så hoppas och tror jag på att jag kommer tackla det hindret på bästa möjliga sätt. Göra något grymt bra av min sista tid helt enkelt. Men det kanske är lätt att säga innan man ens står i dom skorna å andra sidan. Men men. Det kommer inte vara inom en snar framtid. Jag är inte färdig på denna planeten än på en låååång tid. :)
Glada tjejer!
Himla fint är det. Tänk sedan när snön lagt sig... !
Haha, är dom inte ursöta allihop?
Vi hittade nog Sveriges största mistel. Storleken kanske inte uppfattas på bild men diametern på den där buketten var åtminstone en halvmeter!
Mysfaktor tusen
Nu när mina dropp är klara ska jag och Ada åka till Jul på Liseberg! Det blir premiär för i år för oss båda. Jag tror inte jag var på Liseberg i somras heller.. Förutom med Ada och Amanda då, vi gick dit för att se Jakob Hellman en gång. Så detta ska bli kul! Självklart ska jag köpa mig brända mandlar också. Det som är så gott... Och så går vi väl där bland alla stånden och kanske hittar något som lockar. Vi får väl se. Känns som en perfekt "aktivitet" för idag i alla fall. Vad som händer ikväll vet jag inte, jag missade X-faktor igår så kanske ser på det!
Igår kväll testade sköterskan David en ny grej. Han satte de två olika smärtstillande droppen i var sin slang istället för i en och samma. Det gjorde faktiskt att båda ville droppa i sitt rätta tempo mycket lättare! Fattar inte varför vi inte gjort det förut. Men det har vi fortsatt med både i morse och nu. Kul att göra ett framsteg på det sättet. Detta kanske innebär mycket mindre krångel och förseningar i framtiden. Vilket i sin tur resulterar i en gladare Dijana. Hihi.
Jodå, vackra är precis vad vi är. På Kungsmässan för två år sedan.
Lycko-lördag!
God morgon på er! Eller god dag...
Jag sov riktigt dåligt inatt igen. Var vaken till två, sov till tre, vaken till fyra, sov till halv fem... Och så vidare. Sedan kom hemsjukvården vid halv nio och efter det åt jag, Amanda och Ada frukost uppe med familjen och skrattade tillsammans. Det var så mysigt.
Sedan åkte Amanda hem. Jag och Ada har suttit med våra datorer och skött lite skol-bitar. Jag har ÄNTLIGEN fått bekräftelsen om min handledare och mailade honom nyss angående projektarbetet! Hur glad som helst haha. Förstår inte hur men jag känner mig pigg som bara den! Vi får se vad Ada och jag hittar på idag. Kanske stannar vi hemma. Kanske åker vi in till stan. Om vi åker får det ju i så fall bli efter två-medicinerna.
Tänk att få skicka ett litet mail till en lärare med lite frågor och önskan om att börja ett stort projekt kan ge en så mycket glad energi. Hihi. Grymt bra start på dagen har jag haft kan jag säga!
Tre glada tjejer återförenade efter fem veckor ifrån varandra! Det var när jag hade kommit hem från semestern i augusti 2011!
Underbara fredagskväll
Äntligen. En kväll där allt känns som förr i tiden. Som vanligt. Jag får vara vanlig. Underbart. Egentligen hade jag, Amanda, Ada, Jocke och Jimmey planer på att gå ut på krogen ikväll. Jag hade till och med planerat med hemsjukvården så allt var ordnat inför det och så. Men på dagen idag kände jag inte för det längre. Hellre en mysig kväll med tjejerna hemma bara. Och det är precis vad vi har just nu.
Vi är de tre musketörerna. Och i vanliga fall spenderar vi kanske två dagar/kvällar i veckan tillsammans. Gör allt och inget ihop. Men nu har det gått månader till och med... Jobbigt. Därför är det extra uppskattat kan man säga. Vi har kollat på det senaste avsnittet av stalkers, just nu får jag mina dropp och vi sitter och snackar om allt möjligt. När hemsjukvården gått ska jag faktiskt klippa Amanda! Hehe... Tur att hennes hår är så lockigt och stort. Då syns det inte ifall jag skulle råka göra fel någonstans. Men det får vi inte hoppas på! Hoppas ni alla också får ha en fortsatt trevlig fredagskväll. Själv mår jag verkligen toppen just nu. Jag är så lyckligt lottad som har så fina vänner. Kram!
Detta var sista minuen vi spenderade ihop innan jag åkte med pappa och familjen till släkten ute i Europa i en månad förra sommaren.
En helt vanlig sommarlovsdag.
I flygplanet en tidig morgon på väg till Berlin förra hösten för att gå på konsert. Blue October.
I väntan på att få gå in i biosalongen några dagar innan jul förra året.
December 2009. Vet inte vad vi höll på med. Vi var väl trötta och uttråkade. Haha!
Innan vi skulle gå på balen i nian, avslutningsfesten liksom.
Normala är vi inte. Men det är jag väldigt glad för. Vänner för livet!
Tack och lov!
Jaaaa det löste sig! Åh. Nu börjar jag få lite fredagsfeeling till och med. Nu vände ju allt och blev bra istället!! Kommer kunna spendera helgen med gänget ändå nu ju (så länge jag inte är för trött då) :D
Andreas körde mig till Mölndals Station där jag fick sitta och vänta på att pendeln hemåt skulle komma i tjugo minuter. Jag lyxade till det och firade med en liten lussekatt. Saffransbullar kan vara något utav det godaste jag vet. Hihi.
Mardröm
Jag drömde inatt att jag kom till min sköterska på onkologmottagningen och att hon sa att jag skulle sövas innan jag skulle få det där preparatet som ska försöka "lösa upp" blodproppen eller vad det nu är som är fel på CVK:n.
Hon sa att lugnande inte skulle räcka och att biverkningar normalt sett kan bli extrema.... Ryser bara jag tänker på det. Jag har haft otur när det kommer till nästan alla mina mediciner angående biverkningarna. Liksom fått de värsta många gånger när samma preparat på andra inte gör någonting alls. Grovt illamående och yrsel, trollar med sinnet och bara får en att må dåligt på alla sätt.
Så ja... Tur att det bara var en dröm... Eller... Det hoppas jag. Jag har ju ingen aning om vad som hända skall idag. Uppenbarligen är jag rädd och tänker mycket på det undermedvetet. Där av drömmen. Men vi får hålla alla tummar...
Både för hur själva räddningsförsöket kommer gå till. Och framför allt att det lyckas... Jag vill verkligen inte in i operationssalen för det igen. Jag behöver lägga all min kraft och fokus på cellgifterna... Hoppas hoppas hoppas.
Lyckas med att koppla bort
Jag var rädd att sättet planerna för helgen så drastiskt förändrades skulle hålla mitt huvud och humör lågt resten av dagen och att det skulle hindra mig från att kunna kolla på filmen ihop med tjejerna utan att tänka på all skit. Men tack och lov lyckades jag koppla bort alla jobbigheter. Filmen var verkligen grym. Helt klart ett bra avslut på sagan om Edward och Bella. Jag har ju läst alla fyra böcker men det var rätt längesedan och både jag och Mathilda tappade hakan några gånger.. Hehe. Hur som helst var det en mysig kväll ihop med mina goingar. Men nu är jag hemma igen och får dropp. Har rätt så mycket mer ont i magen än vanligt. Men det går väl över snart i och med medicinerna, hoppas jag.
En tjej i min klass skrev till mig idag och berättade bland annat att hon följer min blogg och att jag fortfarande blir uppropad när lärarna kollar närvaron på lektionerna, att jag inte är bortglömd liksom. Det värmde att höra faktiskt. Några fler tjejer från klassen har tidigare skrivit och sagt att det är tomt utan mig i skolan, att det är annorlunda nu när jag är borta och att jag är saknad. Fina tjejer jag har i min klass.
Det är jobbigt det där, att förlora alla vardagliga stunder ihop med dem. Även fast det mest handlar om att sitta i caféet på rasterna och skratta åt att någon i gruppen klantar sig pga trötthet så är det ändå gemenskap och minnen som jag går miste om. Jag är ju bara där i genomsnitt en gång i veckan. Och då handlar det om två timmar.
Här ar vi en gammal bild ifrån tvåan, jag och Linda står vid vår inspelningsplats av vår första kortfilm med vår produktionsgrupp vi har/hade ihop med Nelly och Cecilia. Big Foot Productions. Ascoolt, jag vet ;)
Skolfotot i tvåan... Jag har nästan aldrig missat skolfotot. Förutom i åttan, och nu i trean då. Är ledsen att jag missade sista årets skolfoto... Men men. Förhoppningsvis tar klassen ett till ihop när det är dags för studenten.
Mååånga dagars räddare i nöden. Haha.
Denna bilden tog jag första gången jag sände ut radio i Kungsbacka Närradio. Det var också på höstterminen i tvåan. Gissa om jag var nervös. Men kul var det!
Jag blir så ledsen och trött
Publicerat 2012-11-22 16:00:37 i
Allmänt
Nu har det gått alldeles för lång tid med ständigt krångel, schemaändringar och ändrade planer.
I mindre doser då och då är inga problem. Och jag är van. Men även jag har gränser. Och nu har det gått för långt.
För det första. Egentligen skulle min vän Jimmey komma ner från Nyköping imorgon för att spendera helgen med mig och gänget. Det har varit strul med tidigare försök till en sån här helg men denna gången klickade allt perfekt.
Men nej, självklart inte. Han blev sjuk idag. Så han kan inte komma. Inte minst för att jag är infektionskänslig.
Sedan har min ena CVK-slang slutat att fundera. Imorgon när jag fått morgonmedicinerna ska Andreas köra mig till onkologmottagningen på Östra för ett sista försök att rädda slangen. Chansen är liten. Men vi måste försöka. Annars måste jag opereras omgående, ta bort hela och sätta dit en ny.
På torsdag är det ny behandling och då måste båda slangarna funka, plus att efter-operation-smärtor ska hinna försvinna tills dess. Cellgifter är en börda för kroppen som det är liksom.
Så ja! Absolut! Istället för att ha en otrolig rolig och glad helg ihop med mina bästa vänner blir det eventuellt en operation som bara skapar orörlighet över allt och smärtor i bröstet och armen, plus övernattning på sjukhuset i så fall. Jättekul! Verkligen! Yaay!!!
Ta en paus
Jag åkte inte till skolan. Mina armar var så tunga att jag inte ens orkade gnugga mig i ögat när jag vaknade i morse. Hemsjukvården fick hjälpa mig upp ur sängen och leda mig bort till toaletten och tillbaka sen igen. Så tom på energi är jag alltså. :(
Jag ligger fortfarande här, känns bättre nu och om en timme kommer sköterskorna igen. Efter det åker jag in till stan! Det är bio med mina tjejer som står på schemat. Som jag har sett fram emot detta!
Om pappa läser detta kommer han säkert bli sur på mig igen för att jag tar risker. Men nu har jag ju faktiskt vilat hela dagen för en gångs skull och vi ska ju trots allt sitta lugnt och fint i en biosalong bara! Det kommer gå kalas:)
Piggare har man kanske varit och sett ut. Jaja. Glad och förväntansfull är jag i alla fall!
Lugn och fin
Vilket bamse-inlägg jag fick till innan. Slår vad om att åtminstonne hälften av mina läsare aldrig orkar sig igenom mer än halva inläggen för att jag skriver så långt haha. Men men. Jag gör detta för min egen skull, skönt att få ur sig saker och ting. Jag har mycket i mitt lilla huvud.
Claudia är en av de få sköterskor som jag trivs bra med. Vi satt och snacka här nu på kvällen om allt möjligt. Riktigt go är hon. Jag börjar bli orolig för min CVK, den har krånglat i flera dagar nu så jag tänker ringa min avdelning imorgon och berätta om saken. Får väl se vad som händer. Hoppas bara att jag slipper operera om den bara...
Jag har ju varit trött även idag och jag undrar varför egentligen. Efter de tidigare behandlingarna har jag kommit tillbaka på banan mycket fortare men tröttheten släpper inte. Den är den samma varje dag nu efter senaste behandlingen.
Idag har den till och med varit lite extra tung. Jag är trött i kroppen, orkar knappt sätta mig upp i sängen. Och min smärtlindring jag fick nu på kvällen gjorde mig hög som ett hus för en stund haha. Intressant men läskigt hur allt det där funkar egentligen. I vanliga fall får jag ingen "kick" eller känner av droppen på det sättet. Men det har antagligen med att jag är utmattad att göra.
Jag har fullt med roliga planer för resten av veckan så jag hoppas jag orkar. Och gör jag inte det, så gör jag inte det. Det värsta som kan hända är att jag får skjuta på det.
Maj 2010. På vår balkong i huset i Ubbhult. Vi använde aldrig den nästan. Bara jag som kunde ställa mig just som på bilden när jag var lite extra trött och ville rensa tankarna en del.
"Tänk på döden"
Jag bläddrade igenom kameraalbumet i min mobil. På en bild fanns en stentavla som var uppsatt i Göteborg innan med orden "Tänk på döden". Det fick mig att börja fundera en del. Jag tänker nog på döden mer än vad de flesta andra människor gör. Det är inte så konstigt kanske. Men jag menar inte att det är med rädsla eller oro över att jag kommer gå över till andra sidan snart. Utan bara tankar kring döden helt enkelt.
Jag tänker mycket på vad jag vill hinna göra i livet innan den dagen kommer. Jag vill förändra till det bättre. Göra skillnad, inspirera, spela roll. Liksom göra ett avtryck på jorden och i människorna som finns i mitt liv innan jag försvinner ifrån den. Det är mitt mål i livet tror jag. Jag vet att jag lyckats med alla delar för vissa personer hittills. De gångerna jag fått det bekräftat eller bevisat för mig är den bästa känslan som jag vet. Men jag vill fortsätta med det. Nå ut till fler. Komma längre. Och det kommer jag kämpa för så länge jag andas :)
Sedan tänker jag som sagt på mamma och Dino mycket. Många situationer jag hamnar i om dagarna, går det två röda sekunder och jag tänker "Det där hade mamma skrattat jättehögt åt" eller "Dom killarna skulle nog Dino ha umgåtts med". Jag har i alla år haft en rätt tydlig bild av hur han skulle se ut om han levde. Vad han hade haft för klädstil och frisyr. Vad han hade tyckt om att göra. Hur han hade utvecklats som person. Vilken typ av tjej han hade tyckt om... Och så vidare.
Några utav hans bästa kompisar var ett tvillingpar ifrån Ubbhult. Jag ser honom i dom till exempel. Och jag tror att dom två ser Dino i mig med. Trots att vi inte umgås eller har så mycket kontakt är det alltid så uppskattat när vi råkar ses. Vi har aldrig pratat om detta men det känns liksom i luften. Jag tror det är ömsesidigt. Ibland för det fram några tårar efter att vi kramats hejdå. Jag tycker inte det är jobbigt att träffa personer jag kopplar till min bror, det blir bara känslomässigt liksom. Så klart.
Det har gått åtta år sedan han gick bort nästa vecka, men jag håller honom levande i hjärtat och sinnet. Jag vet att han finns kvar i allas våra hjärtan. Men ändå.
Det är en helt annan grej med honom än med mamma. Med tankar och känslor och allting. Det var under helt andra förhållanden så deras frånvaro och bortgångar går inte att jämföra ens lite grann. Några faktorer som säger detta:
1) Sorgbearbetning startas olika och förblir olika resten av livet beroende på hur gammal man är när någon dör.
2) Det blir inte samma sak om det handlar om en förälder, en vän, ett syskon eller en bekant.
3) När någon dör plötsligt, som Dino gjorde i bilolyckan, blir sorgen också annorlunda ifrån om det handlar om en bortgångsprocess, som när mamma blev sjuk.
Jag pratade med min syssling (läs storebror) Dino om såna här bitar igår kväll. Vi kom fram till att det är nyttigt att vara ledsen emellanåt. Nyttigt att gråta. Och jag tror det är så när det handlar om döden också. Det är ett otroligt känsligt ämne för hela mänskligheten. Men jag tror det. Det är nyttigt att tänka på döden ibland. För mycket slutar ju med kaos, men så är det ju med allt här i världen.
Där har vi den. Bilden som startade dagens kugghjul.
Aktiv onsdag!
Dålig uppdatering idag. Jag trivs med att göra 3-4 inlägg om dagen. Men det blir väl såhär ibland. Det var väldigt stressigt i morse och krångel med hemsjukvården. Jag blev på så dåligt humör att jag inte kände för att göra någonting alls. Men till slut tog jag mig till skolan i alla fall, och tänk att jag åt hela FYRA pannkakor... Hihi.
Sedan skulle ju egentligen det vara foto som gällde idag. Men med allt krångel som varit nu tre veckor i rad på den fronten bestämde jag och Andrea oss för att strunta i det istället. Väldigt tråkigt tycker jag. Vill så gärna bidra och hjälpa till så mycket jag kan, men med mitt medicinschema blir det knappt med tiden tyvärr.
Efter skolan gick jag och bokade ny tid för naglarna om två veckor. Ännu en sak att se fram emot. Bra. Och efter det följde jag med Linda och Mathilda i min klass till Kungsmässan en sväng. Så skönt att kunna vara spontan ibland trots min situation. Det är guld värt för mig. Att jag hann göra allt detta var pga hemsjukvårdens försening i morse så vi sköt på medicinschemat med två hela timmar. Claudia (en sköterska) kom alltså nu klockan fyra och är klar om en stund. Allt som allt kommer det ta 1,5 timme.
En tråkig sak är att jag är väldigt trött nu efter att ha varit aktiv två timmar längre. Skulle egentligen tillbaka till Kungsbacka och fika med en barndomsvän jag fick mig i Ubbhult, Evelina. Men vi får stryka det och ta det i nästa vecka innan behanglingen istället. Så kan det gå.
Här har vi en snygg bild på min gitarr jag tog i våras. Jag kan inte spela på den nu pga naglarna. Måste säga att jag saknar det lite. Men men! Det är ju inte hela världen. Och naglarna är värda det tycker jag, än så länge!
Frustration och stress
Jag hade fel. Jättefel. Det tog inte alls fem minuter kortare tid. Utan en hel timme längre. Elli var här i två timmar. Det är det längsta hembesöket jag haft hittills.
Jag blir så frustrerad på att inte sakerna bara kan fungera som de ska. Och det skapar kaos i huvudet på mig när det går fel eller något inte funkar trots att man provat alla möjliga alternativ. Som nu ikväll, mat- och vattendroppet ville inte sätta igång. Trots att slangarna var helt öppna (man kan justera hur öppna de ska vara, beroende på hur snabbt man vill att de ska droppa) så kom inte en enda droppe. Vi testade med att spola CVK:n med extra koksalt. Ingen hände. Vi provade att använda den andra utav mina två trevägskranar. Ingen skillnad. GAH.
Till slut gav det med sig. Men jag orkar inte med detta alltså. Fy fan säger jag. Nej usch vilket dåligt humör jag blir på. Även fast jag så klart fattar att det löser sig och blir bra bara man ger det lite tid blir jag superstressad och får panik. Jobbigt är det. Men jaja.
Något annat jag blir stressad av varje dag är faktiskt skolan... På facebook har vi en grupp för media-klasserna och liknande grupper där vi delar info, kan ställa frågor osv. Och att varje dag få läsa "vilka sidor var naturprovet på?" gör mig ledsen... Jag kanske borde gå ur de grupperna. Jag sitter liksom vid sidan av och ser på medan min klass flyter på med kurserna. Som jag ska göra alldeles själv sen istället. Jag vill också vara med ju, få saker gjort. Men även fast jag mår bra just nu är mitt tillstånd på för tunn is för att plugga.
Jag ska prata med min mentor imorgon när jag ändå är i skolan. Om hur vi ska göra, när jag kan sätta igång och vart det där jäkla bekräftelsemailet för projektarbetet håller hus.
En sparad mobilbild ifrån en plugg-dag hemma. Vårterminen i tvåan var det.. Jag hade ett stort matteprov, en engelsk bokanalys och ett fördjupningsarbete om hur barn sörjer i barnpsykologin att roa mig med. Åh. Det kanske låter konstigt men gud vad jag saknar det. Speciellt inlämnings-arbeten som det längst upp på bilden är. Nere i vänstra hörnet skymtar man en Power King. Den behövdes kan man ju säga haha. Det var en effektiv dag!
Nöjda tjejer
Trots förseningen kom Amanda och jag iväg rätt smidigt till slut. Vi satt i två timmar och pärlade tror jag. Blev bjudna på te och tiden verkligen flög iväg. Femton armband senare var vi tvungna att gå för att jag skulle hinna hem till medicineringen! Femton armband innebär 1500 kr som kommer gå oavkortat till fonden. Känns riktigt jävla bra rent ut sagt! Amanda och jag funderar på att i fortsättningen ha detta som vår tisdags-aktivitet. Det är ju för det första lika bra att sitta där och snacka som hemma, det är rätt mysigt att pärla OCH vi gör en riktigt god gärning. Tre flugor i en smäll. Perfekt.
Tajmingen med hemsjukvården var jättebra också, för en gångs skull. Men det blev fördröjt igen på grund av droppen... Jag ligger just nu med dem också, verkar som att det kommer ta fem minuter kortare tid denna gången i alla fall. När allt var klart och de åkte hann jag i princip bara byta om och andas ut lite, sedan kom Christer! Vi satt och snacka ett tag. Var så länge sedan. Pia och Andreas var med också. Trevligt! Och så kom då Elli som han heter för en halvtimme sedan och Christer åkte hem.
Det blir film som gäller när allt är klart som vanligt, sedan måste jag sova. Imorgon bär det nämligen av till skolan för att hjälpa Andrea med hennes projektarbete! Jag är en utav personerna som hon ska fota i studion rättare sagt. Ska bli kul!
Här har vi dom! Jag säger som Ung Cancer-företaget ofta säger: Tillsammans gör vi skillnad.
Denna bilden är ifrån förra gången Andrea och jag var i fotostudion ihop. Maj eller juni måste det varit!
Dripp dropp, tick tack
Droppen styr verkligen min vardag. Man kanske kan tycka att det är rätt självklart, men inte blir det mindre irriterande för det. När allt går som det ska och preparaten vill samarbeta och droppa i det tempo de egentligen ska är det ingen fara. Men när 60% av gångerna innebär krångel och fördröjningar tröttnar man väldigt fort kan jag tala om.
Jag behöver egentligen gå hemifrån nu för att hinna in till stan på den bestämda tiden. Men jag får bli försenad helt enkelt.
Idag ska Amanda och jag till Ung Cancers kontor och hjälpa till med att pärla fuck-cancer-armband i några timmar. Ser fram emot det:)
Armbanden kostar 100:- och pengarna går oavkortat till ung cancer fonden. Det är otroliga 50000 beställningar som ska vara färdigpärlade den femtonde december och ett enda armband tar upp emot femton minuter att göra. Så de behöver all hjälp de kan få verkligen!! Vi som är medlemmar har såklart fått info om detta och blir uppmanade att svänga förbi med hur mycket släkt och vänner vi vill för att hjälpa till.
Det handlar om vardagar mellan 11-15, vilket gör det svårt eftersom de flesta går i skolan eller jobbar då. Men Amanda är ledig på tisdagar så nu tänkte vi passa på!:)
Ibland får man ta risker
Igår kväll reserverade jag fem biljetter till sista twilight-filmen. Jag ska se den ihop med tjejerna ifrån min högstadieklass; Maja, Mathilda, Therese och Elin! Det har gått och blivit lite av en tradition att se dem ihop. Först försökte jag betala biljetterna redan igår, men det vart något krångel så jag var illa tvungen att åka in till stan nu på eftermiddagen och hämta ut dem!
Det var en dum risk att ta egentligen. Jag borde inte ta mig ifrån huset alls än, speciellt inte helt själv. Men det gjorde jag ändå. Och ska jag vara ärlig hann jag inte gå längre än i tio minuter innan benen ville vika sig. Men varje gång det hände satte jag mig ner en stund och tog en paus. Ett litet äventyr kan man säga!
Hur som helst var det skönt med en promenad, trots att det var mitt i stan. Lite luft fick man ju i alla fall. Jag blev så himla gottesugen på vägen tillbaka till lisebergsstationen så jag köpte med mig lite naturgodis. Hihi. Här hemma nu tänkte jag blogga lite (gud vad tjejigt det låter, "nu ska jag blogga", haha!) och sedan kommer hemsjukvården! Så fort de gått sin väg tänker jag mysa med film och naturgodis tills jag somnar. Vi får väl se hur många filmer det krävs. Antagligen inte så många, jag har ju trots allt gjort slut på kroppen idag i och med den där promenaden.
Här har vi ju Jul På Liseberg. 2003 tror jag det var. Det var en sån rolig kväll minns jag, syns det inte hur glada vi är? Jag och Dino åkte skridskor där framför stora scenen och hade hur kul som helst. Jag gick förbi där utanför idag ju. Årets säsong öppnade för bara några dagar sedan. Ser fram emot mysiga promenader i julparken. Flera stycken. Och brända mandlar. Åååh.
Drömmar
Jag drömde om mamma inatt. Min fina mamma. Något jag tror är väldigt vanligt med när någon dör är att människor bara kommer ihåg de bra bitarna. En förskönande version av personen i fråga. "Han var så fantastisk", "Så underbar och älskad av alla"... Och så.
Jag är inte annorlunda. Jag är också sån. Men jag tror att jag har kommit in i en ny fas av sorgbearbetningen eller hur man säger. Jag vet att min mamma var fantastisk. Och jag kommer ihåg alla bra bitar. Men det som händer i mig nu är att jag börjar minnas och få tillbaka även de minde bra sidorna. Hon må vara en ängel nu, men när hon levde var hon trots allt inte mer än människa.
I min dröm så bråkade jag och mamma. Ett såntdär typiskt mor-och-dotter-tjaffs om något oväsentligt. Det slutade med en kram och sen vaknade jag.
Jag tror att om mamma hade varit här med mig idag hade vi just nu suttit och planerat en riktigt girl-trip till sommaren. Bara hon och jag. Vi pratade ofta om det. Hur kul vi skulle ha på våra framtida resor när jag blivit lite äldre/myndig. Kan verkligen föreställa mig oss två sitta där i solstolarna nere på någon vit strand med paraplydrinkar och skratta oss igenom dagarna.
Det känns som att folk tror att man överdriver när man säger att man tänker på en och samma person varje dag. Som att man skulle ljuga om en sån grej för att få uppmärksamhet. Väldigt konstigt enligt mig. Men det gör jag i alla fall. Jag tänker på henne vartenda dag. Och det kan ha att göra med precis vad som helst. Ett ljud, en doft, en färg, en blomma, en blick, ett ord, en stämning, en person... Vad som helst. Men jag tänker mycket på henne i och med min sjukdom också. Såklart. Hon är min styrka i detta också kan man säga. Jag vet precis vad hon hade sagt och haft för åsikt om hur jag ska agera och tänka i allt detta. Och det håller jag mig till, väldigt hårt. Jag tror på tankens kraft och hittills har det uppenbarligen fungerat väldigt bra.
Jag saknar dig mamma. Pussa och krama bror och mormor i Nangijala från mig också. Vi ses.
December 2004. Det var skönt att komma bort till lite värme den julen, när allt var så kaotiskt på hemmaplan.
Underbara hem
Här ligger jag nu, med ett stort leende på läpparna i min säng och skriver. Åh. Jag klarade fjärde behandlingen jättebra!!! Jag är så lättad. Och stolt. I made it!!
Det var så otroligt jobbigt i torsdags morse de där två timmarna mellan att hemsjukvården hade åkt här ifrån och innan Lena kom och hämtade mig. Två timmars tystnad och ångest. Det var hemskt verkligen.. Men nu är det över!! Jag hade Amanda och pappa med mig på sjukhuset hela tiden också ju. Dom är så bra.
Här hemma har jag packat upp mina grejer, ätit en pannkaka (ville så gärna ha mer men jag orkar ju inte...får klämma i mig en till lite senare) och småpysslat lite! Strax kommer hemsjukvården, sen blir det Solsidan med famijen och lite sånt.
Egentligen vill jag till skolan imorgon och kramas med mina saknade fina. Det är jobbigt tycker jag. Att inte gå i skolan. Det är också en sådan sak man tar för givet. Något som är så självklart i livet liksom. Jag saknar den vardagliga kontakten med mina vänner på det sättet, jag saknar ansvar och saker att göra. Jag saknar något att lägga ner tid på..
Men tyvärr blir det ingen skola för mig imorgon. Jag har fortfarande cellgifterna i kroppen till på tisdag är de kvar) och är för svag för att klara av att ens gå tvåhundra meter utan problem. Så jag får hålla mig på hemmaplan. Lite tråkigt men vad gör man. Jag skulle dock vilja boka ny tid på salongen för naglarna och håret för några veckor framåt.. Men det kan man säkert ringa och göra. Tror jag.
En tråkig grej är att mina kinder blivit ännu mer uppblåsta nu. Ser ju lagom kul ut haha. Men vad ska man göra åt saken då. Bara att leva med det helt enkelt!
Juni-09. Här var jag minsann inte svullen inte. Mina kindben är ju till och med markerade! Nu ser jag ut som en liten köttbulle kan man säga. Är jag riktigt snäll kanske jag laddar upp en bild på hur jag ser ut... Men bara kanske!
Hemma är bäst
För en gångs skull sov jag bra inatt! Idag är dagen jag vill hem. Det blir efter tre, när jag fått medicinerna där runt två.
Allt man hoppas nu är att alla grejer finns hemma så vi slipper krångel. Och så måste jag ringa hemsjukvården och förbereda dom på att jag behöver dem från och med ikväll.
Nästa vecka är fullproppad med roliga planer verkligen. Hoppas jag inte tagit mig vatten över huvudet denna gången bara. Det gäller att stanna upp ibland och låta kroppen känna efter.
Jag vill ladda upp bilder!! Men mitt mobilnätverk går väldigt långsamt resten av månaden och vill därför inte samarbeta med mig. Buhu.
Så mycket bättre
Vilken långtråkig dag. Höjdpunkten var att få vara med pappa och sedan när Jocke och Amanda kom och tjöta lite. Gött. Nu sitter jag och Amanda här och väntar på att Så Mycket Bättre ska börja.
Jag mår inte lika bra idag.. Plötsligt spydde jag innan. Och röntgen visade någon sorts förändring längst ner i vänstra lungan. Det såg tydligen ut som vatten men jag får ett säkrare svar senare ikväll eller imorgon. Men det finns inga tecken på hjärtinfarkt eller något sådant i alla fall!
Hoppas jag mår tillräckligt bra imorgon eftermiddag så jag kan komma hem till min egna säng istället.
Min fina syrra sitter och löser sudoku. Vi pratar om allt mellan himmel och jord. Bland annat om fredag. Då ska vi nämligen ut på krogen. Jag, Amanda, Jocke, Ada och Jimmey. Gissa om vi längtar!
Två steg fram, ett steg bak
Det kan inte gå bara framåt framåt hela tiden. Inatt började jag få jättesmärtor i bröstkorgen. Även haft det periodvis under dagen.
Det har tagits blodprover och snart väntar röntgen av mina lungor. Sedan fler blodprover.
Varför? Jag kanske har fått en blodpropp i lungan.
En sak i taget. Jag orkar inte tänka så långt just nu. Vi får se vad bilderna och provsvaren säger och utgå ifrån det sedan.
Det gäller att bita ihop. Vad som än händer så kommer jag att klara det.
Men vi hoppas på det bästa, så klart.
Det blir inget Liseberg för mig idag. Är i för dåligt skick. Trist är det.
Smarto.
Så glömmer jag ladda upp bilden till bildtexten, haha! Här är den i alla fall!
Två timmar kvar!!!
Mår fortfarande bra. Sån otrolig lättande känsla att jag inte vet inte vad. Lycklig Dijana här!!
Amanda åkte hemåt för en halvtimme sedan och det tog inte mer än tio sekunder innan pappa dök upp sedan! Perfekt tajming. Som det ser ut nu blir det Liseberg sen!
Jag väntar bara på att ronden ska komma in här så vi kan komma fram till er fungerande medicinschema för permissionen.
Får jag som jag vill åker vi här ifrån klockan fyra och kan bara borta till åtta!
Det lite utmanande är att det lär vara fullproppat med folk där. Jag menar, det var premiär igår och det är lördag med uppehåll idag... Men men! Jag tror det blir bra ändå!
Läkarna sa igår att jag får åka hem redan ikväll om jag vill. Men nej. Jag stannar hellre tills imorgon. Så att mina värden är mer stabila och så.
Ja, haha. Här ser man min CVK. Och mina svullna kinder. Och en trött Dijana. Men glad är jag i alla fall, trots att det där smilet knappt kan se mer tillgjort ut!
Välmående myskväll
Chips, tjejsnack, bästa sällskapet och teven står på.
Man kan väl säga att detta var det sista jag trodde om denna helgen.
Imorgon eftermiddag kanske jag och pappa åker till Jul på Liseberg, så möter Amanda upp oss där lite senare. Allt beror ju på hur jag mår men låt oss hoppas! Hade vart otroligt mysigt och uppskattat.
Jag är så tacksam och lättad och glad. Det finns inget bättre än att slippa smärta i kropp och själ.
Ha en fortsatt bra fredagskväll!
Stolthet kanske man kan säga
Jag mår fortfarande bra. Helt otroligt. Finner inga ord för lättnaden alltså. Dock är det ju inte över än. Cellgifterna tickar på ända till klockan 13 imorgon. Men det har alltså gått mer än halva tiden och allt jag känner av är någon sorts mysig trötthet.
Jag måste säga att jag är väldigt stolt över mig själv. Att jag klarar omgång fyra såhär otroligt bra har såklart väckt mååånga frågor som jag ställt till läkarna. "varför mår jag fortfarande bra? Vad är det som händer???"
Svaren har varit lite olika. Det handlar delvis om att tumören blivit såpass mycket mindre. Och att min kropp fått vila några veckor och fått tid att bli starkare. Sedan så fungerar min magsäck mycket bättre nu än under tidigare omgångar vilket automatiskt gör att jag inte mår illa lika lätt.
Men framför allt... Är det tack vare mig själv. Det handlar om mental styrka. Jag har tydligen en obegripligt stor sådan.
När man får höra det från alla håll, speciellt ifrån högt uppsatta läkare, blir man väldigt glad och stolt. Tänk att jag klarar av cancer så bra, för att jag är den jag är, en kämpe! Underbart är det.
Jag kommer aldrig i livet att ge upp. En krigare är något jag alltid varit. Och är det något jag tror på i livet så är det att det blir vad man gör det till. YES! :)
Överraskande fredag
Fredagen och lördagen brukar verkligen vara som värst. Men vad nu då? Det enda jag känner av är trötthet.
Har till och med lyckats äta både frukost och lunch, en tredjedel av vardera portioner i alla fall. Lena kommer med lite chips till mig om en stund också. Hihi.
Pappa kom nyss med!! Väldigt skönt att ha honom här. Han blev så lättad och glad när han fick syn på mig och insåg att jag mår rätt stabilt trots allt.
Det alla sagt det senaste när de träffat mig är att jag verkar gå upp massa i vikt, för mina kinder blivit mulliga. Men icke hörni, det är cortisonet som ger svullnad på just kinder och magen ibland. Acne får man också av cellgifterna. Jättetrist Men vafan. Sånt går över!
Lite har jag gått upp dock. Hemma vägde jag 55-57. Nu uppe på 59:) jättebra inför operationen!
Här har vi min goooda frulle. Åt faktiskt upp allt! Lite väl mycket blev det för mig, men men!
Still going strong
Jag finner inga ord. Först och främst:
PEPPAR, PEPPAR, TA I TRÄ.
Jag mår fortfarande bra. Vad är det som händer egentligen? Fattar ingenting! Ååååh vi håller alla tummar vi har på att dimman kanske trots allt inte blir så tjock och mörk och lång och hemsk... Vi hoppas verkligen.
Kommer inte sova på ett tag dock. Har halvsovit igenom hela dagen ju. Men jag klagar verkligen inte! Har ju teven på mitt rum, och mobilen. Bra tidsfördriv. :)
Det mest fasansfulla jag vet. Cellgifterna som droppar och den tickande maskinen som håller tiden. Den låg jag med i tre timmar, från 10-13.
Chock
Förstår inte. Alla behandlingar hittills har jag börjar må skit redan på torsdag eftermiddag... Men nu är klockan snart halv sju? Jaja, det kanske kommer. Men det är en otroligt lättnad och positiv sak i alla fall!!
Jag hade tur och fick ett eget rum med teve och extrasäng för Amanda, och egen toalett och dusch. Tänk att hon alltid varit med mig under hela behandlingsperioderna. Med undantag för skolan några timmar på fredagen då. Men åh. Hon är så bra.
Vi ligger och kollar på 2 1/2 män. Mysigt. Som jag sagt förut går hon sällan med på att vara med på kort. Men jag fick ta ett på oss nu!!
Min syster och jag en torsdagskväll på
Östra i min sjuksäng. :)
In i dimman
Today's the day. Ligger redan nu med morgonmedicinerna för att vara redo att åka hemifrån vid nio. Gudmor kommer och hämtar upp mig.
Jag tänker inte ens ta med mig datorn denna gången. Jag vill bara få det här överstökat och komma hem igen så fort jag känner mig bra igen.
Vi får se om det blir något mobil-inlägg om dagarna. Det beror väldigt mycket på. Min extrafarbror Mikael brukar säga att det märks lite beroende på min aktivitet över nätet hur jag mår och så. Rätt sant tycker jag.
I vanliga fall är jag väldigt nyfiken och vill kolla telefonen så fort ett sms plingar på. Men under behandlingar kan jag vara så borta att jag inte orkar bry mig ens om mobilen ligger vid handen på mig.
I vilket fall som helst skriver jag när jag har krafter till det. Nu ska jag fortsätta med vad jag gjort hittills, förbereda mig mentalt. Att kriga mot cellgifter i så många dygn är verkligen något obeskrivligt.
Kram på er alla. Glöm inte att njuta av det där man annars så lätt tar för givet: att var frisk och kry.
Vi ses på andra sidan av den tjocka dimman.
Det är okej att känna
På eftermiddagen bestämde jag och Amanda oss för att hitta på något istället. Jag tog mig till hennes skola, perfekt tajming för precis när jag kom fram var hon klar och vi kunde åka! Först tänkte vi åka till Nordstan, men det slutade med att vi åkte till Kungsmässan istället. Det låg ju ändå på hemvägen tänkte vi. Jag köpte mig ett par nya hörlurar till min iphone. Dumbom som tappade dem gamla utanför mitt skåp i skolan igår. Men men!
Vi åkte raka vägen hem till henne i Ubbhult sedan. I bilen började jag må riktigt dåligt. Jag tog till och med fram en utav mina nöd-spypåsar och höll i handen hela vägen. När vi kom fram gick jag in och la mig i Amandas säng. Hon la sig bredvid mig, och då brast det för oss båda. Tårarna bara rann och rann... Så går det när man försöker förtränga något man tycker är jobbigt. Det kokar till slut över. Imorgon kommer det värsta jag vet igen. Cellgifter. Och jag är rädd och ledsen över det.
Det var väldigt skönt att gråta ut tillsammans en stund dock. Det är nyttigt för själen ibland tror jag. Rensa känslorna och sinnet lite. Det som är skillnaden för denna behandlingen är att vi nu VET att det har väldigt bra effekt. Sedan försöker jag trösta mig med att eftersom tumören blivit så mycket mindre, kanske inte cellgifterna har lika mycket att vara aggressiva emot, och därför kanske jag inte kommer må lika dåligt... Men samtidigt vågar jag inte tänka så. Det värsta som kan hända är ju att det blir värre än vad jag väntat mig. Därför går jag istället med inställningen att förvänta mig det allra värsta. Usch...
Nu tänker jag kolla på senaste avsnittet av Stalkers på tv3 play och sedan försöka sova. Hoppas jag lyckas. Sov gott världen.
Maj 2008. En tankebild. Undrar vad jag tänker på just när bilden togs. Allt jag minns är att jag inte var beredd på att Andreas tog kortet. Kan inte bestämma mig för om jag just bara har sträckt på mig och gäspat, om jag fryser eller om jag är fundersam och ledsen. Hur som helst så älskar jag färgerna i denna bilden.
"Du är fantastisk"
Det är rätt otroligt vilket stöd jag får ifrån alla håll och kanter. Det är klart att jag tänkt tanken "jasså NU passar det" när en person helt plötsligt hör av sig när detta händer. Fast det beror helt på hur de framträder. Som några exempel, där personer hört av sig antingen via datorn, telefonen eller knackat på dörren med en blomma och en kram och säger att de tänker på mig och hoppas allt går bra. Det är en sak, det är väldigt rart av alla de som gjort så klart. Och jag uppskattar det verkligen. Men när någon helt ur det blåa skriver till exempel "jag finns alltid här för dig". Jo tjenare, jag har märkt det. Vart har du varit de senaste åren liksom? Jag tror ni förstår skillnaden och vad jag menar.
Men något jag under hela resan fått höra, och som jag har så svårt att ta in, är när jag får sånna jättekomplimanger. Eller om det nu ens kallas för komplimang. Men vad jag syftar på då är:
Du är helt otrolig.
Du är fantastisk.
Jag beundrar dig.
Du är min förebild.
Du är så stark.
Tänk om jag vore mer som du.
Det är så svårt att ta åt sig av så stora ord. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga när jag får en sådan kommentar. Vad säger man? Tack?
Dagens samtal var med en ifrån skolan som sa till mig att jag utstrålar en sådan livsglädje och styrka att man blir både varm och glad i hela kroppen bara av att se mig. Att jag har en sådan kraftig aura runt om mig som gör dem runt om glada och varma. Jag kan säga att jag blev helt ställd när jag lyssnade till de orden. Det är så överväldigande på något vis. Självklart blir jag glad. Det är ju så jag vill uppfattas. Men det är overkligt på något vis... :)
Här har vi någon som i mina ögon är fantastisk. Amanda Ramsbo. Aldrig i mitt liv har jag träffat eller ens hört talas om en sådan godhjärtad själ som hon har. Vi två tror på att vår vänskap är den starkaste som finns, och att det inte är många som får dela ett sådant band med någon under sin livstid. Ovillkorlig vänskap och systraskap är vad vi har. Hon är min styrka. Min lilla ängel på jorden. Och visst är hon söt som en docka också?
Pendeln
Nu är jag på väg hem ifrån skolan. Haft det riktigt roligt med mina saknade tjejer! Klantig som jag är råkade jag missa förra pendeln så jag var tvungen att ringa hemsjukvården och säga att jag blir en halvtimme sen. Men men.
Tråkigt att alla ska gå och bli förkylda nu tycker jag. Som det ser ut just nu verkar jag få ställa in planer för andra gången idag pga att de andra involverande fått feber eller huvudvärk... Krya på er!! Om inte annat fick jag ett filmtips ifrån min favoritlärare i skolan idag.
Idag är sista dagen hemma. Måste packa ikväll. Imorgon bitti är det tillbaka till verkligheten lite... Usch. Jag vill inte. Men vad ska man göra. Det är bara att bita i det sura äpplet och gå igenom den tjocka dimman.
Min söta Linda. Ingen aning om hur många ful-bilder jag har tagit tillsammans med den flickan. Haha. Som glada små troll på denna bilden kan man väl säga?
Gottigott gott
Gissa om jag har det bra? Här sitter jag med bra musik, chattar med människor som gör mig glad och äter godis och choklad. Mums.
För något år sedan var jag väldigt inne på lugna låtar, typ gitarrplock och rätt deppiga texter... Nu för tiden är det bra mycket gladare musik och en hel del av det som går på radio och på krogen faktiskt. Jag vet inte. Jag gillar det. Jag diskuterade med Amanda för ett tag sedan vilken otrolig påverkan valet av musik kan ha! Så jag har valt att undvika depp-musik helt enkelt. Det gör större skillnad än vad man kanske tror.
Och med Ahgrens Bilar, Tutti Frutti, Marabou Daim och lite julmust sitter jag här och har det allmänt göttigt. Kunde jag inte klämma in liiiite mer socker i den där blandningen? Eh, nej, det kunde jag inte:) Gott är vad det är och jag njuter av vartenda tugga kan jag lova!
En annan grej på tal om att justera små detaljer för att må bättre, Det är bara till att klippa banden till människor som får en att må dåligt. På riktigt. Vad ska man med energitjuvar till? Varför skulle man lägga ner tid på någon som får en att må dåligt på något som helst sätt? Bort med de personerna säger jag bara! Och lägg istället ner den tiden på vännerna du verkligen uppskattar och mår bra av istället. Jag brukar nu mera sitta och fundera på hur jag ska kunna visa hur mycket jag uppskattar dem. Mer än att säga det med ord bara. Hmm.
Detta var min sjuttonårsdag, jan-11. Där var jag riktigt lycklig.
Att banta
När man varit inlagd på sjukhus i närmare sex veckor, och under hela den tiden inte kunna varken äta eller dricka ändras ens sätt att se på mat en hel del. När jag började kunna småäta igen efter så himla lång tid kan man enkelt säga att mina smaklökar var extremt känsliga och jag känner fortfartande mycket mer smak i allt jag stoppat i mig än vad jag minns av samma saker sedan tidigare.
Luktsinnet förbättrades också väldigt mycket medan jag låg på sjukhus. Eftersom jag ständigt var så himla sugen på mat och dryck så utnyttjade jag luktsinnet jättemycket. Det var ju så nära en smakupplevelse jag kunde komma.
Men vad händer sedan då? På teve, i tidningar och alla andra håll i vårt samhälle ligger fokus på att man jämt måste tänka på vad man stoppar i sig, för att gå ner i vikt och bli smalare. Men vad fan tänker jag då. VEM ORKAR BRY SIG? Helt ärligt talat. Här ligger jag med en livshotande sjukdom och den enda önskan jag har är i princip att kunna äta mat normalt igen. Då blir man lite smått irriterad på vad samhället lägger fokus på nu för tiden.
Vad glad att du är frisk och KAN stoppa i dig vad som helst. Sedan är det självklart att bra kost är bäst. Det är inte det jag menar. Men som bantning till exempel. Hur orkar man lägga energi på en sådan grej? Hur?
När jag blir frisk, eller inte ens då, efter operationen kommer jag gå på specialkost i två år eller så, men SEN tänker jag bli en matfantast igen. Äta vad jag tycker är gott. Så mycket jag vill. För att jag kan. Och mår bra av det.
Så himla synd att medier fått fram en sån skev bild av hur kroppen ska se ut idag. Att allt måste passa in i det sociala spindelnätet, eller mönstret, eller hur man nu vill kalla det. Du är frisk, du kan äta. Var glad för den gåvan istället för att otacksamt gnälla över att du inte vill ha maten för att den innehåller för mycket kalorier. Gud.
Nyttiga tidsfördriv
God morgon! Åh vad lite jag sov inatt. Delvis för att jag la mig sent men mest på grund av drömmarna.
Amanda och jag hann precis äta frukost ihop i lugn och ro innan hemsjukvården kom. Nu ligger jag med dropp.
Jag kom på att eftersom jag ändå ligger här en timme, tre gånger varje dag och väntar på att droppen ska gå in kan jag ju lika gärna göra nytta under tiden? Vad nu det skulle vara kanske man tänker då. Plugga till exempel? Bara det att jag fortfarande väntar på bekräftelsemailet...
Men jag gjorde en budget faktiskt. Alltid bra att hålla koll på den ekonomiska biten. Dessutom är det ju massor av saker jag tänker göra nästa år som kostar pengar och då är det lika bra att sätta upp en plan och börja spara redan nu! Inte för att jag har jobb och värsta inkomsten haha. Men jag tycker sånt är roligt. Att ha satt upp en plan och ha det organiserat liksom.
När medicineringen är klar åker jag till skolan! I eftermiddag ska jag mysa med saknade Ada. Ha en fortsatt bra morgon så hörs vi sen!
Tvärtom leken
Det är konstigt det där med trötthet och sömn. Hur kommer det sig att man inte kan sova trots att man är helt slut? Hur kommer det sig att man går och lägger sig jättesent på kvällarna trots att man vet att man borde lägga sig tidigt? Och egentligen inte gör annat de sista vakna timmarna än att hänga på facebook och annat onödigt tidsfördriv ändå..
Det känns som att det är något de flesta människor har problem med. Fast.. egentligen så är det ju inte ett problem. Utan självförvållat. Det är ju ett val man gör. Som jag just nu. Jag sitter med datorn, kollar facebook och ser på film trots att jag skulle behöva sova för flera timmar sedan, trots att jag ska upp tidigt imorgon. Man får skylla sig själv. Men varför gör man så egentligen? Det är konstigt tycker jag. Vilka val människan gör ibland.
Trött tjej framför datorn drömmer sig bort. Bilden är från nov-08. Jag kommer ihåg att jag blev glatt överraskad när jag såg min näsa på denna bilden, att den såg så rak ut i den vinkeln. Så berättade Andreas, den fulingen, att han hade retuscherat den. Åh vad besviken jag blev. Haha!
Vad var det jag sa
Ja, som sagt. Jättetrött. Idag har min kropp allt fått jobba! Den är ju så ovan vid det. Senast jag åt en hel portion var tre månader sedan. Inte konstigt att jag legat helt utslagen i min säng enda sedan jag kom hem idag. Jag som ville gå ut på en promenad i det fina vädret... Men men! Istället blir det snart tredje filmen på rad med Amanda. Kanske låter som världens tråkigaste kväll, men vad ska vi annars göra då? Jag orkar ju ingenting.
Det är det som är så skönt med oss två. Vi kan verkligen göra allt och inget. Jag kan åka hem till henne och typ sova några timmar medan hon håller på med hästarna, eller hur ska jag förklara. Vi går inte hack i häl på varandra bara för att vi är under samma tak. Precis som de man bor ihop med. Faktum är att i normala fall, när jag är frisk, sover jag och Amanda minst hälften av alla dagar i veckan ihop. Egentligen skulle jag klippa hennes hår idag, men jag är för trött för det också. Eller så himla farligt är det inte. Men jag förstår att hon inte låter mig klippa hennes hår när jag är halvt borta!
Imorgon bär det av till skolan en sväng faktiskt! Det var ett tag sedan nu. Och på onsdag också. Sedan kommer torsdagen... Blä.
Men en dag i taget, just det. Imorgon var det ja. Först skola. Sedan hem för medicin och så dyker Ada upp. Jag har i uppdrag att klippa lugg på henne... Jag har klippt hår en gång i livet förut, och det var topparna på Ada förra sommaren. Hehe. Vi får väl se hur det går med den saken.
Jag undrar om tröttheten hänger en del på att det är torsdag snart. Jag kanske tänker på det mer än vad jag själv vet om. Jag försöker ju ständigt intala mig själv att ta en dag i taget men ni märker ju hur bra det går kanske. Man blir utmattad mentalt, uppenbarligen. Varför är jag annars så trött för?
Amanda, Ada och jag. Mina fina tjejer. Bilden är ifrån vår komfirmation, maj 2009!
Framsteg
Jag kan bli så barnsligt arg på hemsjukvården alltså. När de gör misstag och småfel eller slarvar/glömmer bort något... Det gör mig galen! Jag blir sådär jobbigt omogen i tänkandet på en enda gång och tycker allt är piss och vill bara gnälla på allt. Otrevlig blir jag också. Inte bryr jag mig det minsta om attityden mot dem när de gör bort sig, tänker jag för stunden. Så får det gå någon timme och det går över. Haha. De kom tio i sex i morse, och åkte tjugo över sju. Eftersom jag låg vaken inatt mellan tre och halv fem kan man lätt säga att jag slocknade så fort de stängde dörren efter sig. Sedan sov jag ända till kvart i nio och det var dags att åka!
Ultraljudsundersökningen tog 1,5 timme som väntat och det gick jättebra! Först blev jag lite orolig när läkaren undersökte och höll på och fick sig en bekymrad min. Han sa att han skulle hämta överläkaren för att se över bilderna. Då började man ju fundera lite... Men överläkaren i sin tur sa att allting såg bra ut! Tydligen gjordes inte undersökningen för att jag ska opereras snart utan för att hjärtat kan påverkas negativt när man går på cellgifter. Skulle det vara så att någon förändring sker så får man ändra cellgifterna helt enkelt. Men det slipper ju jag! Jätteskönt. Efter att det var klart gick Lena och jag upp till avdelning 350 (min avdelning) för att få hjälp av sköterskan David. Han är en av dom som har mest ansvar om mig. Medicinförrådet hemma håller på att ta slut och han fick en lista av mig med grejer jag behöver fram till imorgon eftermiddag. Blev en hel papperspåse fylld med olika preparat.
Ifrån sjukhuset åkte vi raka vägen till McDonald's i Kållered. Jag kan inte riktigt begripa att jag fick i mig en hel Big Mac... Inte all pommes dock, knappt hälften och bara två-tre klunkar av drickan. MEN ÄNDÅ. David tyckte att jag fått lite mer hull om knderna också. Om det nu är bra eller dåligt. Haha. Jag tror att just kinderna är lite svullna på grund av cortisonet. Men lite har jag gått upp i vikt det senaste, ja. Hemsjukvården säger att det bara är bra om jag går upp så mycket som möjligt innan operationen. Jag behöver samla på mig så mycket reserver som möjligt till det.
Nu ligger jag hemma igen, kroppen kommer vara jääättetrött nu när den har lite mat i sig att bearbeta. Jag antar att jag kommer somna tungt här nu snart. Om inte vill jag gå en promenad om en stund, det är ju faktiskt kanonväder i Lindome just nu! Längtar efter Amanda gör jag också. Hon dyker väl upp runt fem skulle jag tro.
Matmatmat... Nog det jag tänker på mest under mina dagar. En kebabrulle måste jag äta snart. ÅH. Här har vi mig och min utbytesstudent Janina ifrån Tyskland. Vi sitter vid havet i närheten av Kungsbacka och framför mig syns vår dåvarande valp Colin. Maj 2009 var tiden. Eller om det var april. Ser lite kallt ut?
Ultraljud av hjärtat
Imorgon blir det att gå upp tidigt. Först för att få mediciner vid sex-tiden och sedan göra sig redo för att åka till sjukhuset.
De ska undersöka hjärtrummens storlek, kamrarnas pumpförmåga och klaffarnas funktion. Det kommer ta 1,5 timmar ungefär och jag antar att detta är något alla som ska genomgå en stor operation måste göra. Om tiden tillåter åker jag till skolan en stund efteråt. På kvällen kommer Amanda hit. Det är hur morgondagen kommer se ut!
Har lite svårt att själv tro på att jag inte ens rört min laptop idag, haha. Konstigt.
Den lilla stunden ihop med Andrea och Coffe var himla bra tycker jag. Väcktes lite minnen ifrån sommarlovet.. Åh. Jag längtar till sommaren. Då är jag frisk och oooj vad mycket jag planerat för våren och sommaren sedan!!
Vet inte om jag redan sagt det men jag håller på att skriva en To-do-list för 2013. Massvis med roliga grejer jag ser fram emot att göra när jag frisknat till. Tror det är väldigt viktigt på alla plan. Att sätta upp mål, stora som små. Så att man ständigt har något att sikta mot och så man alltid känner att man har många anledningar att kämpa för.
Det är nog en av hemligheterna bakom min mentala styrka. Jag vet hur bra jag har det, att livet har så mycket mer att ge och att man kan åstadkomma precis vad som helst om man bara har viljan med sig. Jag är helt enkelt för envis för att på något som helst sett ge upp. Det blir vad man gör det till. Tänk på det! Nattinatti.
Changed plans
Egentligen skulle jag varit i stan med Jacob nu. Men vi kom på att det skulle bli stressigt och så, så vi ska ses i mitten på nästa vecka istället.
Istället tar jag mig till Kungsbacka några timmar för att spendera lite tid ihop med kärleksparet Andrea och Christoffer! Det var jättelängesedan jag träffade honom nu. Och jag saknar min lilla Andrea. Ska bli kul! Dessutom ska jag göra det genom att inviga min nya fina tröja jag fick igår, och jackan. Hihi. Så mycket roligare att hitta på grejer när man känner sig lite fin.
Fars dag
Jag är så himla trött. Tänker ligga kvar i sängen en timme till och ladda batterierna så mycket jag kan. Sedan kommer Andreas och Pia hem ifrån träningen och då händer det lite grejer! Jag tänker ge honom en rejäl ryggmassage upp mot en timme medan Pia ska baka en go kaka som vi tänkte fika ihop efteråt. Kanske inte är någon jättegrej men jag tror att han kommer uppskatta det mycket ändå.
Jag har ju faktiskt två pappor. Min biologiska som bor i Värmamo, som jag de senaste månaderna träffat oftare i och med att jag legat på sjukhus så mycket. Har varit skönt att känna hans stöd och närvaro i det hela. Jag önskar att jag kunde ge honom en bamsekram just idag.. Men jag får ringa honom sen istället!
Sedan har jag Andreas, som jag bott ihop med nästan två tredjedelar av mitt liv. Han är verkligen grym. Vad vore jag utan honom?
Grattis på farsdag, pappa och Andreas. Jag älskar er!
Klockan två blir det hemsjukvård och direkt efter det beger jag mig till stan för att mysa med Jacob! Egentligen skulle Maja också hängt med men ibland strular det med transportbiten när man bor som vi gör, på landet. Dock har ju kollektivtrafiken förbättrats tusen gånger om för min del sedan jag flyttade hit till Lindome.
Nu skulle det väl passa finfint med bilder på mig och min pappor. Men eftersom inlägget är från mobilen och jag har brist på just sånna bilder så sket sig ju den tanken rätt rejält. Haha. Istället får det bli en bild ifrån min nuvarande, underbara position.
Natten kom så fort
Kikkis familj kom mitt under medicineringen. Gissa om tiden gick långsamt innan allt vart klart och jag kunde gå upp på övervåningen för att krama om dom? Det var ju så himla längesedan. Jag fick en jättefin tröja! Helt underbar är den.
Vi satt uppe i köket och pratade om allt möjligt.. De kunde inte stanna så länge för klockan nio skulle deras mormor landa på Landvetter flygplats. De sista tio minuterna gick jag och Kikki ner på mitt rum. Jag saknar henne. Oss. Det där spontana. Inte så lätt att vara spontan när man bor 15 mil ifrån varandra. Jag har tänkt mycket idag på henne och mig när vi var små, gamla minnen och så. Och idag pratade vi en del om jobb, vidareutbildningar, att flytta hemifrån och grejer.. Sådan kontrast på något sätt. Kommer ihåg det som om det vore igår när vi lekte med nallarna i barnkammaren liksom.
Förhoppningsvis kan jag göra en dagsutflykt till smålandsstenar efter nästa behandling, då blir det i alla fall någon timme längre än vad det blev idag!
När de åkte gjorde Andreas, Pia och jag iordning en ordentlig lördags-gott-och-blandat-bord och såg på film. Riktigt mysigt var det. Har saknat det också. Jag ska bli bättre på att ta vara på det vardagliga. Det är så lätt att man bli "hemmablind" eller vad det heter och glömmer bort att uppskatta alla de där småsakerna som egentligen visst gör stor skillnad. Man borde tänka lite mer på sånt.
Helt plötsligt blev klockan ett på natten nu och jag kände för att skriva av mig lite innan jag lägger mig. Jag är rätt trött, men kan inte direkt påstå att jag känner för att sova än. Jaja. Imorgon väntar mys-förmiddag med familjen. Och på eftermiddagen ska jag på dejt med Jacob och Maja i stan. Ser fram emot det riktigt mycket!
Men är det inte otroligt charmigt? Året var 2008, november. Två fjorton/femtonåriga fjortisar. Haha. Men men, söt bild i alla fall tycker jag!
Duktig tjej
Moster, Emily och Adrian var kvar här en stund faktiskt. Barnen vart lite rastlösa och kollade film på Davids rum medan jag och moster satt uppe och pratade om allt mellan himmel och jord. Min fina moster.
När de åkte började jag sortera och städa på mitt rum, tog en dusch och medan jag stod och schamponera håret knackade hemsjukvården på dörren, typiskt. Det gick rätt snabbt för en gångs skull. Lite tråkigt att min CVK blivit irriterad bara.. Jaja. Så länge vi har koll på den ska det inte vara några problem.
En CVK är vad jag har på bröstkorgen som kanske synts på vissa bilder. Den har man istället för att sätta en nål i handen eller armväcket (för dropp och sprutor). Eftersom den slangen går in i ett mycket större blodkärl som dessutom sitter väldigt nära hjärtat sätts den dit av en kirurg i en operationssal. Lite läskigt eftersom man inte blir sövd utan bara får lokalbedövning. Men det är ett himla fixande med CVK:n nästan varje dag just för att den går så nära hjärtat och hygien och vara försiktigt är jätteviktigt.
Har man nål på armen eller i handen måste den bytas ut vart tredje dag, medan en CVK kan sitta i flera månader. Första dagarna gör det ont och man kan inte riktigt lyfta armen eller ligga på sidan eller så, men sedan går det över. Jag känner inte av den, förutom om man skulle få för sig att dra i den då eftersom den är fastsatt med tre stygn rakt uppepå liksom. Och alla mina mediciner skjuts ju in via den slangen, vilket faktiskt känns jätteväl, det blir kallt i bröstkorgen och ibland får man riktigt äcklig smak i munnen! Det beror på att preparaten ju skjuts in direkt in i blodet och även blodkärlen i munnen tar upp det, vilket jag får smaka på. Uuuusch.
Men men! När sköterskorna åkte fortsatte jag städa. Dammsög hela nedervåningen också faktiskt och var nära på att starta en tvätt... Men är för lat för det just nu. Hehe. Det är lite, lite för grått ute för att jag ska vilja ta en promenad. Så tråkigt om det börjar regna. Istället lägger jag mig nog med te, filtar och film. Igen.
Ikväll efter att Kikki och dom åkt skulle egentligen Amanda komma igen, men ändrade planer så jag blir själv tror jag. Kan vara skönt det med. Trots att vi bor under samma tak känns det som att det var längesedan jag umgicks med Andreas och Pia. Det vill jag göra ikväll. Jappjapp.
Hemsk bild. Men det är i alla fall från tiden innan min CVK sattes. Eftersom jag är en nålrädd liten tjej kan man ju säga att nya nålar i huden så ofta var riktigt jobbigt. Skönt att slippa det nu kan jag säga! Jag tror bilden är tagen under första veckan i september. Jag mådde väldigt dåligt i kroppen på alla sätt och det var innan beskedet om cancern kom.
Fem dagar kvar
Trots att senaste behandlingen gick myyycket bättre än första och andra, kan jag inte annat än frukta torsdag. Jag vill verkligen inte. Börjar redan få ångest inför det. Det är det värsta jag vet. Cellgifter....
Det gäller för mig att försöka fokusera på sakerna jag ska göra runt om som jag ser fram emot och som är bra för mig på olika sätt. Sedan måste jag försöka jobba igenom ångesten och se på cellgifterna klart. Det är ju trots allt för en bra sak och även fast det innebär att gå in i en tjock mörk dimma så blir det alltid ljusare och klarare på andra sidan. Det är inte så lätt att fokusera på bara den biten bara, när man vet vad det innebär att ligga där i sjukhussängen och plågas i flera dygn. Men man kan väl inte annat än att göra sitt bästa och försöka antar jag.
Nu ligger jag med dropp. Börjar märka ett mönster, jag gör inlägg ungefär tre gånger om dagen och det är nästan alltid under medicineringen! Haha. Men i alla fall så kommer moster och kusinerna hit om en stund, ska bli mysigt. Sedan kommer sköterskorna igen klockan två och efter det vet jag inte vad jag ska göra fram till klockan sju! Antagligen vila, jag vet inte varför jag varit så trött de senaste dagarna.
Vid sju kommer min kompis Kristina och hennes familj hit en sväng. Henne har jag känt sedan jag kom hem ifrån BB. Vi var som tvillingar när vi var små och gjorde allting ihop. Klart vi träffas otroligt mycket mer sällan sedan jag flyttade ifrån Smålandsstenar men trots det och att vi inte direkt pratar varje dag är det någon sorts syskonrelation vi har till varandra. Det blir första gången hon kommer hit till Lindome också! Kul.
Här har vi en bild på oss haha, Kikki skickade den till mig för några dagar sedan. Gissa vem som är vem? ;)
Musik, naturgodis och nya kläder
Här ligger Amanda och jag på mitt rum, gottar oss med godispåsen och lyssnar på go musik. I stan gick vi in på Rut m.fl. och fyndade båda två!! För hennes del blev det en fin festtopp, för mig en kofta och en ny finfin jacka! Känner mig jätteambitiös och bra som tagit bilder på detta för bloggens skull, haha.
Hemsjukvården skulle komma sju egentligen, men har fortfarande inte dykt upp. Irriterande. Hade de kommit vid sju skulle vi kunna sitta på övervåningen och kolla på x-factor tillsammans med dom andra sen utan att behöva tänka på krångel och sånt. Men som vanligt ska det strula med tiderna. Vad hade jag förväntat mig egentligen. Aja. Inget blir bättre av sura miner.
Amanda och jag diskuterade relationer på vägen in till stan.. Intressant är det. Hur olika saker och ting kan gå. Hur något helt plötsligt kan ändras och i princip avslutas för att man fått en jobbig sjukdom. Att liksom överges. Eller tvärt om. Hur man i flera år haft starka band som sedan klippts av, och att man kanske börjat hitta varandra igen i och med detta. Tråkiga omständigheter så klart men ändå. Jag känner verkligen att jag får uppleva personers riktiga jag. Många gånger har det fått mig riktigt ledsen. Och andra gånger positivt överraskad. Oavsett vilken utav dem det handlar om så har jag lärt mig att hantera det nu. I början var det riktigt omtumlande och förvirrande. Man blev så arg och besviken på sånna man trodde var riktiga vänner. Men men, sånt är livet. Finns inte så mycket att göra åt saken. Klart det är tråkigt, men om det nu är så personerna i fråga vill ha det känner jag att jag klarar mig mycket bättre utan dem i mitt liv. Negativ energi är något jag med glädje lägger undan.
Ännu en mysig kofta! Rätta färgen syns inte på bilden riktigt, den är olivgrön.
Myror i brallan
Ja, som sagt. En utmaning att göra ingenting. Nu har jag bara legat hemma och kollat på film hela dagen. Känns inte alls bra. Egentligen skulle jag behöva sätta igång en tvätt och dammsuga... Vad är det som gör att sånt ska behöva vara så himla svårt egentligen? Det tar ju knappt fem minuter att starta en tvätt, vad är problemet liksom? Haha. Dum är vad jag känner mig. Jaja. Snart kommer Amanda och då får vi se vad som händer. Här har jag inte lust att sitta längre i alla fall. Frågan är ju bara vad vi ska göra istället. Gå på bio kanske? Hitta något mysigt ställe i stan att sätta oss på? Det får lösa sig på något sätt.
Hemsjukvården åkte härifrån precis så det är fri hopp och lek fram till klockan sju. Sedan måste jag ju vara hemma men på en fredagkväll finns det faktiskt inte så mycket annat jag skulle vilja göra ändå. Fredagsmys, hemma, fint sällskap, något gott att smaska på... Kan knappt bli bättre. Nu fick jag just gå och öppna dörren och ta emot en blomma. Adas moster bor väldigt nära här och nu kom hon förbi med en jättefin blomma. Så himla snällt. Även fast det är svårt att visa så måste alla veta att jag verkligen uppskattar all form av stöd som jag får. När det "bara" handlar om en kommentar på facebook också. Det är en tanke som någon skänker till mig. Fina människor. Och Maja gav mig förresten en ros igår när hon kom också! :)
Totalt orelevant bild. Haha. Men detta är i alla fall någon konstig växt jag gick förbi utanför farmor och farfars hus i Bosnien, juli 2011!
Planlös fredag
God morgon! Eller ja, klockan har ju i och för sig passerat elva, men det är först nu medicinerna är klara och jag är frikopplad och redo för dagen! Har ingen aning om vad som hända skall idag. I eftermiddag eller ikväll kommer Amanda. Det är allt jag vet. Det kanske vore bra om jag bara är hemma och tar det lugnt idag.. Men jag har ju så mycket myror i brallan så det kommer bli en utmaning tror jag.
Jag hörde att de öppnat en ny klädaffär i Lindome centrum, samma människor som hade Stjärnboden uppe i Ubbhult innan. Kanske kan ta en promenad dit och kika lite bara för att fördriva tid... Hur som helst blir det en lugn fredag! Amanda tyckte att vi skulle fira beskedet ikväll på något sätt, tänk om hon hade något speciellt i åtanke när hon sa så.. Vi får väl se :)
Ännu en bild från Berlin nov-11. Syrran och jag tog oss en vacker liten dans sådär spontant mitt på stan. Det finns inte så mycket bilder på oss ihop, hon har en tendens att rymma så fort kameran plockas fram ;)
Bra avslut på grymt bra dag
Medlemsträffen blev av! Det var inga problem för hemsjukvården att ställa om några timmar. De kommer någon gång halv tio-tio.. Det enda dåliga med det är för Davids skull, han är så trött i skolan på dagarna på grund av att kvällsbesöket låter så mycket att han vaknar. Lilla gubben. Det gäller för mig att ständigt påminna om att lillebror ligger i rummet intill!
Även fast man inte känner någon av dem som kommer på träffarna får man så himla mycket power av att träffas och prata rent ut sagt. Idag kom jag och Maja lite senare än de andra, så vi satte oss på hörnet och pratade med en tjej som har hjärntumör. Hon hade precis haft sin sista behandling och kämpar just nu med rehabilitering. Halva kroppen är i princip förlamad. Hennes hjärna har liksom glömt hur man lyfter på vänstra axeln och foten och så vidare. Men det går tydligen att träna upp och det har redan blivit bättre sa hon!
Sånt himla glatt gäng det där. Denna gången var det bara nya ansikten nästan, kände igen tre stycken. Förra träffen var vi sju, denna gången många fler. Vi fikade på Sweet Coffeebar i stan, jaq har aldrig varit där innan men det var jättemysigt och jag kommer absolut gå dit igen.
Man kanske tror att det enda vi gör är att sitta och prata om cancer.. Men nej. Det är ett härligt möte med starka och inspirerande människor som alla varit med om ungefär samma historia. Vissa fortfarande sjuka, andra friskförklarade. Det vilar en empati i luften som är otroligt behaglig och stärkande faktiskt. Klart vi pratar om vår sjukdom också ibland, men det är ju liksom inte det som är syftet med medlemsträffarna.
Vilken annorlunda väg denna dagen valde att gå än vad jag hade förväntat mig! Den skulle helt enkelt inte kunna gå bättre. På vägen ifrån sjukhuset idag berättade dessutom en av mina närmsta vänner Jimmey att han har möjlighet att komma ner och hälsa på väldigt snart. Blev så himla glad! Och så räkmacka med gudmor efter det. Och så massvis med glada meddelande från nära och kära om dagens besked. Och så kom Maja. Och så shopping med henne i stan (hittade en jättemysig tröja!). Och så medlemsträff på det. Och så hemma igen smärtfri. Åh, jag är så lycklig. Ibland är livet så himla bra.
Nu tänker jag avrunda med en liten frukskål och film! Imorgon har jag inga som helst planer... Det måste det bli ändring på!
För att fortsätta på lycklig-dag-temat. Här med mina två systrar Amanda och Ada i Berlin, nov-11. Den kvällen var vi på Blue Octobers konsert. Våra gudar, kan man säga.
Lycka lycka lycka
Det var väl allt på tiden. GODA NYHETER. Jag finner knappt orden. Hade jag kunnat hade jag antagligen sprungit runt som en spratteldocka här hemma och dansat och jublat och haft mig. Men tro mig, det gör jag inombords i alla fall!
Mötet tog bara 25 minuter. På en gång sa onkologen att hon hade mycket goda nyheter. Hon visade mig den gamla och den nya röntgenbilden jämte varandra, så jag skulle förstå... Den första bilden var en jobbig syn. Så fick jag se den andra, som i princip såg ren ut. Bara det att man inte vågar kalla mig för tumörfri. Men det är inte långt ifrån alltså. Åh. Händer detta verkligen? Drömmer jag??
Det som händer framöver nu då! Eftersom bara tre omgångar cellgifter visat så bra resultat är det bestämt att jag ska få två eller tre omgångar till, start nu på torsdag. En behandling varar i 46 timmar och jag brukar må väldigt dåligt under de dygnen och några dygn efter också. Jag är inlagd under tiden så de kan ha stenkoll på mig. Sedan måste det vara fjorton dagar mellan behandlingarna, så det blir alltså varannan torsdag från och med nästa vecka!
När det gäller operation är inget datum satt. Men det blir i december eller januari! Nu är det ju dock oklart ifall hela magsäcken verkligen ska opereras bort eller hur vi ska göra, eftersom så himla stor andel av tumören är borta! Åh!!!
Annat som bestämdes är att jag ska vaccineras mot influensan, vore så onödigt om jag fick det. Jag är ju extra infektionskänslig pga sjukdomen och cellgifterna och allt. Så jag tog lite blodprover på sjukan innan vi åkte också. Kommer antagligen vaccineras här hemifrån av hemsjukvården redan ikväll eller imorgon! Jag ska dessutom slippa sprutan i låret från och med nu! Det blodförtunnande preparatet alltså, som man måste ta när man har opererats. Men det var såpass längesedan nu och jag är såpass aktiv att den inte behövs längre.
När Lena och jag åkte ifrån sjukhuset stannade vi till i Mölndal på vägen hem och firade med en var sin lyxig räkmacka! Efter det släppte hon av mig här hemma, där jag ligger i min säng och egentligen ska vila. Inte så lätt att varva ner just nu kan jag ju säga. Men men!
Hur känns detta nu då? Jag finner knappt orden som sagt. Jag tycker det känns overkligt. Hade jag varit mig själv skulle jag antagligen ropa ut "INGET KAN STOPPA MIG" och bli kaxig om saken. Men jag vågar inte riktgt ha den inställningen. Alla säger nu att "nu löser det sig ju!!!", men jag kan inte med att se det så. För jag vet ju inte. Man kan inte veta säkert. Och någon negtiv överraskning accepterar jag inte. Så jag väljer att se på nuet istället! En dag i taget! Och just nu ser det ljusare och bättre ut än någonsin! Det är jag mycket nöjd med! :D
Visste inte riktigt vad jag skulle lägga för bild till detta. Det fick bli en överdrivet glad bild ifrån augusti 2011!
Lite sömn hade suttit fint, ja
Det ville sig inte inatt nej. Nu är det morgon och två timmar kvar till sköterskorna kommer. Jag lämnar inte sängen innan halv tio (det är då de borde vara klara).
Oavsett hur det går på mötet ska jag tillbringa eftermiddagen med Maja, skönt. Vi knyter verkligen ett speciellt band i och med detta. Jag menar, hur vanligt är det att två kompisar går och får cancer året efter varandra? (Maja fick sin diagnos exakt ett år före mig och hade sin sista behandling i slutet av maj detta året. Tacka vem som nu sitter där uppe att det gick bra för henne, lilla hjärtat). Och så precis när hon blev frisk vart det min tur istället!
Jag tror det är väldigt vanligt i min sits att känna sig ensam. Men jag gör inte det nästan alls tror jag. Just på grund av henne. Och ungcancer har sitt finger i spelet också. Jag och Maja är medlemmar där, jag har bara varit med på medlemsträff en gång hittills och man kände verkligen en unik gemenskap, det var nog väldigt bra att jag fick uppleva den såpass tidigt. Ikväll kanske blir andra gången. Hoppas det. Det beror endast på vad hemsjukvården säger om tiderna!
Bilden är ifrån förra sommaren, augusti eller september. I Borås på match mellan Elfsborg och IFK med gänget. Det var en bra dag.
Det drar ihop sig...
Nu är det onsdag kväll. Imorgon klockan åtta kommer hemsjukvården och direkt efter det blir det bara att klä på sig och snabbfixa för att sedan åka till Östra Sjukhuset i Göteborg. Jag ska på möte med min onkolog, bilderna från röntgen kommer nämligen då och vi ska tillsammans se på bilderna och utifrån dom planera den kommande tiden. Om och hur många cellgiftsbehandlingar till det blir, och när i så fall. Och när operationen ska äga rum... Och så.
Det är svårt att beskriva den känslan... Jag menar, bekräftelse-möten har hittills inte gått vidare bra för min del. Först var det cancerbeskedet, andra liknande mötet var det att den spridit sig.. och nu då. Jag vet att det är en annan grej nu, och att alla läkare och medmänniskor tror på att bilderna ska visa sig vara positiva. Men de andra mötena är något som sitter kvar i mig, och kommer antatligen alltid att göra. Olustig känsla. Undrar hur mycket sömn jag får inatt.
Jag vill inte hoppas på för mycket heller. Visst, innan första cellgiftsbehandlingen kunde jag inte ens ta en klunk vatten, och nu efter tredje kan jag äta små portioner, flera gånger om dagen, utan några problem. Dessutom är jag väldigt pigg varje dag, smärtfri för det mesta och har en jäkla bra inställning till allting. Den mentala biten sägs påverka en fysiskt också.
Så allting tyder på positiva svar. Men man vet ju aldrig. Eller hur? Tänk om den inte alls minskats. Om det bara är så att vi hittat en perfekt balans på preparat för min kropp som "lurar" oss? Ja... Många sånna tankar nu. Jag vet att ingenting blir bättre av att spekulera och grubbla i det mer heller, men det går liksom inte att styra ALLA tankar alltid. Jag tror att min tripp till salongen idag var en perfekt sak för mig att göra just idag, dagen innan. Även fast det bara är en ytlig justering så påverkar och förstäker sånt också. Jag funderar på att boka upp mig på massage någon gång snart. Mer ompyssling av kroppen. Alltid uppskattat. Och det kan jag vara värd. Hihi.
"En bild säger mer än tusen ord". Speciellt denna tycker jag. Den togs i december 2004. Tänker bland annat på mor och bror när jag tittar på den. Och ett stort frågetecken upp mot himlen. Varför? Varför? Varför?
Makeover!
Så himla kul. Känns riktigt skönt att ha gjort detta! Ny frilla och nya naglar = mycket glad Dijana. Finns inte så mycket mer att säga om saken! Här snart kommer lite bilder, under själva processerna och sedan även resultat!
In på slutet kom Andrea till salongen och tyckte det blev jättebra! Även Ines bad mig skicka bild på en gång, och hon tyckte också det blev bra! Måste säga att det känns bra också. Kan dock inte bestämma mig för om jag tycker att jag passar i det eller inte.. Men gött är det att ha så lite hår i alla fall! Haha.
V: Ser ju lagom roligt ut detdär... H: Halva huvet nyrakat, konstig känsla!
V: Himla pilljobb alltså. Riktig konst med akryl, och tid tar det! H: Blå lampan som gör dem glansiga och fina!
En ny Dijana!
Från andra sidan, tar sällan bilder från den vinkeln!
Bortglömd
Man blir ju sådär lagom glad på hemsjukvården när de egentligen ska komma klockan sex på morgonen, men att det slutar med att man själv ringer till dem halv åtta och undrar var de är någonstans? "Ojdå, det måste ha blivit fel i kommunikationen. Förlåt Dijana. Det är vårt fel". Herregud. Detta har varit planerat och inskrivet i fem dagar nu. Fattar inte riktigt.
Anledningen till att de skulle komma så tidigt är för att jag ska iväg till salongen då den egentliga medicintiden är på dagen, så vi fick ändra lite. Men kommer de försent blir det svårt att få medicin vid tolv igen (ligger med dropp just nu)... Jaja. Skitsamma. Sånt händer.
Klockan ett drar jag mig mot Kungsbacka! Ska bli spännande att se resultaten:D bild får jag väl ändå utlova kanske. Hihi. Efter salongbesöket har jag en dejt med Andrea. Sedan får vi se vad som händer resten av eftermiddagen.
Jag var väldigt trött efter stan igår och jag har halvsovit hela dagen fram till halv tolv... Tråkigt. Men nödvändigt. Känns bättre nu!
Mycket och lite på samma gång
Nu blev det kvällen på riktigt. Så himla trist att det börjar mörkna redan klockan fyra.. Men men. Jag mötte upp Maja på pendeln in till stan och vi gick runt på en liten shopping i nordstan innan vi satte oss ner i soffan på Espresso House ett bra tag. Om jag njöt? Ja det kan man väl säga att jag gjorde. Big time.
Faktum är att jag var så ivrig och glad i fikat att jag drack för mycket av min vaniljlatte och började må både dåligt och blev väldigt energilös direkt efter. Så en kort stund senare drog vi oss hemåt och det tog några timmar innan jag mådde bra igen... Men den mysiga fikan med min fina vän var värt det! Vi kanske ska till ungcancer på medlemsträff på torsdag också, hoppas på det!
Angående det förra inlägget. Man blir så glad av positiv respons. Det är så roligt att få höra från så olika och nästan oväntade håll att man är duktig på något. Hihi. Tack för det hörni. :)
Det känns som att det händer både lite och mycket denna veckan. Imorgon ska jag vara hemma hela förmiddagen.. Passa på att tvätta och städa eller något. Fördriva tid. Sedan klockan ett beger jag mig hemifrån för att åka till en salong i Kungsbacka där klippning och nagelfix väntar! Ska bli så roligt! Sedan har vi ju då torsdag.. då mötet är. Jobbigt att behöva vänta på svar såhär. Kan vara bland det värsta som finns tycker jag. Även fast det mesta i mitt läge tyder på positiva röntgensvar. Men man vet ju aldrig. Efter torsdag har jag varken kunnat eller vågat planera så mycket. Eftersom jag inte har någon aning om vad onkologen ska säga och bestämma.
Bästa du. <3
Gottigott gott!
Glad tjej njuter av sin alldeles för goda vaniljlatte.
"Sorgen är kärlekens pris"
Min mentor var positiv om saken, jag kanske kan börja med min bok väldigt snart! Nu väntar jag bara på ett litet mail för att kunna sätta igång.. Det fick mig att börja grubbla djupt i saker och ting. Typ mitt liv. Tänka tillbaka på saker. Jobbiga saker. När sånt händer försöker jag stoppa upp allting och se mig själv och min situation utifrån. Fler perspektiv, fler tankar och vinklar. Hur ser det egentligen ut?
Själv vet jag nog inte. Det är nog inte nyttigt att tänka på sådant för mycket heller. Men jag har svårt att låta bli, för människors inställning i livet kan verkligen fascinera mig. Vi alla är så otroligt olika och det kan på riktigt få mig tokig ibland. Hur kan man ens med att tycka synd om sig själv för att man missat bussen eller vara sur på mamma för att man inte fått den senaste mobiltelefonen? Hur? Nej jag förstår inte det. Det jag där emot förstår är att man alltid ser sin egna situation som den värsta, eftersom man själv inte upplevt något värre eller vet bättre.
Jag må ha gått igenom mycket mer än de flesta människor gör på en livstid, och jag är bara arton år. Men jag kommer aldrig i hela mitt liv låta det hindra mig. Varför skulle jag? Vad skulle jag tjäna på det? Nej, gräset är inte grönare på andra sidan. Livet är något man själv skapar och allting blir vad man gör det till. Just därför. Därför väljer jag att vara den jag är, positiv, glad och framåt. Självklart saknar jag både min mormor, bror och mamma så det skär i bröstet. Så kommer det alltid vara, det är okej att känna. Men inte behöver jag hänga upp mitt liv på det, det hade ju inte dom velat till exempel, eller hur?
Med min bok vill jag verkligen ge människor en tankeställare. I en skrivuppsats jag gjorde förra läsåret skrev jag om ögonblicket, eller beskedet, när jag fick reda på att mamma inte skulle överleva sin cancer. Jag fick MVG på den, och chockerande bra feedback. Blev riktigt glad måste jag säga. Men här är en del av den texten i alla fall.
Läs den och känn efter. Tänk på hur bra du egentligen har det. Livet är för kort för att ägnas åt negativa energier.
"Det blir vad man gör det till."
Ställa om
Det blir ingen fotografering med Andrea idag, vi får ta det en annan dag helt enkelt! Men desto mer tid till att fixa med mitt egna projektarbete. Hoppas verkligen det går att lösa på något bra sätt. Jag kanske måste vänta till våren med att börja.. Ingen aning. Men vi håller tummarna! Nu sitter jag på mitt rum, med smärtdroppen tickandes över mig och bara väntar på att allt ska bli klart så jag kan åka till skolan.
Som vanligt måste jag gå ifrån skolan halv ett så jag hinner hem innan sköterskorna, och så fort dom blir klara med mig då åker jag in till stan med Maja en sväng! Beroende på vad mentorn säger om projektarbetet kanske jag börjar med det ikväll... Vi får se vad som sägs :)
Här har vi en gammal bild på oss. Jag vet inte hur gammal den är.. Ett år sedan kanske!
Radioaktiv eftermiddag, och kväll
Röntgen gick bra, jag fick ha mobilen! Dock var jag så trött så jag i princip sov mig igenom hela undersökningen. Det som gjordes var att jag fick en nål i armen, där de sprutade in ett radioaktivt ämne. Direkt efter det var man tvungen att ligga blixtstilla utan att anstränga några muskler över huvud taget, i femtio minuter, så att ämnet kunde hitta de mest aktiva cellerna i kroppen och så. Vilket sen visar sig på bilderna. Lite komplicerat men ändå. Efter det lägger man sig på den smala lilla britsen som åker in i tunneln, och ligger där i en halvtimme till.
Allt var klart klockan två och de sa att jag ska undvika att vara nära barn och gravida de kommande fyra timmarna, alltså till klockan sex. Men nu när Andreas kom hem vid sju tog han för skojs skull fram sin radioaktivitets-mätare... Vilken visade att jag är väldigt, väldigt radioaktiv fortfarande. Så Amanda fick genast hoppa ner från min säng och lägga sig långt ifrån mig på mitt golv istället, där ligger hon nu med, stackarn. Vi ska testa med mätaren innan läggdags också, ifall det blivit något bättre. Varför sa de bara att de handlade om de kommande fyra timmarna, när jag fortfarande är en risk för dom runt om mig?? Tänk om jag skulle sätta mig uppe i soffan jämte Pia och David i några timmar? Jättesmart verkligen. Jaja, tur vi kollade.
Efter röntgen körde jag och Lena förbi en McDrive och tog med oss hem. Första cheeseburgaren på flera månader..åh! Sedan har jag legat i sängen resten av dagen. Mer filmer, hemsjukvård, och så kom Mandis där någon gång också. Nu kommer hemsjukvården igen om en timme ungefär, sen ska här sovas! Imorgon bär det nämligen av till skolan för att hjälpa min fina Andrea med hennes projektarbete. Sedan skulle jag vilja kolla om hur vi kan göra med mitt också. Vi får se hur det blir. Kram!
Hej nålen, så vi möts igen. Tummen ner. Men jag är van vid dig nu, så du gör i alla fall inte ont. Tummen upp!
Där ligger hon, stackarn. Helt slut.. Nog kan hon somna trots att det är på golvet. Men ändå, dumma radioaktivitet.
Otaggad på Sahlgrenska
Om någon minut är jag och gudmor Lena framme vid sjukhuset. Jag är så trött och opepp på detta att jag vet inte vad. Hoppas att jag i alla fall kan få ha mobilen på flygplansläge så jag kan lyssna på musik.. Annars får jag väl bara försöka sova förbi de tre timmarna. Wish me good luck.
En dröm
Jag vill verkligen börja med mitt projektarbete snart. På tisdag när jag går till skolan ska jag ta med mig den där förhandstitten och leta upp en handledare tror jag. Eller i alla fall prata med min mentor om hur vi kan göra. Inspirationen bara pumpar dessa dagar. Skulle kunna skriva oändligt mycket känns det som.
Det jag vill göra är att skriva en bok. Med den boken vill jag inspirera människor via min livshistoria på något sätt. Jag vill få folk att förstå hur bra dem har det och hur viktigt det är att inte ta saker för givet... Ja, idén är ju inte helt klar än men något i den stilen i alla fall! Det är något jag vill göra överlag i mitt liv. Göra skillnad. Inspirera. Få människor att må bättre. Vore en dream come true om projektarbetet blev lyckat! Sedan så tycker jag det är väldigt roligt med att skriva just texter så det kommer ligga enormt mycket tid bakom att finslipa och putsa på alla meningar i hela boken. Men det ska bara bli kul tycker jag.
Jag sitter med lite kexchoklad här och funderar på om det ens är någon idé att jag försöker somna än. Jag vet ju ändå att det kommer sluta med att tankebanan kör sitt egna lilla race och att jag kommer starta igång för att kolla på en film sedan ändå.. Så jag kan ju lika gärna göra det på en gång nu då istället. Imorgon är det slut på höstlov och allt drar igång igen. Hoppas folket är redo för en ny vecka. Vet inte riktigt om jag är det. Vill inte åka till sjukhuset. Men men, what to do. Sov gott världen!
Denna gillar jag. Jag vet inte varför men. Haha. Dec-10 i alla fall.
Passiv söndag
Det har verkligen varit en lugn hemmadag idag. Skönt, behövligt och mysigt. Jag kollade på Titanic för femtioelfte gången och fixade med naglarna och halvsov fram till att hemsjukvården kom vid två, när de var klara vid tre kom pappa och dom! Vi tog en fika och pratade en stund bara, sedan skulle dom åka vidare hemåt. Men ändå! Har saknat dom mycket. När de åkte sedan så hjälpte jag faktiskt Ines med ett skolarbete (hur kan jag inte låta bli att plugga? hur? varför?) och nu ska jag bara fortsätta att ligga här och vila, men ännu en film kanske. Låter kanske dötrist men jag är ju van. Och så trist är det faktiskt inte, det blir ju vad man gör det till :)
Jag är väldigt nervös tror jag. Har nog varit det undermedvetet rätt länge. Imorgon ska jag nämligen åka på den stora, avgörande röntgen. Den är så himla tråkig... Man ska i princip ligga blixtstilla, utan att prata eller göra någonting alls i TRE timmar.. Sedan är det bara att vänta på att bilderna ska bli klara, vilket blir på torsdag, och då väntar ett avgörande möte med onkologen. Beroende på vad bilderna visar där och då så gör vi en anpassad planering för de kommande veckorna. Även fast allt tyder på att bilderna kommer visa något positivt är det ändå en big deal. Klart man tänker mycket på det. Eller?
Antagligen den nyaste bilden på mig tagen med en bra kamera, okt-12. Så tråkigt att vara svullen i ansiktet av alla mediciner.. Men men, what to do.
Utmattad men lycklig
Publicerat 2012-11-04 11:41:12 i
Allmänt
Här ligger jag, helt slut i min säng. Igår var en riktigt bra kväll måste jag säga. Dock började det med att hemsjukvården var försenade en hel timme.. Så himla typiskt. Om något så kommer dom ofta för tidigt, men inte igår nej. Den enda gången det bara vore en fördel ifall de hade kommit lite tidigare. Jag gick över till min granne och klasskompis Nelly vid fem-tiden när jag hade sminkat klart mig för att voffla hela mitt hår. Just för att hinna klart till klockan sex då sköterskorna skulle komma. Men väl hemma strosade jag omkring och vart stressad en hel timme istället. Måste säga att jag trivs med håret så, funderar på att skaffa en egen sån krus/voffeltång!
När jag väl hade slutat hetsa och vara irriterad på att de var så försenade, och blev klar med allt så körde Andreas mig upp till Ubbhult. Därifrån åkte jag vidare med Bella mot förfesten i Skene! Vi kom snabbt iväg till själva Halloweenfesten och det dröjde inte så värst länge innan mina godingar från gamla klassen dök upp!
Sedan hände något oväntat. Festen var tråkig för oss, eftersom man märkte på betéende och stämning att de flesta var några år yngre än oss. Så efter några om och men drog jag med gamla goa gänget till Kinna Krog istället. Där dansade vi och hade kul i flera timmar! Min inställning för kvällen var att jag skulle sitta ner och ta det lugnt för säkerthets skull.. Men jag stod upp och dansade hela kvällen! Fattar inte hur jag orkade haha. Jag ringde på gudmor Lena och blev hämtad klockan ett. Hade nog orkat någon timme till, men kände att det vore bäst om jag avslutade kvällen medan jag fortfarande var på topp. Jag var hemma två och hemsjukvården kom kvart över, smidigare än någonsin kopplade de på mat- och vattendroppen och efter det somnade jag riktigt, riktigt gott.
Nytt för idag är att mina dropp får sitta i enda till klockan två, eftersom de blev påkopplade såpass sent! Så jag sitter fast här nu. Inte för att jag hade orkat göra så mycket annat, men ändå! Direkt efter att hemsjukvården är klara vid tre kommer pappa med familj hit och hälsar på mig. Ska bli mysigt. Jag är så himla glad över att kvällen gick så bra, och att jag fick dansa och ha kul med mina fina. Åh!!
Jag ihop med mina snyggingar. Visst är vi fint utklädda allihop?
Jag och min älskade Maja, i neonljuset! Så himla glada.
Slutligen, kolla in volymen i det där håret. Underbart!
Längtan
Jag har sett fram emot denna kvällen bra länge nu. Klockan tre idag ska det börjas med förberedelser och jag kan knappt bärga mig haha. Fram tills dess måste jag verkligen lyckas somna en stund, annars är jag rätt att jag faller ihop i en liten hög ikväll. Vill verkligen ladda batterierna så bra som möjligt eftersom det ändå är såpass långt hemifrån jag ska. Långt ifrån mina mediciner om det skulle hända något.
Dagens medicinschema ser helt annorlunda ut. De kom klockan sex i morse och jag har alltså sovit dåligt inatt med. Hela schemat är bakflyttat två timmar ungefär, plus att jag ska ringa på nattjouren så fort jag kommer hem inatt så de kan komma och koppla på mitt närings- och vattendropp. Vilket lär bli vid 3-4-tiden... Kommer bli en lång kväll.
Det är så jobbigt med hemsjukvård på något sätt. Självklart är jag glad för att det finns, det är ju tack vare dom jag kan vara hemma! Så tacksam är jag ju för det. Men att varje dag, tre gånger om dagen ha främlingar i huset som hänger över en med diverse starka preparat är inte riktigt min grej. Att jag dessutom är en person som har ett enormt kontrollbehov gör inte saken enklare. Det är väl inte så konstigt att man inte litar på personer man aldrig träffat förut? Att man är rädd om sig och nyfiken på vad dom gör så att dom gör rätt och så? Det känns jobbigt tycker jag. Speciellt när jag märker att de blir irriterade på mig för att jag inte litar på dem. När jag ifrågasätter när de gör något annorlunda från vad jag är van vid. Jag har faktiskt varit med om en och samma rutin varje dag i många veckor nu och jag har stenkoll på allt som ska stoppas i mig, vilken ordning, vilka tider och hur man ska göra. För det är ett kontrollbehov som jag har. Och till mitt försvar så är det faktiskt min kropp. Det är ingen annan än jag som avgör ifall droppet går för fort och jag känner mig yr pga det eller om det gör ont när dom sätter sprutan i låret på mig varje kväll.
Det är ett sånt ansvar också. Att ha främlingar i huset i över en timme som det mesta av den tiden bara bokstavligen står vid mitt rum och väntar på att droppet ska gå in så de kan koppla bort det igen. Småprat börjar bli min specialité kan man säga. Men det är inte roligt alltid. Jag har en krävande sjukdom som tar mycket energi speciellt när jag ligger under medicineringen. Jag vet att jag inte har några som helst krav på mig, men det känns så ändå.
Förberedelser inför halloweenpartaj 2003. Min fina mamma och jag. Riktigt sådär snygg blir jag nog inte i år!
Fredagsmys på något vis
Nu ligger jag i min säng med Ines jämte mig. Hemsjukvården har precis åkt här ifrån och vi två vill gå upp på övervåningen för att hämta ner chips och annat smått och gott till filmen vi tänkte se sen. Dock måste vi vänta en liten stund, för mina mediciner lyckats göra mig yr och tappat balanssinnet rätt rejält igen. Bäst att ligga ner en stund till så jag i alla fall kan stå upp sedan, med lite hjälp ifrån Ines då.
Dagen har varit bra tycker jag. Det är inte ofta en fredag känns kass. Riktigt roligt att få träffa Marko i Uddevalla en sväng, köpte faktiskt en fin tröja på den gallerian som han jobbar på också. Sedan bjöds det på supergod och nyttig(!) äppelpaj hos morbror Stefan i Stenungssund. Min lilla kusin Leon bara växer så det knakar och jag blev så glad av att få busa en stund med honom. Madde var så längesedan jag såg med, skönt med en gosig kram. Sedan var vi tvugna att åka igen för att hinna hem innan sjuksköterskorna, som vanligt.
Vi får hoppas att jag får sova bättre inatt, för imorgon blir en riktigt lång dag. Jag kommer behöva vara lugn och ligga och vila enda fram till klockan tre på eftermiddagen, för att orka med kvällens bravader. Ska bli så himla roligt. Ha en fortsatt bra fredagskväll!
Jag har inte ätit så mycket idag. Mackan till frukost och fika hos morbror. Men jag kan ju tala om att bilden berättar rätt bra hur glad jag blir nu för tiden av att få stoppa i mig lite mat. Hihi. Bild från april-10. Eftermiddagen kommer
Min kära vän Ada har varit i London ett par dagar men kom hem igår. Vi har haft några goa timmar tillsammans här hos mig nu. Jag vill också åka till London någon gång! Och jag hade rätt om tröttheten förresten. Tänker nog försöka sova fram till hemsjukvården kommer klockan två. Sedan kommer Ines! Så fort medicinerna är klara där innan tre så tänkte vi två åka en sväng upp till Uddevalla för att träffa hennes storebror Marko en stund. På vägen hem hoppas vi på att svänga inom min morbror Stefan och hans familj i Stenungssund också. Måste vara hemma senast klockan åtta så det blir säkert bra. Ska bli kul att träffa dom!
Ikväll får det bli hög mysfaktor med Ines här hos mig, tevetittande och gammalt hederligt tjejsnack. Det är mycket mys och lugna kvällar för min del. Kan ju inte göra så mycket annat haha. Men inte klagar jag för det! Dock måste jag säga att jag saknar galna festkvällar med mina vänner... Gissa om jag är taggad inför Halloweenfesten imorgon kväll? Har i en hel vecka nu planerat om medicinernas tider för att jag ska kunna vara iväg hela kvällen. Mycket fix och trix för att det skulle gå att lösa.. Men allt går om man vill och nu har vi fått ihop ett fungerande schema tror vi, jag och mina sköterskor! Så skönt att dom är så villiga att anpassa sig efter mig, uppmuntrar mig till att hitta på saker och säger ständigt att det inte gör något om det drar ut på tiden och jag inte hinner hem till mitt egentliga medicinschema. Men jag tycker det blir så krångligt bara. Jag märker direkt om mitt system inte får vad det vill ha och behöver på de bestämda tiderna.
Över till en helt annan grej. Aldrig har jag haft långa naglar. Men när man ligger länge på sjukan sliter man inte precis på dom och de börjar växa! Roligt har jag tyckt. Pyssla med dom lite varje dag och så. Tur att mamma var så intresserad av det och att jag fortfarande har kvar hennes stora väska med nagelgrejer. Men sedan då, när sånt här händer, då blir man riktigt ledsen.... hahaha. Tur att jag redan bokat tid för naglarna på onsdag!
Irritationsfaktor 30. Men men! What to do. Anledningen ligger faktiskt midsommar bakom. Jag klämmde det fingret i en dörr. Och ett blåmärke har växt ut på nageln med tiden. Nageln under var väl rutten på det stället eller något sånt. Igår valde den att ge upp!
Starten på en riktigt bra helg
God morgon! Jag förstår verkligen inte hur jag kan vara så pigg. Har varit klarvaken sedan klockan sex i morse, trots att jag sov riktigt dåligt inatt... Det slår väl tillbaka vid lunch någon gång skulle jag tro haha. Men men!
Så himla skönt att jag kan äta lite nu. Det blev en rostad macka och te tillsammans med familjen och direkt efter det gick jag ner på mitt rum igen för att starta datorn. Varför? Jag är sugen på att börja med mitt projektarbete som är en 100 poängskurs det tredje året på gymnasiet. Eftersom jag inte går några kurser i skolan just nu har jag inte heller fått någon handledare för mitt projektarbete ännu. Vilket är anledningen till att jag inte kan börja med det!
Men jag kände i alla fall för att få ur mig det jag tror ska finnas med på en liten förhandstitt till min blivande handledare. Hela 1100 ord om allt och ingenting blev nerskriver. Såhär en ledig fredagmorgon. Det är väl inte så konstigt? Hehe. Jag saknar faktiskt skolan. Trots allt så har jag alltid varit en pluggis innerst inne, som alltid lyckats skriva flera sidors långa skolarbeten. Ser fram emot våren, då jag piggnat till efter operationen och förhoppningsvis kunna tenta av 2-4 kurser innan studenten! Vore riktigt skönt faktiskt. Då får jag ju dessutom ett slappare fjärde år och kommer i så fall kanske till och med fokusera på ett extrajobb! Det hoppas vi på.
Nu kommer hemsjukvården om bara några minuter för att koppla bort mitt närings- och vattendropp. Samt koppla på mina smärtdropp, ge mig sprutorna och allt som allt tar detta 45 minuter ungefär. Oftast lite längre. Sedan får vi se vad som händer! Antingen försöka sova lite till, eller kolla på Så Mycket Bättre nu istället, eftersom det aldrig blev av igår kväll. Vi hörs lite senare!
En overklig verkliget
Amanda ligger här jämte mig och sover så sött. Själv har jag som vanligt svårt för att somna. Kom att tänka på hur skönt det är att ha fått vara hemma nu ett tag och i en hel vecka till..underbart verkligen. Men sen gick tankarna över till mina stunder på sjukhuset. Kan inte fatta att jag sov där 43 nätter i sträck... Och så dåligt som jag mådde under första och andra cellgiftsbehandlingen...
Kan inte förstå det själv längre. Det är bara suddiga bilder kvar av de fruktansvärda dagarna. Sinnet har antagligen valt att förtränga det, för det är verkligen en traumatisk upplevelse det där. Sån himla tur att vi hittade preparat som passade min kropp mycket bättre för senaste behandligen jag hade, nummer tre. Ångesten, fruktan och fasan inför den tredje behandlingen...liksom bara veta att sekunderna tickade och drog mig mot att hamna där igen. Fyfan. Men jag slapp det värsta. Och det känns inte alls lika jobbigt inför omgång fyra, just på grund av det. Sedan är det klart att jag har mycket kraft jag laddat upp mig med bara av att få vara hemma. Och självklart i alla underbara människor som visar att dom bryr sig på olika sätt.
Cancer är ingen dans på rosor direkt. Men jag måste säga att jag känner mig väldigt stark och stadig i det ändå. Inget kan fälla mig. Jag är bara arton år och har hela livet framför mig med hela världen framför mina fötter!
I och med sjukdomen lär jag mig så otroligt mycket. Om mig själv, om hur viktigt inställning är, om hur tacksam man ska vara, om vilka människors "true colours" är... Listan kan skrivas väldigt, väldigt lång. Nu får jag nog ge sömnen ett nytt försök tror jag. Nattinatt.
Hmm.. undrar när denna bilden togs. Det var nära julen 2010 om jag inte minns helt fel.
"All the small things"
På bussen bara någon minut hemifrån ringde det på min telefon. Illona, mamma till min barndomsvän Simon, ringde och stod utanför vårt hus. Vi satte oss i hennes bil och pratade en stund. Jag blev så glad över att få träffa henne, få en kram och prata gamla minnen en stund. Jag fick en fin present också. Blev alldeles rörd av vårt lilla samtal ute på vår uppfart. Efteråt inne på mitt rum slog det mig verkligen. Hur lyckligt lottad jag är som är omringad av så många otrolig fina människor. Vad vore jag utan dom? Gud vad jag har det bra. Det är en stor lyx det där, enligt mig. Jag fick mig en rejäl tankeställare. Tror helt seriöst att jag ska börja skriva en liten lista varje dag, tre saker dagligen som jag är tacksam för, och tre saker som jag tänker jobba på att förändra till det bättre.
Jag var faktiskt så duktig att jag dammsög hela nedervåningen efter att hemsjukvården hade åkt och mitt upp i allt kom Amanda. Vi har en lugn kväll här hemma och lite extra mysig eftersom det är Pias födelsedag idag! Nu tänkte jag och Mandis kolla om årets säsong av Så Mycket Bättre verkar vara något att ha eller inte, och sedan blir det läggdags. Systern min ska nämligen upp tidigt för att åka till sin praktik imorgon. Tur att det bara tar tio minuter för henne att köra dit härifrån! Sovmorgon imorgon enligt henne, inte riktigt enligt mig. Kram!
En bild ifrån okt-11. Kommer ihåg den dagen. Andreas och jag tog fyrhjulingen ut i skogen en sväng.
Någon sorts lättnad
Skönt att vara iväg själv en stund. Slippa ha "barnvakt" dygnet runt även fast det egentligen måste vara så. Nog hittade jag lite smått o gott som åker med hem.. Hihi.
Sitter på pendeln som snart tar mig hemåt. Då blir det hemsjukvård, dusch och småstäda del. Sedan kommer Amanda! Trots att vi nästan ses varje dag måste jag säga att jag saknar flickan. Konstigt hur sånt funkar tycker jag.
När jag gick runt på nordstan mmsade Ines (en nära släkting till mig, läs storasyster) en bild på mammas, mormors och Dinos grav. Jag själv har inte varit där på flera månader... Känns så skönt att veta att platsen är så väl omhändertagen av nära och kära. Blev så glad av det mmset. Måste kännas skönt för dom med, där borta i Nangijala. Titta vad fint det är!
Första november
Helt sjukt vad fort tiden går egentligen. Snart går hösten över till vinter. Handlar säkert bara om några dagar nu.
Jag sitter just nu på pendeln in till stan. Tänkte gå runt på Nordstan och kolla lite. Första gången jag går och gör något själv.. Lite läskigt. Måste vara försiktig så jag inte ramlar eller tappar energin och faller ihop. Vore ju inte så bra kanske. Men det kommer säkert gå fint! :)
Trötthet
Vilken mysig kväll det blev. Cecilia, Nelly, Mathilda, Linda, Sanna och Belinda. Guldklimpar är ni, allihop.
Det blev inte sent heller, vilket faktiskt var väldigt skönt. Jag är jättetrött men som vanligt gör droppen det svårare för mig att somna av någon anledning. Det mest irriterande är att jag vaknar varje natt runt tre och är extremt kissenödig! Tänk dig själv, ha dagliga intaget av vatten i ett dropp under natten..riktigt bråttom får man upp ur sängen kan jag säga. Vilket är en konst i sig. Krångla med det tunga droppstället genom hela nedervåningen för att ta mig till toaletten mitt i natten. Efter det somnar jag aldrig om närmsta timmen heller. Det tar nog rätt mycket på krafterna om jag tänker efter. Tur att jag har mina mediciner som gör att jag känner mig pigg och glad hela dagarna!
Att bara ligga trött i sängen utan att kunna somna är nytt för mig. Har aldrig haft problem med det innan. Då sätts tankarna på rullning och hjärnan startar ständigt nya banor och vägrar varva ner. Vad för banor? Jag har genom i princip hela livet lärt mig att fokusera på positiva saker. Därför handlar det oftast om saker som att planera morgondagen. Men tyngre tankebanor sätt såklart också i rullning ibland. Då gäller det att ta itu med det. Att skjuta undan eller försöka ignorera sina problem eller bekymmer gör inget annat än skada längre fram.
En positiv tanke som slog mig är att jag ju nu börjat blogga. Ett tidsfördriv som funkar bra även sömnlösa nätter. Men imorgon blir en lång dag. Så dags att försöka lite till. Godnatt världen.
