En overklig verkliget
Amanda ligger här jämte mig och sover så sött. Själv har jag som vanligt svårt för att somna. Kom att tänka på hur skönt det är att ha fått vara hemma nu ett tag och i en hel vecka till..underbart verkligen. Men sen gick tankarna över till mina stunder på sjukhuset. Kan inte fatta att jag sov där 43 nätter i sträck... Och så dåligt som jag mådde under första och andra cellgiftsbehandlingen...
Kan inte förstå det själv längre. Det är bara suddiga bilder kvar av de fruktansvärda dagarna. Sinnet har antagligen valt att förtränga det, för det är verkligen en traumatisk upplevelse det där. Sån himla tur att vi hittade preparat som passade min kropp mycket bättre för senaste behandligen jag hade, nummer tre. Ångesten, fruktan och fasan inför den tredje behandlingen...liksom bara veta att sekunderna tickade och drog mig mot att hamna där igen. Fyfan. Men jag slapp det värsta. Och det känns inte alls lika jobbigt inför omgång fyra, just på grund av det. Sedan är det klart att jag har mycket kraft jag laddat upp mig med bara av att få vara hemma. Och självklart i alla underbara människor som visar att dom bryr sig på olika sätt.
Cancer är ingen dans på rosor direkt. Men jag måste säga att jag känner mig väldigt stark och stadig i det ändå. Inget kan fälla mig. Jag är bara arton år och har hela livet framför mig med hela världen framför mina fötter!
I och med sjukdomen lär jag mig så otroligt mycket. Om mig själv, om hur viktigt inställning är, om hur tacksam man ska vara, om vilka människors "true colours" är... Listan kan skrivas väldigt, väldigt lång.
Nu får jag nog ge sömnen ett nytt försök tror jag. Nattinatt.
Nu får jag nog ge sömnen ett nytt försök tror jag. Nattinatt.
Hmm.. undrar när denna bilden togs. Det var nära julen 2010 om jag inte minns helt fel.
Kommentarer
Trackback
