Årets sista dag
Egentligen hade jag velat skriva ett lååångt inlägg om året som varit. Men det får bli en annan gång, jag är helt enkelt för trött.
Och egentligen hade jag velat vara på övervåningen med Amanda, Ada och Markus nu och hjälpa till med maten och ta kort på alla godheter som ska ätas i huset under kvällen. Men det orkar jag inte heller. Tråkigt!
Men hoppas ni alla där ute haft en bra dag och får en fortsatt trevlig kväll!
2013 är året då allt ska bli bättre.
GOTT NYTT ÅR!
Trötta förberedelser
Det var en mysig pratstund med pappa jag hade. Jag sov nästan ända fram tills han kom där vid ett-tiden. Sedan var han kvar här till efter hemsjukvården åkt och mina tjejer kom.
De hade köpt godis och partyhattar och tagit med sig mängder av flummiga kläder vi ska roa oss i imorgon. En hel del spel också.
Sedan planerade vi för- huvud- och efterrätt. De åkte iväg och handlade medan hemsjukvården var här på kvällen.
Åh vad mina tjejer är bra. Här ligger jag och skrattar så tårarna sprutar åt allt vi ska syssla med imorgon som vi testar nu!
Nog ska naglarna vara fina på nyårsafton också, en självklarhet! Mina och Adas är redan fixade så vi fick i uppdrag att måla var sin hand på vår hästtjej :-)
Sista söndagen på året!
Tid... Helt galet vad konstigt det där är egentligen. Det kan gå så fort, men samtidigt hur långsamt som helst.
Jag är så himla trött! Men skönt är i alla fall att jag fick i mig lite näring inatt. 600-700 kcal bara i och för sig, men det är ju bättre än inget alls som det var igår.
Idag kommer far min och hälsar på vid ett-tiden. Sedan kommer Amanda och Ada i eftermiddag och stannar förmodligen resten av dagen.
Nu ska jag försöka ladda batterierna en stund till så jag orkar vara vaken sen!
Mörkt och tyst och skönt.. Godnatt för en stund till!
Brister
Jag vet inte vad jag ska skriva. Känner att jag varit riktigt dålig på det dem senaste dagarna men det har ju haft sina anledningar. Nu när jag är hemma igen dock och bara ligger i min säng hela dagarna vet jag bara inte vad jag ska skriva. Känns konstigt, ovant. Det är inte särsklit likt mig haha.
Jag har lite inspirationsbrist kan man säga. Men det blir väl så när man inte får se annat än sitt rum hela dagarna. Sedan har det ju varit dåligt med näringsupptag i min kropp också, det påverkar en del det med.
Mat mat mat. Det är något jag tänker på i princip hela tiden. På hur orättvist det är. Allting handlar verkligen om mat. Det är en sån stor del av livet som nästan ingen ens tänker på. Men det gör jag kan jag lova. Jag blir så frustrerad och ledsen och faktiskt avundsjuk ibland av att se människor sitta och bara peta i maten eller vara kräsna eller också verkligen skyffla i sig. Haha är det inte sjukt? Det är ju en sak som bara måste fungera, att kunna tugga och svälja och bli mätt, sedan hungrig igen.
Det är fördomar från min sida men jag tänker i alla fall alltid att gänget som sitter där på restaurangen och äter inte ens tänker på hur lyckligt lottade dem är, som problemfritt kan äta mat, utan bara sitter där och tar hela grejen för givet, kanske njuter lite av den goda smaken på vad det nu är de stoppar i sig men i övrigt bara tänker på vad personen bredvid just pratat om.
Men det kan inte jag. Även nu de senare veckorna då jag kunnat få i mig lite mer har det gällt att tugga allting extra noga, ta det väldigt långsamt och tänka mig för vad det är för något jag stoppar i mig, och i vilka mängder.
Dock försöker jag tänka positivt. Att detta bara är tillfälligt och att jag i framtiden kommer kunna ha en någorlunda normal livsstil när det gäller mat. JAG är också lyckligt lottad, som drabbats av en tillfällig tumör i magen och inte något permanent som gör mig blind eller tvingar mig att amputera ett ben eller något liknande som förändrar allting. Allt kommer lösa sig och bli bra. Det gäller bara att ha tålamod och påminna sig själv om saken.
Tankebild typ. Den är nog tagen 2006 någon gång. Saknar mina icke-mulliga kinder. Hoppas dem kommer tillbaka tidigt i vår!
Lördag lördag vad har du att erbjuda?
Lika alert som en död fisk, typ. Men min avdelning på sjukhuset har med budbil skickat hit några näringspåsar så jag ska få en påkopplad nu klockan två när hemsjukvården kommer!
Så blir det en ny för kvällen sedan. Vi får hoppas att jag blir lite piggare av det. Är ju totalt energilös just nu.
Jag sov dåligt inatt igen, och vaknade sju imorse av att jag mådde illa på grund av pepparkakorna jag åt igår... Inte bra. Magen är alltså inte redo än! Får vänta några dagar till med att stoppa i mig något.
Det är först nu illamåendet börjar avta. Vilket är väldigt skönt eftersom teta Blanka, tetak Franjo och Melissa är här på besök. De åker nog snart dock för de ska hinna upp till min morbror Stefan i Stenungsund en sväng också innan Melissas plan åker tillbaka till Kroatien ikväll.
När dem åkt vet jag inte vad som hända skall. Amanda kanske dyker upp. Vi behöver planera nyår känner jag. Oavsett vilket ligger jag ju orörlig här. Får se om jag hittar någon bra film att glo på en stund, om jag kan lyckas utan att somna i detta tillståndet vill säga. Haha.
Lillplutten och jag på nyårsafton 2010.
Problemfri dag var visst för mycket begärt
Ibland är det bäst att bara vara tyst... Haha.
Självklart blev det krångel med hemsjukvården här på kvällen. Jag ligger ju med näringsdropp varje natt eftersom jag inte kan äta. Det är en vit, fet vätska (luktar värre än kattpiss) som innehåller allt man behöver få i sig dagligen. Det dåliga med denna påsen är att tillverkaren är KASS och tyvärr har det redan hänt fyra gånger att påsen spricker och rinner ut på vårt golv under tiden sköterskorna gör iordning den och så luktar det förjävligt i hela huset och man får sitta där och skura golvet i flera omgångar eftersom vätskan är så fet...
Denna gången sprack inte påsen, men det kom en liten spricka i den som det vackert droppade ur. Vi försökte hänga upp påsen i andra vinklar så att sprickan inte skulle hänga neråt så att säga, vi försökte tejpa för hålet... Men ack. Jag får vara utan näringsdropp inatt!
Det är ju inte så bra... Speciellt inte med tanke på att mina nuvarande näringspåsar bara innehåller 1100 kcal. Tidigare innehöll påsen hela dagens behov, alltså 2200 kcal, men eftersom jag kunde äta bättre och bättre innan operationen så sänkte vi den helt enkelt eftersom jag kunde få i mig en del den naturliga vägen. Jag har berättat för min sköterska på sjukhuset om att jag inte kan äta längre och att vi borde höja mängden igen, men svaret blev an någon anledning att vi inte kan fokusera på det just nu...
Inte så konstigt att jag är energilös egentligen va? Hm. Undrar hur jag kommer må imorgon... Detta blir första dygnet utan näringsdropp på flera månader. Tänk om jag känner hunger imorgon. Det har jag inte heller gjort sedan jag började med näringsdropp.
...I övrigt har kvällen varit bra! Fått i mig några fler pepparkakor, men nu får jag nog lugna mig tror jag. Haha. Hoppas ni också haft en bra dag. Såhär sista veckan på året. :-)
Äntligen
En bra dag. Hihi. Det började dock med att jag sov riktigt dåligt inatt, men sedan kom min vän Helena hit innan hemsjukvården åkte iväg. Vi låg i min säng och pratade om allt mellan himmel och jord kan man säga. Man mår alltid så bra efter att ha spenderat lite tid ihop med henne.
Efter lunch kom Maja hit också och vi låg också bara i min säng och kollade lite på film.Ja, ni märker ju. Ligga i sängen är ju det enda jag kan göra just nu kan man säga. Men det får helt enkelt funka ändå. Maja var här till fyra och efter det lyckades jag få i mig fyra hela pepparkakor utan att må dåligt efteråt, hihi.
Idag har varit en bra dag känner jag. I och för sig är klockan bara fem på eftermiddagen, men hittills dårå. Hemsjukvården har inte krånglat, jag har vart relativt smärtfri och haft två underbara saknade tjejer hos mig på en och samma dag. Sedan kan jag ju inte säga annat än att dom där pepparkakorna satt riktigt fint asså. Åh så gott!
Nu håller vi bara alla tummar för att det får fortsätta såhär. Slippa må illa, slippa ha märkvärdigt ont, ha tillräckligt med energi för att kunna prata med någon. Det är väl inte så mycket begärt?
Ännu en bild ifrån USA. Här på Seaworld i Florida. Jag står bland massa okända människor vid kanten till delfinernas pool. De simmade ofta förbi precis vid kanten där så att man kunde klappa på dom och ha sig. Lite kul. Det var en bra dag!
Andas ut lite grann
Äntligen känns det lite bättre igen. Gud så skönt. Amanda och Lena åkte precis hem. De har legat/suttit med mig på sjukhuset hela dagen idag, och sedan här hemma ända tills nu då Andreas och Pia kom hem. Det har varit så himla mycket tårar och ångest på sjukhuset nu i dagarna. Man har kännt sig som en enda stor magnet för problem och krävande lösningar. Inte det minsta kul kan jag tala om.
Droppen tickar på här över mig nu och jag ska nog se på film. Alla de julklappar som fanns under granen till mig har jag öppnat och där fanns en hel del fint :-)
Imorgon är det fredag. Allt jag önskar mig imorgon är att det ska få vara problemfritt. Då är jag nöjd!
Dan före doppardan förra året befann vi oss här, västkusten i Florida. Andras, Pia, David och jag. Och ja, det var allt bra härligt det.
Hon fick komma hem en stund
Hemma igen. På en gång känns det bättre. Men samtidigt läskigt. Nu har jag en äcklig påse på magen som är kopplat till mitt operationssår, som det rinner ut en mysig liten vätska ifrån hela tiden.
Det som hände här i dagarna var att jag ju var hemma hos Amanda i söndags kväll, började få ont i magen. Så lugnade det ner sig efter min smärtlindring där vid åtta-tiden. Så somnade jag vid ett-tiden kanske. Och vaknade igen och spydde blod klockan tre. Fick rejäla kramper i magen och det slutade med att både hemsjuvården var här och gav mig medicin mot illamående och sedan dök ambulansen upp.
Hela natten och morgonen fram till klockan åtta ungefär fortsatte spyorna och kramperna på sjukhuset och massor av extra morfin som inte hjälpte.
Här i dagarna har jag tillsammans med Amanda legat inne, fått några påsar blod för att höja mina värden, och lagt om det förbaskade operationssåret som tidigare idag gjorde valet att börja rinna och ha sig. Så det har spolats och gjorts i ordning. Fram tills nu har det varit torrt och fint men icke sa nicke. Nu blir det specialvård för den biten också några veckor framöver. Jag måste åka in på onsdag så läkaren kan gegga runt ännu mer i såret. Usch. Hatar det.
Jag kan inte äta längre heller. Mår bara illa då. Tror det är cellgifts-uppehållet som gör det. Tumören får tid på sig att växa liksom. Men det är ju så det fungerar så.
Det blev ingen jul för mig i år, och ingen julmat heller. Vi kan la bara hoppas att jag får vara hemma och ha lugn och ro tills onsdag då.
Värst vad butter jag låter. Men ärligt talat så är det precis vad jag varit hittills denna veckan. Är så trött på att saker och ting inte bara kan få vara utan komplikationer.
Pausa
Ett litet uppehåll. Jag åkte ambulans in till min avdelning natten till julafton. Ligger kvar här än och kommer ligga kvar någon dag till. Orkar inte lägga fokus på mobilen och så.
Återkommer när läget är lite mer stabilt.
Men god jul på er, hoppas ni har det fint.
Mysigt värre
Ligger i soffan hos Amanda med hela familjen, tända ljus, fruktsallad, gott skratt och allting. Jag fick en julklapp från Amandas morbror Lars innan också. En bok som heter "Skriv din bok och sälj den!"... Helt perfekt ju! Hehe. Det enda som stör kvällen är att jag har jätteont i magen.. Men jaja.
Kikki och Dijana hann komma förbi en stund innan, var så kul att se dem. Det började toksnöa då med och gör fortfarande! I normala fall tar det typ 25 minuter att köra mellan Amanda och mig men vi åker nog nästan en timme innan jag måste vara hemma för medicineringen.
Dan före doppardan
Tänk att det är julafton imorgon.. Har väldigt svårt att få in det i huvet! Det känns verkligen inte så. Tänk att jag om fem dagar varit inlagd på sjukhus till och från i fyra månaders tid. Alltså sedan slutet av sommaren så har alla mina dagar mest bestått av sängliggande och isolering.
Jag visste inte när hösten var på väg och det började bli kallt, när löven ändrade färg. Det berättade Amanda för mig med dagarna som kom. Samma sak när frosten kom.. Första snön var ju inte så värst länge sedan så det missade jag inte i alla fall!
Jag säger ju det, livet har tryckt på paus-knappen medans klockan tickar utanför mitt rum liksom. Men men!
Hoppas det kommer snöa idag så morgondagen blir fin.. Jag drömde inatt att det skulle regna och åska och vara nio plusgrader på julafton :-(
På tal om jul, här är en tidig julklapp jag fick ifrån Pias föräldrar för några dagar sedan. Älskar converse så jag blev jätteglad för t-shirten :-)
Sömnlös
Jag har mått väldigt dåligt idag. Haft ont, mått illa och varit väldigt trött hela dagen. Sovit till och från också vilket antagligen är anledningen till att jag har lite svårt för att göra det just nu, närmare tre på natten.
Kikki och Dijana kom inte idag, vi kände att det bara skulle bli stressigt och jag var ju ändå så trött. De kommer kanske förbi en sväng imorgon/idag istället innan dem åker tillbaka hem. Sedan vill jag upp till Ubbhult några timmar. Vara hemma hos Amanda lite. Hoppas jag orkar.
Jag har kollat på tre filmer idag och två längre tv-program på svt- och tv4 play... Galet. Men vad ska jag göra då?
Nu ska jag i alla fall stänga ner datorn och försöka somna om igen. Hoppas jag lyckas, många filer på tankebanan som är igång nu känner jag. Godnatt!
Hejsan vinterland. Denna bilden tog jag på nyårsafton 2010. Det var en riktigt fin dag nere på Oxsjön med skridskor, ishockey, varm choklad och korvgrillning hela dagen ihop med stora Ubbhultsgänget. Hoppas både jul och nyår detta året kan få lika fina dagar, med snö och sol och allt. Vore mysigt. Än finns det hopp om den saken i alla fall!
Vem får vara ledsen?
Igår när klassen satt och fikade satt jag jämte klassens mentor Linda. Vi pratade lite om allt möjligt men sedan kom vi in på ett lite djupare ämne.
Jag är en väldigt empatisk person men har i flera år haft väldigt svårt att hantera min illska och frustration över när människor klagar över saker som jag kan tolka som ilandproblem. Eller bli arg och irriterad när någon säger att livet suger och att dom har det så himla dåligt för att man inte fick senaste versionen av Iphone i julklapp liksom. Ni förstår hur jag menar?
Det kan fortfarande få mig att reagera, speciellt på grund av hur mitt liv ser ut just nu. Men det är något som jag på senare dagar har insett en del saker om. Förr kunde jag verkligen tänka och känna "vad har du att klaga över, jag har gått igenom mycket värre saker än dig och ändå klagar inte jag" och brusa upp och massa grejer. Men det har ändrats. Jag har liksom insett att varje individ inte vet mer än vad hon själv har upplevt. Alla faller ju ner på "sin botten" ibland. Sorg är ju en känsla, som absolut kan upplevas av alla på ett starkt sätt även om orsaken i sig kanske ligger på olika "nivåer" av hemsk-het eller hur man ska uttrycka det.
Linda nämnde någon gubbe som hade haft ett riktigt tufft liv och sedan gått och blivit psykolog. Någon eller några utav hans patienter hade kollat upp hans bakgrund (jag minns inte om det kunde vara så att han hade skrivit en bok om sitt liv eller så kanske) och fått reda på den tragiska vägen han fått vandra på i livet. Patienten blev så klart rörd och berättade för psykologen och menade att "men vad har jag för rätt att sitta här och klaga om mina små bekymmer när du gått igenom så mycket värre saker?". Då menade den här mannen typ samma sak som jag håller på att inse/lära mig mer och mer utav. Och ska jag vara ärlig har det hänt många gånger att vänner till mig sagt ungefär samma sak till mig... Men då blir jag arg. Inte ska sakerna jag gått igenom få hindra mig från att stötta mina vänner när dom har det svårt. Så får det inte vara och så får dem absolut inte känna.
Hmm, ja, jag vet inte. Intressant ämne tycker jag i alla fall. Har tänkt på det mycket hela dagen.
God morgon världen
Se vad duktig jag är, första morgon-inlägget på jag vet inte hur länge! Jag har varit bra kass på att uppdatera den senaste veckan men det kanske inte är så konstigt å andra sidan. Igår kände jag bara att det blev så intensivt med allting och stressade upp mig lite för att hinna med ett litet inlägg om dagen. Jag ville så gärna berätta om min fina present från klassen och hur bra jag hade det hemma med alla vänner. Men det blir snart bättre på aktivitetetsfronten här på bloggen, det lovar jag :-)
Det var många av mina närmsta goingar jag fick träffat igår. Och idag får jag träffa en till som jag ser alltför sällan, min barndomskompis Kristina ifrån Smålandsstenar. Hon är min första vän i livet till och med. När jag kom hem ifrån BB delade vi spjälsäng alla de gånger våra föräldrar träffades, vilket blev ofta eftersom de var nära vänner och vi bodde grannar. Det började redan då alltså, och det är ju mycket därför vi utvecklat en sorts syskonrelation... Men i alla fall! Hon och hennes kompis Dijana ska på konsert i Göteborg ikväll och kommer hit en sväng på eftermiddagen.
Ikväll ska min moster hämta upp en vän till sig på Landvetter flygplats och passar därför på att komma hit i samma veva tillsammans med min kusin Emily och mosters kusin Melissa (som var och hälsade på med Ines här om kvällen också).
Det gör sån otroligt stor skillnad har jag märkt. De senaste två-tre veckorna har jag inte varit lika aktiv som hittills i höst och vinter och på en gång började jag må sämre på alla sätt. Att spendera tid ihop med nära och kära avgör hela mitt tillstånd i princip. Så skönt nu när min mage börjat läka och jag börjat få tillbaka lite energi så att jag orkar träffas mer igen.
Som nu till exempel. Min senaste sjukhusvisit vart väldigt tung mentalt och blev jobbigare för varje dag. Sedan fick jag komma hem och på en gång ändrades energin till något positivt. Sedan den dagen har jag fått uppskattade besök varje dag också. Det gör så mycket, ni är så bra.
Amanda, Ada, Markus och jag kollade på film igår kväll, snackade, skrattade och hade det allmänt gött. Sedan somnade vi. Hemsjukvården kom halv nio som vanligt i morse och då åkte alla tre tillbaka hem till Ubbhult. Så här ligger jag nu, rätt trött och kommer nog hålla mig på mitt rum hela dagen. Kroppen känns tung efter gårdagens besök i Kungsbacka.
Kikki oh jag, november 2010. Glada var vi ju i alla fall... :-)
Lycka en fredag
Vi somnade inte förrän två inatt. Hemsjukvården kom klockan sex och efter det var det fix som gällde innan jag åkte till skolan!
Jag har en sån go klass. När vi satt där i klassrummet och fika så kom det helt plötsligt fram en present från klassen till mig. En nalle som heter Tomas. Han är min nya maskot och jag älskar honom redan! Med Tomas kom ett kort med lite fakta om Tomas och en bild på klassen. Dessutom fick jag ett fint armband som bidragit till barncancerfonden. Jag blev så himla glad.
Sedan vart det årets julkonsert i teatern och efter det åkte jag i min rullstol ihop med fem tappra assistenter bort till stationen och vi tog pendeln hem till Lindome. Mysfika hemma hos min granne Nelly ihop med några av mina fina klasstjejer och klockan två gick jag hem för medicinerna. Full rulle!
Trött var jag när jag kom hem. Och efter att hemsjukvården åkt kom Amanda, Ada, Markus och Pontus hem till mig och vi sitter just nu och har julklappsutdelning och ska sedan mysa med ännu mer gottigt. Underbara fredag!
Smärtfri torsdag
Idag har varit en bra dag. Jag har kunnat stå på benen, Amanda är här, vi har slagit in julklappar och lyssnat på julmusik, ätit lite lussekatter och pepparkakor och sett på en film. Alla tre hemsjukvårdsbesök har gått utan problem också, jätteskönt! Det bästa av allt är att jag inte behövt ta en endaste liten morfintablett. Det har liksom gått bra ändå, hihi.
Nu är det bara att hoppas på att kommande morgonens besök blir lika smidigt. Eftersom jag ska till skolan måste sköterskorna komma hit mycket tidigare så att jag hinner få mina mediciner och göra mig redo för skolan innan vi måste åka. Men det får lösa sig helt enkelt.
Nu ska vi fortsätta slå in några klappar till och sedan lägga oss. Vi båda är trötta och imorgon kommer ju faktiskt hemsjukvården klockan sex!
Titta vad min fina syster gav mig. Hihi. Ser fram emot att öppna den när jag vaknar på julafton. Undrar vad det kan vara... :-)
Bitar faller på plats lite grann
Det där väntade samtalet ifrån min onkolog/cancerläkare kom imorse. Nu är det sagt hur det kommer se ut de kommande tre månaderna!
Jag fortsätter med min femte cellgiftsbehandling torsdagen den 10e januari och kommer där ifrån att ha behandling varannan torsdag-lördag.... Vilket innebär att behandling nummer sex startar på min nittonårsdag. Fan. Men jag tror vi kan flytta fram just den behandlingen så att den är fredag-söndag istället... Vore skönt att slippa må skit på sin födelsedag åtminstone.. Jag tror det löser sig, mina läkare är rätt snälla när det kommer till anpassnings-biten.
Behandlingarna kommer fortsätta varannan torsdag fram till slutet av februari, då nästa stora röntgen ska göras! Så får vi se hur det blir efter det beroende på vad bilderna visar. (Jag tar redan för givet att behandlingarna kommer fortsätta ända till typ maj).
En annan sak som känns bra är i alla fall att vi tydligen ska tappra ner på mitt cortison! Cortison är ett preparat man tar som cancerpatient när man går på cellgifter. Det motverkar illamående och biverkningarna är att man lätt blir svullen i ansiktet och magen, man kan få acne-liknande utslag över hela kroppen och dessutom blir man väldigt pigg av det. Alla bieffekter jag räknat upp är något jag fått stå ut med ett bra tag nu så det ska bli himla skönt att slippa! Ni kanske undrar varför vi ska ta bort cortisonet, eftersom det är mot illamående. Men oroa er inte, det finns tett annat preparat mot illamående som jag får tre gånger dagligen också ;-).
Jag har känt mig aningen piggare idag och har till och med orkat fixa håret och vara uppe på övervåningen en stund. Framsteg! Om jag skulle ta tummen ur och maila min mentor om tanken jag hade kring vårterminen också, utifall vi inte hinner ta det imorgon.
Amanda fick jullov igår, hon kommer hit om någon timme och jag ska hjälpa henne att slå in julklappar!
På denna bilden mår jag verkligen kasst. Men det är i alla fall hur mitt ansikte såg ut precis innan jag började med cortison!
Kanske lite otydlig bild, men den är rätt ny. Tror jag lagt upp den på bloggen en gång innan till och med. Annars kan ni ju bara kolla på de andra senare bilderna jag lagt ut på mig själv. Visst är det skillnad?
Ambitiös ny ide
Den senaste veckan har verkligen varit tuff. Fysiskt såklart men det har väldigt varit mycket i huvet, nya besked, saker man behövt ställa om, ändrade planer, ändrade krav på inställning.. Det är mycket nu.
Jag har på sjukhuset regelbundet den senaste veckan fått stesolid, som är ett ångestdämpande preparat. Det har nog behövts för att behålla något sorts lugn och kontroll.
Jag har kommit fram till att jag behöver ett nytt sätt att tänka, ett nytt sätt att ta mig igenom våren på. Och det första som kom upp i huvet var att gå i skolan. Alltså precis som vanligt. På skolavslutningen på fredag tänker jag ta mig ett snack med min mentor om saken. Jag vill plugga och ha så mycket närvaro jag bara kan i vår. Frånvarande kommer jag dock vara tvungen till varannan torsdag och fredag pga cellgifterna men... Annars. Jag tror det är en bra grej.
Det skulle i sin tur innebära att vi måste ändra mitt medicinschema en hel del, 14-besöket måste strykas, men eftersom vi ändå kommit en bit på vägen nu kanske det kan räcka med någon tablett då istället. Skulle vi stryka 14-hembesöket så har jag så mycket friare tyglar liksom.
Klart jag inte borde trötta ut mig. Men jag tror att skulle jag få sätta fokus på att vara i skolan på dagarna och ha det att tänka på kanske all frustration, energi och tid jag lägger ner på att oroa mig och tycka sjukdomen styr mitt liv läggs åt sidan på ett bättre sätt. Dessutom får jag då träffa mina vänner på det normala sättet man kan behöva varje dag, och jag slipper tenta av lika många kurser på egen hand nästa år och kan då bli klar med hela min gymnasieutbildning fortare. Jag slipper även ha så himla mycket tid över för mig själv då tankebanan alltid har en tendens att bli överbelastad och jobbig att hantera många gånger.
Det är väl hur många bra grejer i denna idén som helst?
Jag är så ledsen att jag inte kan komma i sommar. Men nu är det som det är. Jag får ställa in siktet på juli 2014 istället.
Som förlamad
Jajemän, sängliggandes heeela dagen lång igen. Haft ont till och från och varit himla trött. Jag har i alla fall fått vara det i min egna säng, alltid något! Jag har även försökt äta lite men det går inget vidare... Irriterande. Hoppas det släpper snart. Börjar bli lite orolig att det inte har att göra med att jag är nyopererad utan att tumören fått tid att växa. För det är pyttelite som jag kan få i mig, sedan mår jag illa. :(
Vi får helt enkelt hoppas att det går över snart... Så att jag åtminstone kan få i mig en vörtbrödsmacka med rödbetssallad och köttbullar på på julafton utan problem. Då kan jag vara nöjd.
Annars har jag inte så mycket mer att komma med idag. Försökt se lite på film. Men inte orkat fokusera riktigt. Hoppas jag är lite piggare imorgon, och hoppas framför allt att jag orkar gå på skolavslutningen på fredag! Det ser ju inte så ljust ut på den fronten just nu.
Underbara hem
Äntligen. Harmoni. Hemma hade Pia gjort en underbar kladdkaka som vi smaskade på tillsammans. Jag fick en present ifrån hennes föräldrar också, en converse t-shirt. Älskar den!! Måste tacka dom ordentligt när dem kommer på julafton.
Efter kladdkakan fick jag gå ner till mon säng och lägga mig där.. Har för ont för att vara uppe och gå.
Det är som så att en släkting ifrån Kroatien, Melissa, flög till Sverige idag och hon var här nu på kvällen en sväng tillsammans med Ines. Melissa är dotter till min mormors bror och är femton år gammal.
Ines körde hit med henne direkt efter att hon landat på Landvetter. Det var en himla mysig stund! Och jag fick gosa lite med min favorithund Akida också. Man ser ju lite lagom dragen ut på bilden kanske haha, men men. What to do.
Nu känns det som att jag äntligen kan andas ut. Äntligen blir det som ett lugn i kropp och sinne. Älskade hem.
Så efterlängtat
Idag får jag äääntligen komma heeeeem!!! :D
Klockan tre ungefär kommer Andreas och hämtar mig. Äntligen ska jag få krypa ner under mitt egna täcke. Äntligen. Åh vad glad jag är. Och som jag längtar efter detta. Nu är det julmys som gäller resten av året!
Amanda och jag sov jättedåligt inatt, somnade först halv fyra och vaknade vid sju. Hon åkte här ifrån vid nio och nu ska jag vara ensam tills det är dags att åka hem. Innan dess ska jag hinna få en rejäl extrados med morfin, så jag kan duscha utan problem. Sedan kollar jag nog på en film. Andreas får hjälpa mig att packa ihop mina grejer sedan.
På fredag är det skolavslutning och jag vill verkligen gå på den. Då blir det i och för sig med rullstolen.. Men vad gör det! Jag får komma hem idag! Lycka!
Man kan inte alltid få som man vill
Ja, ibland är det bara att bita i det sura äpplet och gilla läget.
Jag ville verkligen hem idag. Men jag har helt enkelt för ont fortfarande. Så kan det gå. Och jag har blivit tillsagd på skarpen angående den biten för övrigt. Jag är dålig på att be om extra smärtlindring när jag har ont.
Så nu får det bli ändring på det! Min sköterska förklarade väldigt noga att dom först då kan bedöma hur mycket min "vardagliga" medicinering ska justeras och hur mycket de kan behöva öka mitt smärtplåster på ryggen för att jag ska slippa extra doser när jag åker hem. För att kunna göra det måste jag säga till så fort jag får ont.
Det blev sagt att vi försöker satsa på att jag får åka hem imorgon eftermiddag.
Det suger. Jag får ångest nu mera av att vara här. Det blir för tydligt att jag bär på en allvarlig sjukdom då kan man säga. Hemma känner jag att jag får vara ifrån det på ett annat sätt. Där är det lugnt och jag är ifred.
Dessutom är hemma alltid bäst. Och trots att jag egentligen kanske borde vara dödstrött på min säng med tanke på hur många extra timmar jag spenderat i den senaste halvåret, så älskar jag den! Det är min favoritplats på jorden typ. Haha.
Min söta söta lillebror fick träffa tomten här om dagen. Andreas mmsade mig bilden, blev så glad :-)
Snälla måndag låt mig komma hem
Läkarna var just här och pratade med mig om hemkomst, att det blir idag eller imorgon. Jag vill åka hem idag och det går att ordna säger dom. Men det är lite so/so med den biten eftersom jag fortfarande behöver extra morfin en eller två gånger per dygn. Oftast på natten.
Som inatt till exempel. Jag vaknar klockan fyra för att jag behöver gå på toa, fort. Då hade det alltså gått åtta timmar sedan jag fick smärtlindring senast och det känns rejält när jag sätter/ställer mig upp och släpar mig iväg till toaletten. När jag väl genomlidit hela proceduren och lagt mig ner igen ligger jag med "eftersmärtor" bra länge och kan inte somna om. Då behöver jag en spruta extra morfin.
Men det vore otroligt krångligt att ringa på hemsjukvården för det, eller? Om jag inte gör så att jag ringer dom så fort jag vaknar INNAN jag går på toa så att tiden går fortare sedan när jag lagt mig ner efteråt igen... Ah. Jag vet inte. Det blir ju lite lättare för varje dag också.
Men jag ligger fan hellre hemma i min egna säng och har lite ont hela tiden, än att ligga här. Spyr gör jag på sjukhus. Så otroligt trött är jag på det. Dock måste jag säga att jag nästan alltid får set bästa rummet för mig och Manda, med teve, egen dusch och toa och så. Men det handlar inte om det riktigt.
Åka hem blir väl vid tre-tiden i så fall kan jag tänka mig... Vi får se. Innan jag åker hem tänker jag i alla fall bespara mig smärtorna i att stå och duscha hemma, så med en rejäl extra dos kanske jag kan lyckas göra det smärtfritt här istället! Haha.
Min fina lilla Ada, kolla vad hon gjort som väntar på mig hemma!
Små små framsteg
Vaken hela natten igen. Jag hade jätteont så fick flera omgångar av extra morfin. Så himla skönt att min kropp tål det nu utan att jag ska behöva må illa och spy. Det underlättar liksom en hel del.
Annars har absolut ingenting hänt. Här ligger jag liksom. Teven är dötrist och fler omgångar Yatzy vill jag inte spela.
Jag ska faktiskt vara ensam några timmar i eftermiddag för första gången på länge. Amanda och Lena är här nu, men de åker om en stund. Så är pappa här några timmar men åker hem på eftermiddagen för att hinna hem innan det blir för sent. Så jag ska klara mig själv några timmar innan Amanda kommer ikväll!
Ska bli skönt tror jag. Kommer antagligen ta fram datorn och kolla på någon film. Haha.
Jag vill ju hem imorgon. Men det är inte säkert att jag kan det med tanke på alla extra doser morfin jag behövt det sista... Och det vore så krångligt om jag åkte hem i det tillståndet. Man kan ringa på hemsjukvården, men då tar det minst en halvtimme innan de kan dyka upp. Och det där extra morfinet verkar ändå bara i mindre än en timme, så det behövs ofta också.... Ja vi får se hur det blir imorgon. Kanske är jag bättre då. Hoppas verkligen det. Jag vill hem!
Adjö morfinpump, du var bättre än jag trodde att du skulle vara!
Skärpning!
Känner spontant att jag varit dålig på att uppdatera det sista. Dåligt av mig! Men ska jag vara ärlig känner jag inte precis att jag har något att blogga om just nu haha. Jag bara ligger ju här, det händer knappt någonting. Men men.
Idag har pappa köpt lussebullar till mig, Amanda kom med lite av julgodiset vi bakade ihop förra veckan också hihi.
Idag har jag sovit mycket, eftersom jag inte gjorde det inatt. Vi har dessutom lagt om mitt operationssår på magen. Jag darrade som bara den..men det gick bra!
Att ta bort morfinpumpen ur ryggen var också hur läskigt som helst... Slangen var ungefär 12 cm rakt in i ryggmärgen på mig. Uscha. Men det gick bra det med. Efter det har jag dock fått ha rätt ont hela dagen. Fått en del extra morfin som också gjort mig sömnig. Bättre nu framåt kvällen där emot! Känns som att balansen med mina mediciner blir mer stabilt under morgondagen och sedan är det äntligen måndag och äntligen hemgång!!
I veckan är det skolavslutning och jag hoppas verkligen att jag kan vara med. Det är ju trots allt sista julavslutningen. Dock kanske jag får åka dit i min rullstol... Men men. Det kan ju bara bli kul. Lagom krångligt och uppmärksammande och så! Haha.
Nu har pappa åkt för idag. Amanda och jag ska kolla på Så Mycket Bättre, sedan någon film som går på fyran och bara mysa. Jag har saknat henne idag. Trots att vi sågs för 24 timmar sedan senast.
Mitt i natten
En nära vän till mig, Kristina, fick idag reda på att hon tillsammans med sin kompis lyckats få en lägenhet. Jag är så glad för hennes skull!
Men det fick mig att börja fundera. Jag längtar verkligen efter att ha gått klart skolan, ha ett jobb och flyttat hemifrån. Bli självständig liksom. Det suger att allt ska behöva bli framflyttat något år eller så nu på grund av min sjukdom.. Jättemycket.
Det kommer ju så småning om ja, men ändå. Hela mitt liv har liksom gått och blivit pausat. Bara det att jag antagligen kommer vara 22 år gammal istället för 20 när detta jag pratar om nu kan hända. Ni kanske tycker att det inte är en stor sak, att det bara handlar om just ett år fram och tillbaka och det är väl inte så farligt och att allt jag pratar om är saker jag ändå kommer kunna göra sen när jag är frisk.
Men det är just det som är grejen. Att jag inte KAN göra någonting på ett helt år till. Bara sitta och vänta på att få börja leva livet igen typ. Och det är en känsla som inte går att beskriva. Man är så maktlös. Så frustrerad. Så ledsen. Och tiden går så långsamt.
Men jag ska verkligen plugga som en tok för att bli klar med mitt fjärde läsår på kortare tid än just ett år.. Min mentor tror jag kan klara det på en enda termin bara jag vill. :)
Sånt ligger jag vaken och tänker på just nu. Jag har sovit i omgångar hela dagen också så det är lite svårt att somna.
Idag kom förresten en utav bilderna på mig och Maja ifrån fuckcancer-festen upp på Facebook! Kolla vad snygga vi är i våra kortklippta frillor hihi.
Bra bra
Jag var uppe och gick i korridoren igår. Och smärtan i operationssåret blir lättare och lättare att hantera. Nu kan jag nästan sätta mig upp på egen hand!
Amanda, jag och Lena spelade Yatzy innan lunch och satt och pratade bara. Pappa kom, dem åkte och vi har kollat på en film. Det har varit jättefint väder idag men så himla trist att det redan börjat bli mörkt.
Jag faktiskt en halv potatis och lite sås till lunch idag. Ska nog be pappa springa ner till kiosken och köpa något om någon timme också... Men bara kanske!
Vi har inte lagt om mitt sår än.. Undrar när det blir av. Vill inte haha. Imorgon ska vi stänga av min morfinpump, på söndag handlar det bara om att känna efter hur allt känns med andra mediciner osv och målet är att få åka hem på måndag! Hoppas hoppas hoppas!
Här har ni en saffransskorpa. Jag vann en påse sånna på julmarknaden i Ubbhult för ett tag sedan. Gottigott. Kanske får bli en saffransbulle jag ber pappa om sedan. Hehe.
Slowmotion
Pappa läser, Lena läser, jag bloggar, vi kollar lite på teve, vi pratar lite, jag spelar lite kortspel på datorn, vi kollar på klockan, det har gått 15 minuter sedan man tittade på den senast, pappa tar en promenad, Lena äter lunch, jag försöker sova lite, kollar klockan och tio minuter har gått.
Alltså, tristess har fått en ny innebörd, mina vänner. Så himla tråkigt har man det här. Om man åtminstone kunde sätta sig i en rullstol och bli körd på en liten promenad eller om man hade trådlöst nätverk på datorn eller om det fanns fler kanaler än ettan, tvåan, fyran och sexan... VAD SOM HELST så hade kanske tiden kunnat gå lite fortare.
Jag har redan sett alla filmer jag har på datorn såpass många gånger att jag börjat kunna de flesta replikerna utantill till och med... Säger inte det en del?
Har ni några tips på vad man kan hitta på? Skriv gärna en kommentar om saken i så fall!!
Imorgon ska för övrigt mitt förband över stora såret bytas och såret tvättas för första gången.. Hur läskigt som helst. Jag har lite svårt för sånt. Bara att ta bort plåstret och låta en sköterska tvätta min CVK är läskigt för mig... Så detta lär ta det hela till nya höjder. Men men! Det är väl bara att bita i det sura äpplet och låta det ske. Darra som ett asplöv lär jag göra i alla fall. Haha.
Besked hit och dit
Att få ”det där” beskedet såhär innan jul vart tydligen något jag fick slippa. Det finns så klart ett allvar i situationen, för det är en allvarlig sjukdom. Men att jag inte kommer överleva var det inget fokus på att prata om i alla fall.
Det blir fler behandlingar i hela januari och februari, och sedan ny röntgen månadsskiftet efter det. Det kan bli så att behandlingarna fortsätter hela våren och det enda jag hade att säga om saken var att jag inte vill missa balen och studenten. Resten av alla saker jag vill göra nästa år kan man ju flytta runt på och fixa när som helst. Men just studenten och balen är ju fasta datum där mellan maj och juni… Vilket min onkolog tyckte vi absolut skulle satsa på att jag skulle kunna gå på.
Hon frågade vad jag tänkte. Konstig fråga tycker jag. Jag menar, en cancerläkare om Någon borde väl fatta att det är en rätt konstig och onödig fråga att ställa i ett sånt här läge. Men men. Hon är väl lika mycket människa som någon annan.
Jag hoppas på att få vara med på avslutningarna med mina klasskamrater i sommar. Sedan det där med körkort, söka jobb, resorna, tatueringar, gymkort… Det får helt enkelt vänta. Jag är fastkedjad vid mitt hus och sjukhuset det kommande halvåret i princip. Något jag dock Skulle kunna pricka av ifrån min att göra lista är att införskaffa mig en fin systemkamera och klocka. Unna mig fina kläder och annat onödigt krimskrams. Eller jag vet inte. Det är pengar jag egentligen planerat att spara för att ha råd med sakerna som står på to-do-listan.
Det som är så irriterande eller frustrerande med allt är att PET/CT:n (röntgen jag gjorde som visade sådan förminskning av tumören) missvisade så stort. Att nästa gång det är dags där i början på mars kommer jag, oavsett vad bilderna visar, inte att tro på det för fem öre. Varför skulle jag? Det visade ju så fel förra gången? Det känns som att detta kommer till att kunna hålla på i evigheter. Nu gör jag några behandlingar efter nyår, röntgas, vi planerar operation, försöker, inser att det inte är tillräckligt bra än, vänta på att jag läkt, fortsätta med behandlingar, röntgas, planera ny operation… Ja, ni fattar.
Är inte denna lilla kärleken översöt? Det är också något jag tänker skaffa när allt är över, jag flyttat hemifrån och allt är stabilt, en hund.
Trötter
Natten var lika sömnlös som igår. Tur att jag har min telefon att knappa på i alla fall! Det där med bloggande från mobilen löste sig till slut. Den enda skillnaden från datorn är att jag inte kan svara på kommentarer. Men det får jag göra när jag kommer hem sen helt enkelt.
Jag har sovit till och från i två timmar nu, behövligt. Pappa kom klockan sju och om en halvtimme är nog både Lena och Andreas här och så är väl mötet strax efter det.
Jag ska nu stoppa i mig min första macka efter operationen. Hittills har det bara varit chips, choklad och skorpor haha. Man tröttnat rätt fort på det och jag tänker bara på maffiga varmrätter med mycket kött i!!! Längtar efter att få komma hem. Andreas och jag har planerat lite godbitar som ska göras och ätas så fort jag kommer hem.
Och så blev det kvällen
Lena, pappa, Amanda och jag hade mysfika med lussebullar. Sedan lyckades jag sitta upp på sängkanten utan problem en rätt lång stund, skönt!
Amanda ligger och sover nu. Jag kollar på House. Kommer antagligen inte kunna sova sen heller. Syrran ska upp och iväg jättetidigt imorgon och far kommer direkt efter det.
Så har vi det där mötet klockan tio.
Det där mötet. Ja. Det avgörande lilla samtalet.
På tal om blåbär! Jag är sjuuukt sugen på mat just nu. Typ Andreas hemmagjorda köttbullar med lingonsylt, pommes och rödvinssås som vi åt i förra veckan... Ge mig! Det där är för övrigt precis hur mycket jag orkar stoppa i mig på en gång en vanlig dag. Inte i nuläget då, men som i förra veckan innan titthålsoperationen.
Himmelen blev grå
När mamma var sjuk, gick det i princip sämre och sämre från början till slutet av hennes sjukdomsperiod. Så har det inte varit för min del. Eller till en början. Jag började bli dålig i Mars månad. Och mådde sämre och sämre för varje vecka tills första cellgiftsbehandlingen var avklarad i mitten av september.
Sedan har jag mått bättre och bättre istället. Man kan säga att jag gjort framsteg sedan dess.
Mammas stora operation var planerad precis som min att efter ett visst antal cellgiftsbehandlingar ta bort tumören helt och hållet. Men när de väl öppnade henne insåg kirurgerna att det inte var någon ide att ens försöka. Precis som det blev med mig i måndags. Skillnaden här är att de då insåg att mamma inte skulle kunna överleva cancern. Vad jag fått information om än så länge är fallet inte så för min del.
Men jag är inte säker. Det är imorgon jag ska sitta i möte med min kirurg och min onkolog/cancerläkare om hur framtiden ser ut.
Det är så konstigt detta. Fram tills nu har döden varit tillräckligt långt borta för att hålla känslorna i kontroll. Eller i kontroll är dem fortfarande men det kommer närmare nu på något sätt. Fram tills i måndags morse har det ju varit så självklart att allt skulle gå bra.
Verkligheten blir skrämmande nu istället. Cancer visar vilken okontrollerbar, äcklig makt den faktiskt kan ha. Självklart kommer tankar om döden. Självklart.
Jag tänker hela tiden på alla människor jag ser gå förbi, som jag ser på teven, allihopa. Hur otroligt avundsjuk jag är på att dom får vara friska och inte jag. Jag vill ju bara bli frisk och kunna leva ett liv precis som alla andra får chansen till att göra. Är det så mycket begärt verkligen?
Jag kom fram till en sak igår kväll. Om jag nu skulle ha ett val. Och då måste jag säga att jag hellre ser att jag har en begränsad tid kvar som jag kan njuta av och leva livet fullt ut i, än att behöva ha det såhär i flera år. För det håller inte.
Men vi får väl se vad som sägs imorgon. Jag känner mig inte rädd eller orolig inför det mötet. Jag är nog sentimental. Vänta på ett sånt här möte är lika nytt för mig som för vem som helst. Hur hade Du känt inför ett sånt möte? Vad hade Du gjort eller försökt tänka och ta ställning till i min situation?
-Det går inte att föreställa sig? Nej, jag vet det. Det kan inte jag heller kan jag berätta då. Man lever i en konstig sorts bubbla typ. Man tvingas till att inte se på saken för mycket eller så. Man bara MÅSTE ta en dag i taget, ett steg i taget. För det håller inte annars.
Fin onsdag morgon!
Inatt låg jag vaken med min mobil och teven. Sov väl i 30-minutersperioder och var vaken en timme, sov sedan i 30 till och så vidare.. Ändå känner jag mig inte så värst trött nu. Men det beror väl på att jag inte gör annat än att ligga och vila hela dygnet.
Jag väckte Amanda så hon kunde åka till skolan halv åtta och precis då kom pappa. Idag händer det grejer förstår ni, jag ska för första gången upp och stå klockan tio! Gå 25 meter är målet. Och samma sak i eftermiddag.
Det är inget jag ser fram emot måste jag säga med tanke på gårdagens sitta-på-sängkanten-scenario... Men vad gör man. Jag kan vrida lite lätt på mig själv i sängen nu i alla fall, och små äta lite lätt. Framsteg!
Hittills denna förmiddag har jag suttit med min dator och sysslat med min To-Do-List-2013. Jag är jätteledsen över att den behöver ändras på grund av allt detta. Saker som måste flyttas fram flera månader eller kanske inte ens kommer hinnas med nästa år pga att behandlingarna och operationen blir framflyttat nu.
Tänk om jag inte kan vara med på min studentbal nu bara för det? Eller vara med och dansa och fira studenten med mina vänner? Tänk om jag inte kan åka till Kroatien i juli med Ada och Amanda om jag fortfarande behöver ha näringsdropp då och inte kan lämna landet? Jag vet att havet inte går någonstans, att jag kan ta det senare. Men det handlar inte om det. Vi får helt enkelt hålla alla tummar bara.
Kolla så underbart det ser ut utomhus. Njut av dagen hörni! Gå ut och andas lite extra frisk luft för min skull åtminstone :-)
Amanda och jag
När jag bläddrar igenom inläggen märker jag att jag nämner henne i princip hela tiden haha. Men vad ska jag göra då. Hon är ju en såpass stor del av mitt liv. Och tänk om alla fick ha en Amanda i sina liv... Då hade allt världen varit en bra plats :)
Min statistik här på bloggen visar en tydlig kurva uppåt den senaste veckan.. Hmm. Undrar vad det beror på. Om det bara har med operationen att göra eller om fler fått reda på att bloggen finns helt enkelt. Roligt i alla fall!
Imorgon måste jag för övrigt upp och stå för första gången. Ser inte fram emot det. Rätt rädd att det kommer göra ont.. Men jaja. Vi får hoppas på det bästa bara. Dagens framsteg är att jag kunnat röra på mina ben och kliat mig lite på ryggen. Alltid något?
Nu ska min syster och jag fortsätta mysa framför teven tills vi somnar, jag väljer att ignorera magsmärtor och elände. Ha en bra kväll gott folk!
Tv, godis och gott sällskap
Amanda och Lena dök upp strax efter att jag la bloggen åt sidan innan idag. Andreas åkte till jobbet och vi bara umgicks. Prata om allt och inget. Så mycket mer kan vi liksom inte göra haha. Men tillslut kände jag att det blev för trist så fram med datorn och film.
Amanda kände sig trött så hon sov så länge Lena och jag började kolla på min dator. Jag somnade också i någon timme.
Jag har lyckats få i mig lite digestive, lite choklad och lite chips... Hehe. Här snackar vi bra mat alltså. Men jag får ju mitt näringsdropp under natten så det är bara bra vad jag än väljer att få ner, så tarmarna har något att jobba med.
Sedan har det varit lite kirurger och smärtläkare och sköterskor här på olika uppdrag. Kirurgen svarade på frågan "Varför upptäckte ni inte spridningen vid titthålsoperationen?".
Svaret blev att under den stora operationen kunde man frigöra min magsäck på ett annat sätt. Och när man lyfte på den såg man alltså spridning under den.
Smärtläkaren berättade om lite olika alternativ sedan när det är dags att åka hem och sköterskan tvingade mig att sitta upp en stund igen (:-() så att vi kunde byta mitt morfinplåster.
Sedan dök far min upp! Lena åkte hem och här sitter Amanda, pappa och jag och bara umgås, ser lite på teve, pluggar lite på Amandas prov hon har imorgon.
Åh här har jag det bra. Smärtfri, bekväm och liggandes i min egna säng. Läääängtar tills det blir så igen!! Jag önskar bara jag får ha det så på julafton. Och nyårsafton. Snälla? Fina mina egna naglar är också va? Hehe.
Fan för operationssår
När man ligger såhär som jag gör är det viktigt att man försöker sätta sig på sängkanten och kanske till och med ställa sig upp åtminstone någon gång per dag. Det är ju massa risker för lunginflammation och blodproppar och massa grejer.
Det fick jag göra nyss. Inte själv såklart. Utan med hjälp av två sköterskor. Men fyfan alltså. Det gör så ont. Jag har ju en pump jag kan trycka på för att få extra smärtlindring men den bedövar mig bara upp till en viss höjd och det är ovanför den gränsen jag fick ont.
Jag känner mig sur och krävande. Haha. Funderar på att ta fram datorn och kolla på en film. Lämna verkligheten för en stund. Trött blir jag. Ont har jag. Undrar när Amanda kommer.
Tisdag morgon
Det blev knappt någon sömn inatt. Men det berodde inte på smärtor eller så i alla fall. Först nu har domningarna i mina ben avtagit lite. Igår kväll la sköterskan en kall tuss på några olika ställen på mina ben men jag kände inte av kylan för fem öre, konstigt! Jag satt en stund på sängkanten också, med hjälp såklart.
Nu är det en ny dag i alla fall. Jag funderar på hur länge jag behöver stanna här... Antagligen typ åtta dagar till eller så. De ska ta bort mitt morfinplåster på ryggen sen så jag får vara utan det sålänge jag har pumpen. Sedan måste mina uppklipptamuslimer i hela magen få chansen att läka ihop en del.
Jag är sjukt sugen på att äta någonting också. Vilket jag får göra. Men jag vågar inte än. Känns läskigt.
Amanda och Lena kommer hit om en liten stund och då åker Andreas till jobbet. Vi får hoppas att dagen inte blir allt för lång och tråkig. Jag vill bara att tiden ska gå, så att jag kan skippa smärtstillande och börja äta och åka hem!
Där står lilla Andy. Adventsljusstaken är egentligen tänd hela tiden men han laddar sin iPhone och då får den lida en stund!
Förändring, igen
Jag blev sövd klockan nio. Kirurgerna sa att jag kunde räkna med att inte vara tillbaka på uppvaket förrän framåt kvällen.
Jag började så klart gråta när det var dags för ryggmärgssprutan men på något sätt sövdes jag under dem sekunderna och sedan var det bra igen.
Jag vaknade på uppvaket efter lunch och sköterskorna sa att jag hade varit där sedan klockan elva... Konstigt. Bara två timmar efter att jag sövdes. Jag fick en klump i magen. Detta stämmer inte. Något måste gått fel. De kan inte ha utfört vad som var planerat på två timmar istället för åtta.
Jag somnade om igen. Helt invirad i olika slangar och nålar överallt och morfinpumpen och... Ja, många saker helt enkelt. Kombinationen av mitt morfinplåster och pumpen gjorde mig dåsig och mina ben domnade bort, vi fick sänka dosen från pumpen. Så nu är jag i princip smärtfri och relativt klar i huvet känner jag. Inte illamående heller. Skönt.
Jag skulle egentligen vara kvar på uppvaket tills imorgon ju. Men de körde upp mig vid fem och där satt Andreas, Amanda och Lena. Sköterskan tog bort några av mina nålar jag hade i armarna och strax efter det kom kirurgen med information...
Min tumör har spridit sig. De bara öppnade mig, såg att det fanns knottror vid tunntarmen och bukspottkörteln också och att det inte var någon ide att göra den planerade operationen, eftersom de ändå inte hade fått bort allt då.
Suck. Men samtidigt en lättnad. Jag var fullt inställd på att jag skulle få samma besked som mamma fick. För hennes operation slutade på samma sätt.
Men planen nu är att jag ska få läka, och komma hem igen. Cellgifter fortsätter vi med så fort min kropp fått chansen att läka, vilket blir i början av januari. Allt blir alltså framflyttad några månader.
Jaja, jag får ju i alla fall vara hemma över jul och nyår. Och min magsäck är ju kvar, så lite julbord kan jag ju proppa i mig trots allt.
Lite bilder. Så konstigt. Men ändå bra. Tur att sånna här grejer finns alltså.
Tur i oturen?
Åh, jag fick ett enkelrum! Med teve dessutom. Amanda fick en extrasäng inrullad också, perfekt!
Jag ska strax ta min andra skrubbdusch och sedan antagligen fortsätta kolla på Beck. Det har varit ett himla liv här med läkare som visat medicinlistor för mig för att kolla så att allt stämmer (tänk att det var FYRA A4-sidor med preparat jag ska ta dagligen en tid framöver...) och det har varit sköterskor som tagit blodprover, lagt om mina nyaste operationssår, kommit in för att önska mig lycka till, planera kvällens upplägg av mediciner, prata om imorgon... Full rulle alltså!
Nu är det bara jag och Amanda här. Vi kommer antagligen inte sova något inatt.. Jag gav henne en present innan. Hihi. Sånt måste man bli bättre på. Det där med julklappar känns så framtvingat på något sätt. En spontan gåva blir en annan grej kanske.. Jag tror hon blev glad:) Även fast det inte var någon jättegrej. Ett silvrigt halsband med en liten ängel som hänger där fram. Eftersom hon är min lilla ängel på jorden så tänkte jag att det var en bra ide hehe.
Jag fortsätter med att inte tänka så mycket på imorgon. Men jag märker på alla runt om att det man får den där blicken... Jag gillar den inte. Det är säkert inte meningen att ge den heller men de flesta lyser "jag tycker så synd om dig"-blicken igenom på ändå. Tråkigt.
Allt kommer gå bra imorgon. Det enda jag bryr mig om är att ha så lite ont som möjligt efteråt och slippa må illa. Då är jag nöjd. Och så den där jäkla ryggmärgssprutan också.. Men den kommer jag få lokalbedövning inför så det får helt enkelt gå bra. Imorgon hämtas jag på mitt rum klockan 7 och sedan är det operation heeela dagen lång. Jag kommer inte ens tillbaka till mitt rum förrän tisdag lunch kanske. Jag kommer stänga av mobilen och låsa in alla mina grejer i skåpet tills jag är tillbaka. Och nästa inlägg lovar jag ut så fort jag är kapabel till det.
Imorgon blir jag en ny människa. Imorgon är första dagen på mitt nya liv! Godnatt och kram på er vänner.
Packa ihop sig
Ligger i min säng. En tyst och lugn stund under täcket. Försöker ladda batterierna liksom. Väldigt skönt. Egentligen omtumlande också men nej, jag tänker att det bara är skönt. Ada ligger intill också, men hon ska alldeles strax åka hem. Om tio minuter går jag upp ur sängen, packar ihop allt som inte redan är nerpackat och sedan åker Andreas och jag.
Jag tänker minsann gå in på pressbyrån innan vi går upp till rummet, köpa på mig allt jag tror jag kan lyckas äta upp innan midnatt. Då måste jag nämligen börja fasta.
Jag vet inte varför, men min mobil vill inte koppla sig till bloggen längre, inte gått på två dagar... Så några inlägg från den kan jag inte lyckas med... Men men. Jag kommer antagligen ta upp datorn ikväll någon gång, det löser sig.
Ett ljus. Eftersom det är andra advent idag. Bilden togs december 2010.
Den sista dagen på mitt gamla liv
Jajemän, imorgon smäller det på riktigt. Dagen som jag egentligen gått och längtat efter ända sedan allt startade. Dagen som kommer till att förändra mitt liv, som kommer rädda mitt liv.
Det finns bra och dåliga saker med allt. I och med den här resan är det mycket jag känner att jag förlorar. Mycket jag känner att jag kommer få kämpa extra med i framtiden för att ha det så normalt som möjligt. Saker som aldrig kommer kunna bli som vanligt på grund av tumören jag fick.
Antingen väljer man att tänka på alla de tunga bitarna, på de bitarna som förändras eller förloras. Eller? Ja, eller så väljer man att fokusera på att detta faktiskt kan rädda mitt liv. Få mig tumörfri och frisk.
Ja, jag kommer få ha en personlig dietist i flera år, behöva tänka extra mycket på vad jag stoppar i mig och inte i resten av livet. Eftersom jag alltid varit ett kakmonster och matfantast kommer det bli jobbigt.
Nej, jag kommer inte kunna spela fotboll (i alla fall på några år), eftersom det är en närkampsport och det inte funkar så bra ihop med att man är några organ back.
Ja, jag missar ett helt år av gemenskap och minnen i skolan med mina klasskompisar och kommer få läsa alla kurser på egen hand sedan istället.
Ja, jag kommer behöva äta olika tabletter varje dag resten av livet, både medicin och näringstillskott och hormoner och sånt där.
Nej, jag kommer inte kunna få ett biologiskt barn.
Ja, det är mycket som förändras.
MEN. Vad tjänar jag på att fokusera på dem bitarna, när detta faktiskt är den enda chansen att överleva? Och faktiskt kunna få ett någorlunda normalt liv ändå? Man måste lära sig att tänka rätt.
Jag ska banne mig se till att ha ett fantastiskt liv. För det förtjänar jag. Jag tänker se till att alltid ha nya mål att sikta mot, att alltid kämpa på och att aldrig under några som helst omständigheter ge upp.
Livet är en gåva, och man ska vara så tacksam för det man får ha.
Imorgon bitti väntar en stor operation, som kommer ta upp emot åtta timmar att genomföra. Jag har valt att verkligen försöka att inte tänka på det så mycket, för det gör en bara nervös och rädd. Det är en riskfylld och stor grej som ska göras imorgon och det enda man kan göra är att hoppas på det bästa!
Andreas och jag åker hemifrån lite efter fem idag. Jag ska vara där klockan sex. Skönt är det i alla fall att jag knappt rört väskan jag packade för förra vistelsen på sjukhuset. Så fort jag kommit till mitt rum ska första skrubb-duschen tas, och sedan en till efter minst två timmar. Vi får hoppas att jag får ett enkelrum. Amanda kommer dit ikväll och förhoppningsvis får hon stanna över natten.
En positiv sak till är att jag kunnat lämna sängen idag. Suttit/legat i soffan på övervåningen i flera timmar, kunnat gå upp och ner för trappan och gått runt lite grann utan besvär bakom nyckelbenet :)
Här har vi två bilder i en som Andreas tagit. Mitt öga och kedjor. De båda har en tung symbolisk betydelse och det finns mycket man kan säga om saken. En bild säger mer än tusen ord, eller hur? I detta fallet handlar det om precis det jag skrivit i inlägget om. Det handlar bara om hur man väljer att se på saken.
Långtråkigt
Jag har myror i brallan. Alltid haft tror jag. Och det har varit så himla fint väder hela dagen idag. Jag har legat blixt stilla på rygg i min säng hela dagen lång. Gick på toa en gång vid lunch bara och plågades typ tjugo minuter efter det av smärtan bakom nyckelbenet. När jag bara ligger still känns det nästan inte alls. Skönt det i alla fall.
Amanda och jag tog just en paus i filmen Hamilton-men inte om det gäller din dotter, hon är uppe och äter taco-rester med familjen just nu. Önskar att jag kunde gå upp också, men det är inte värt smärtan alltså. Om en halvtimme dyker Ada upp också. Egentligen skulle hon kommit för flera timmar sedan men ibland blir det ju ändrade planer.
Amanda och jag kom fram till att det bästa för mig just nu är att inte försöka tänka så mycket. På någonting egentligen, eftersom det mesta är rätt kaotiskt omkring mig på alla plan. Jag kan få tänka på vilken film jag vill se här näst, vilken färg jag tänker måla naglarna i efter operationen och vad jag önskar mig i julklapp. Djupare än så är förbjudet. Det går ju inte att styra tankar alltid men jag ser det som en utmaning, som jag behöver klara av för mitt eget bästa just nu.
Funderar på att utveckla min To-Do-List 2013 och sätta upp mål för varje månad istället. Precisera mig lite mer. Så man kan ta några veckor åt gången istället. Det kanske blir lättare att hålla fokus då. Vi får se!
Jag känner ingen lust till att skriva något på boken just nu, även fast jag kan sätta igång nu när min handledare svarat.. Det får helt enkelt vänta några veckor.
Jag är nyfiken på hur allt blir efter operationen. Alltså om en månad, när smärtorna börjat avta och mitt nya liv börjar typ. Nyfikenhet brukar kopplas med att man ser fram emot någonting eller längtar efter att få reda på en grej. Men det är ju inte riktigt så. Nyfiken kanske är fel ord då.
Jag, Amanda och Ada en fin vinterdag 2005. Visst är vi söta? Åh vad jag skulle vilja åka skridskor, dricka varm choklad och grilla korv en heldag nere vid sjön igen, typ nu på en gång.
På måndag blir jag steril
Livet. Det finns många stora dagar man alltid sett som en självklarhet. Något som bara ska bli av. Som kommer när det kommer och som man antagligen tar för givet. Ta studenten, flytta hemifrån, träffa sin drömprins, en karriär, skaffa barn... Jag har alltid tänkt nyfikna tankar om barn. Hur mina barn kommer se ut och vilka drag de kommer att få av mig, vad jag vill att de ska heta, och så vidare.
När jag började med cellgifter fick jag en klump i magen. Hur hög var risken att jag inte kommer kunna skaffa barn efter allt detta? Med tanke på att det är starka cellgifter som rör sig i bukhålan på mig. Svaret blev att det fanns en risk, men att det med största sannolikhet skulle lösa sig. För det finns så många alternativ idag. Jag valde att inte fokusera på det, för det skulle säkert lösa sig.
Samtalet med kirurgen igår gick inte riktigt som jag väntat mig. Han sa att magsäcken som sagt ska bort, men att de såg knottror lite runt om i hela buken på mig, bland annat vid mjälten och livmodern och i några lynfkörtlar här och där (det visste jag redan). Dessutom vid en sån här tumör är risken vid spridning och återfall hög just vid äggstockarna. Även om det inte syns något vid mina äggstockar idag är risken hög att jag får cancer i dem senare i livet.
Därför är det sagt såhär: På måndag ryker min magsäck, mina äggstockar och eventuellt mjälten och livmodern.
Vad ska man säga. Detta kommer följa med mig hela livet. Inte minst med olika regelbundna vaccinationssprutor om jag blir av med mitt immunförsvarscenter (mjälten), och dagliga hormontabletter som ska ätas för att jag inte själv kommer tillverka östrogen efter måndag. Visst, det är bara ännu en rutin jag får vänja mig vid. Och det klarar jag. Men jag hittar inte orden för detta. Det är en sorg som satt igång redan nu, även fast jag bara är arton år och barn ändå inte skulle vara aktuellt just nu. Det gör ont i hjärtat.
Man kan tycka att jag fått gå igenom tillräckligt mycket redan. Saker som satt spår och kommer följa med mig resten av livet som det är. Trots allt som hänt i mitt liv har jag alltid valt att blicka framåt och vara glad och ha en positiv inställning till livet. Att bilda familj tycks många gånger vara en stor del av livet, och jag har inte längre möjligheten att uppleva det. I alla fall inte på det sättet jag önskat eller föreställt mig.
Sedan utöver vad konsekvenserna blir, så är det en väldigt stor operation som väntar. Det är alltså 2-4 organ som ska ut ur min kropp, som jag ska vara utan. Jag är så rädd att inte få tillräckligt med smärtstillande, så rädd för att må illa. Just nu ligger jag orörlig i min säng, för att jag inte har tillräckligt med smärtstillande. Och då handlade det ändå bara om en titthålsoperation... Usch och fy. Jag fasar inför måndag.
Jag frågade kirurgen hur lång tid det skulle ta för organen och hela insidan att läka sedan. Ungefär 7 dagar sa han.
Jag räknar med att det kommer ta två veckor för mig att börja bli människa igen. Bloggen lär inte vara så uppdaterad den tiden. Men vi får väl se.
Idag ska jag antagligen bara ligga här, förhoppningsvis ebbar en del av smärtan bort under eftermiddagen. Vill ta en liten promenad men jag tror inte det kommer hända. Amanda är med mig hela dagen idag, Ada kommer också om en stund. Vi ska bara mysa och umgås. Kanske sova någon blund. Vad vore jag utan dom?
Gammal sommarbild på mig och bror.
Hemma är alltid bäst
Ligger i min egna säng nu. Trots att jag egentligen inte har mindre ont känns det bättre i kroppen och sinnet av att få vara i sin egna mjuka säng istället. Jag kan till och med ligga på sidan (vilket jag helst alltid gör när jag ska sova eller ligga bekvämt) så det är kanon.
Det var ett riktigt tungt besked jag fick av kirurgen i förmiddags. Ännu en bearbetningsprocess får ta sin början inom mig. Dock är och förblir jag nog i chock några dagar till. Egentligen vill jag bara gråta och skrika, men det går inte heller för då får jag jätteont bakom nyckelbenet... Så fort jag spänner mig, andas för fort eller gör förhastade rörelser så tar axeln och magen smällen. Hmm. Jag gillar inte att behöva trycka undan känslor. Det slår alltid tillbaka på en mycket hårdare om man gör så. Men jag har inte så mycket till val just nu. Gråta tyst och stillsamt går ju det med, men då spänner man magen ändå märkte jag. Det får helt enkelt vänta.
Amanda kommer om en timme, precis lagom till att hemsjukvården är klara med mig. Egentligen skulle vi på glöggfest i Ubbhult ikväll, men jag känner att jag behöver lugn och ro. Inte minst för kroppens skull så klart, men mycket mentalt också. Det är många bollar i luften nu för mig. För att orka med nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Jag börjar med att inte försöka tänka så långt, utan ta ett steg i taget, en dag i taget. Amandas närvaro gör det lättare också. Ska bli skönt att bli omkramad sen. Hon vet inte heller än. Bara jag och Lena, som satt i rummet när kirurgen förklarade.
Jag kanske gör många nyfikna nu. Men jag kan väl säga så här att magsäcken är inte det enda som ska plockas bort på måndag. Ni får veta, när jag känner mig reda för att berätta.
Får redan åka hem
Jag hade mycket ondare idag från att jag vaknade. Inte så mycket i magen men bakom ena nyckelbenet.. Fyfan. Tog just en långtidsvärkande morfintablett så vi får hoppas att det lättar lite mer snart.
Kirurgen kom in här vid halv elva ungefär och berättade om gårdagens ingrepp och hur vi ska gå till väga på måndag. Jag känner mig inte redo för att prata om vad som blev sagt. Men en positiv sak är i alla fall att jag slipper den där slangen som ska ge cellgifter rakt in i bukhålan.
Nu ska jag samla mig lite, packa ihop mina saker och sedan långsamt ta mig till bilen och hemåt med Lena. Jag har redan ringt och fixat så att hemsjukvården kommer som vanligt klockan 14. Hoppas vi har alla mediciner som behövs hemma bara, men det tror jag nog! Det enda jag är nervös för är när jag behöver vid-behov-medicin. För det har jag inte hemma. Sköterskan här pratade om att skicka med mig några långtidsvärkande morfintabletter hem. Vi får hoppas på det också.
Skönt att få byta ut detta till min egna säng hemma istället.
Jag är grym
Jag är så himla stolt över mig själv. Jag klarade det jättebra ju!!
Jag kan ju inte säga att jag var sådär jätteglad i att narkossköterskan var tvungen att raka hela min mage... Lär ju bli supersnyggt sen... Men men, vad gör man!
Jag kommer ihåg att jag vaknade kvart i fyra på uppvaket och somnade sedan om igen. Var halvvaken ända fram till sju och då gjordes jag i ordning för att få åka upp till mitt rum igen.
Min fina Amanda och Lena satt där inne och tog emot mig med kramar. Underbart.
Det är så skönt att jag sluppit att varken må illa eller ha så värst ont. Jag känner mig till och med bekväm med att åka hem imorgon! Detta kunde knappt gå bättre.
Det enda som är kvar nu är samtalet med kirurgen, om vad de såg där inne. Det snacket blir imorgon förmiddag skulle jag tro. Jag beräknas nämligen få åka hem vid lunch redan.
Nu håller vi alla tummar hörrni!!
Jag vill bara passa på att säga TACK också. Tack för att Ni stöttar mig och vill vara en del av min armé i kriget. Ni gör skillnad. Kram!
Brutal bild riktad mot en brutal sjukdom. Jag är trött och sliten och nerdrogad och ska precis rullas ner till operationssalen. Fuck cancer!
Nu smäller det...
Jag skulle ligga och försöka sova tills kirurgerna skulle ringa Johanna och be henne ge mig de förebyggande smärtstilletabletterna. Vilket var nu. Fem tjocka morfinliknande piller fick jag nyss i mig.
Därför försöker jag skynda på att hinna blogga lite innan jag blir helt konstig haha. Jag hoooooppas verkligen att jag slipper jobbiga biverkningar... Jag hoppas verkligen.
Det som händer med dessa piller är att jag kommer bli flummig och väldigt trött. Om en timme ungefär körs jag ner till källaren, tar på mig den vackra operationsskjortan, den fina mössan, och så ska en sköterska tvätta hela min mage med såndär skrubb-svamp igen. Har jag otur vill de sätta en nål i armen också, men i så fall gör dem det när jag blivit nersövd.
Operationen i sig kommer ta ungefär en timme bara. Sedan ligger jag på uppvaket några timmar och får komma tillbaka till mitt rum framåt kvällen, 18-tiden kanske.
Jag har världens bästa gudmor som är med mig hela dagen idag. Hon sitter bredvid min säng och läser just nu. Hon säger att hon tänker vara kvar här tills jag är tillbaka på mitt rum också. Och så har Amanda tagit ledigt från skolan imorgon och hela nästa vecka för att vara med mig istället. Vad har jag gjort för att förtjäna dem? Godare själar finns ju inte.
Nu börjar världen bli lite roligare märker jag haha. Jaja. Illa mår jag i alla fall inte, än så länge. Detta blir antagligen mitt sista inlägg innan operationen.
Jag är nervös och rädd som en liten kanin. Men jag vet att det kommer gå bra. Operation och sjukhus och allt detta är inte riktigt min grej bara. Spenderar hellre ett år med regelbundna vistelser i Kroatien till exempel. Hihi.
Ha en fortsatt bra dag människor! Vi ses på andra sidan dimman! Dags att plocka fram sin mentala armé, kriget startar ju. Operation ett av två, here I come!
Inlagd och allt
Det gick fort. Nu ligger jag i en sjuksäng. Detta är första gången jag får dela rum med en annan patient... Jobbigt. Tänk om inte Amanda får sova med mig inatt för det.. Jaja, det kanske löser sig.
Jag fick inte ha på mig mina egna kläder eftersom jag ska opereras idag så här ligger jag i klassiska sjukhuskläder. Mörkblå mjukisbyxor, strumpor utan resår i beige, vit t-tröja och ljusblå kofta. Allt är märkt med "Västra Götalandsregionen, Regionservice".
Nu ska blodprover tas. Tydligen blir inte operationen förrän i eftermiddag, det är två före mig som ska hinnas med först. Därför blir det rätt mycket väntan.. Anledningen till att jag behövde vara här så tidigt är för att blodprovernas resultat ska hinna bli färdiga.
Tur att december kommit så jag har fri surt igen, och att jag tog med mig datorn!
En av mina favoritsköterskor Johanna är den som tar hand om mig här idag. Känns bra :)
Inatt var första natten jag sov utan förband på naveln. Typiskt haha. Så ska hela det ärret dras upp idag igen när det just har läkt! Skulle kunna lägga upp bild på hur min navellösa mage ser ut nu, men det kanske finns känsliga tittare... Ja men då VARNAR JAG FÖR KÄNSLIGA TITTARE då haha.
Nytt id-band blev precis påsatt också. Snyggt va?
På väg
I bilen på motorvägen befinner jag mig just nu. På radion spelas The eye of the tiger, känns passande. En fit for fight-låt. Kanske är det sånt jag borde göra, lyssna på peppande musik och inte tillåta andra tankar än att inget kan knäcka mig! Så får det vara helt enkelt.
Jag sov mellan två och halv sex i morse. Men det var allt. Fram tills att jag somnade höll jag på med min tvätt och kollade på meningslösa program över datorn...
Hemsjukvården gick smidigt i morse, bra det. Jag skrev packlista och fixade klart det sista när de hade åkt och Lena kom. Så åkte vi tjugo över sju. Det blir perfekt.
Undrar vad som ska göras på sjukhuset hela förmiddagen.. Hoppas jag får tid till att pilla på min telefon i alla fall, hehe.
Här har vi trötta lilla mig igår när jag låg och fick antikroppar-droppet på onkologmottagningen på Östra.
Kvällen är här
Nu är jag fan ren alltså. Skrubba sig med så starkt bakteriedödande medel flera gånger och ligga bland nytvättade lakan gör så det svider i näsan så rent det är. Haha. Men jaja, vad ska man göra.
Här ligger jag och tänker. På morgondagen. På att det finns absolut ingenting jag kan tänka som förändrar det faktum att jag ska bli nedsövd och läggas under kniven i operationssalen imorgon. Egentligen vore det bästa om man kunde skita i hela det kapitlet rent psykiskt och bara låta det ske. Det värsta är inte operationsbiten för mig. I alla fall inte morgondagens operation. Det jag tänker på mest är hurvida bra eller dåligt min kropp kommer reagera på alla medicinerna... Jag har hittills haft en tendens att må väldigt dåligt av de flesta.
Att gå med ständigt illamående är jag van vid efter tidigare cellgiftsbehandlingar, så det är inte det heller. Men att behöva må illa samtidigt som man är nyopererad är det värsta som finns alltså. Tänk dig, de klipper av dina muskler i magen för att komma åt organen innanför. Sedan lägger de tillbaka musklerna bäst de kan och syr ihop dig.
Det är tillräckligt kämpigt att ta normala andetag flera dagar efteråt utan att känna smärta i buken. Att kunna sätta sig upp i sängen på egen hand tog tio dagar för mig förra gången. Att gå på toa fick jag också hjälp med i två veckor. Men... Att behöva hulka och spy... Det kan man ju få ont i magen av även när den är frisk och hel och smärtfri i övrigt. Man spänner ju den mer än någonsin när man måste spy. Jag kommer ihåg ifrån första och andra cellgiftsbehandlingen att jag ständigt tryckte en kudde mot magen, dygnet runt. För att det kanske, bara kanske skulle kännas pyttelite mindre då.
Det är den biten jag har ångest för. Att behöva ha så ont. Självklart ska man säga till om man har ont så att man kan få mer smärtstillande, men det blir ju som en ond cirkel då. Skulle det vara så att jag mår illa av preparaten och behöver spy och ha mig, så vill jag väl inte ha MER medicin så jag mår illa ÄNNU mer?
... Ja ja. Jag är trots allt glad att morgondagens operation blir av. För de vet ju inte hur jag ser ut där inne. Det var ifrån början tänkt att de skulle se det och fatta ett snabbt beslut om vad som skulle göras där på plats, när jag låg där öppnad liksom. Så detta känns tryggare, så att de kan göra en mer planerad operation på måndag sedan.
Jag antar att jag kommer blogga imorgon förmiddag. Tyvärr byter blogg.se server eller något sånt fram till klockan åtta på morgonen så innan dess kan jag inte uppdatera. Och just klockan åtta måste jag vara på sjukhuset. Efter åtta vet jag faktiskt inte vad som händer.. Mer än att jag kommer ta blodprover, byta om, tvättas på magen och få äta förebyggande smärttabletter... Det kanske blir fullt upp. Men om jag har en stund över i min sjuksäng kommer jag helt klart knappa på min mobil. Det här med bloggen är en bra terapi och bearbetningsmetod för mig. Jag får ur mig grejer både när jag är glad och ledsen.
Men nu börjar inlägget bli alldeles för långt för att någon ska orka med att läsa, igen. Nu avslutar jag.
Godnatt med er alla, önska mig lycka till. Det kan behövas... Kram.
Åh vad jag längtar till sommaren. Då jag kan stå på samma plats, med samma människor (plus Amanda och Ada) som på bilden och bara må förjävla bra rent ut sagt. Varje dag är ett steg närmare... Kan knappt bärga mig. Bilden togs i somras. Jag står där med mina tre kusinbarn (mörkhåriga), kusin (blond) och lillebror (med tröja på sig). Mina killar det där. Så himla bra.
Förberedelser och en god nyhet!
Jag lyckades sova nästan hela vägen till sjukhuset i morse. Så himla trött haha. Allt gick som det skulle där och jag fick prata lite med en sköterska om den där slangen jag ska ha kvar i bukhålan efter operationen för cellgifter. Hon berättade att det inte alls är samma sak som när man får ut det i blodet, och jag kommer förhoppningsvis inte ens må lite illa utav det... Skönt det i alla fall.
Efter behandlingen åkte jag till Kungsmässan och tog en fika med Evelina. Sedan bar det av till salongen för att fixa naglarna! Egentligen skulle jag fylla på det som växt ut och fräscha till dem lite men eftersom jag kommer ligga i läkningsprocess den kommande månaden kände jag att det vore rätt onödigt. Så jag valde att ta bort dem istället. Kan skaffa nya sedan efteråt om jag då känner för det!
Sedan åkte jag hem, började storstäda på mitt rum, bytte sängkläder och satte igång en tvätt. Allt detta för att jag efter det skulle ta en före operations-dusch och att allt behöver vara så rent som möjligt efter det. Hemsjukvården kom direkt efter och om en timme till är det dags för ännu en sån där dusch.
Jag kollade just min mail och såg att jag ÄNTLIGEN fått svar ifrån min handledare angående projektarbetet!! Åh vad glad jag blev! Dock kan jag ju inte lägga ner tid på det just nu.. Men nu har jag i alla fall möjligheten att sätta igång på riktigt. Känns asbra. Tänker göra det så fort jag hämtat mig och orkar ligga med datorn på magen hehe.
Nu blir det filmdags.
Hur god ser inte Evelinas varma choklad ut på en skala?
Såhär långa hann mina klor bli. Ser ni utväxten? Det är minst två millimeter som vuxit på bara fyra veckor!
Så här ser de ut nu efteråt! Helt utan varken nagellack eller något annat. Aldrig haft så långa egna naglar hihi. Perfekt tajming att jag hade tid hos nagelteknologen dagen innan operation. Då får man ju inte ha krimskrams på sig!
Upp och hoppa
Dripp, dropp, dropp, dripp. Allt är väl klart klockan sju skulle jag tro. Och då kommer Lena. Jag hinner bara klä på mig för sedan måste vi åka.
Jag bestämde mig för att åka till Kungsbacken direkt efter behandlingen. Skulle ändå inte hinna vara hemma mer än någon timme innan jag måste till salongen, så tänkte att jag kunde döda en timme på Kungsmässan innan istället.
Tur är i alla fall att antikropps-behandlingen inte har några jobbiga biverkningar på mig, förutom att man känner sig lite ruggig typ. Som att man håller på att bli sjuk. Så det gäller att klä sig i de gosigaste kläderna idag!
Såhär trött och sliten såg jag ut igår kväll. Muntrare bild har man väl stött på innan kanske.
Hemmagjord snickers och ambulans-kaos
Blandad eftermiddag. Under tiden mina dropp gick däckade både Amanda och Markus. När vi kom hem till Amanda la vi oss i en hög i Amanda säng ett bra tag till. Underbart gott med spagetti och köttfärssås sedan, jag åt en hel miniportion (!). Sedan satte vi igång. Mozartkulor, knäck och hemmagjord snickers. Amanda och jag hann dock inte smaka på resultaten för vi skulle hinna hem till hemsjukvården. Men Lena sa att hon skulle ta med lite av varje till mig imorgon!
En hemsk sak, som vi fick reda på mitt i julbaket är att fyra ungdomar här ifrån Ubbhult var med om en olycka nere vid sjön. De hade fått sladd och åkt ner i diket på andra sidan. Egentligen skulle ambulanshelikopter komma men gjorde inte det pga att den inte hade någonstans att landa där. Men ett tiotal ambulanser, brandbilar och polisbilar kom tydligen dit. Och både Felicia, Dennis, Rasmus och Kenneth fick åka till Sahlgrenska. Klart man fick en klump i magen. Jag smsade Dennis och frågade om han var okej och han sa att de alla var vid medvetandet och att ingen skadat sig allvarligt i alla fall. Himla skönt det. Tur i oturen räddar en många gånger i livet tror jag.
Nu är droppen snart klara, och sedan ska Mandy och jag se på en film och sen sova. Imorgon kommer hemsjukvården redan klockan sex, för strax efter sju måste jag åka till Östra för att få min antikroppsbehandling.
Det var en riktigt jobbig förmiddag idag rent psykiskt. Alla tunga saker som väntar mig bara spelades upp om och om igen i huvet. Men eftermiddagen vart det lite lättare. Jag försöker tänka tillbaka på hur jag kände och tänkte inför förra operationen vid naveln. Det jag minns är att jag inte tänkte så mycket på saken alls. Och det är ju inget som ska tas bort denna gången. Försöker fokuser på det och att jag kommer få åka hem igen på fredag. Ställer jag in mig på det mentalt tror jag kroppen lättare kan lyckas med det också. Det vore så skönt att få sova hemma i helgen... Innan den stora dagen.
Mozartkulor, en nougatruta inrullad i marsipan som sedan doppas i choklad, under tillverkningsprocessen här på bilden. Bra teamwork är vad som krävs!
Mysigt julgodis-bak helt enkelt! Här närmast ser man Lena hålla på med knäcken. Hon är grym på det rent ut sagt. Borta vid spisen görs fler mozartkulor och den hemmagjorda snickersen hann jag inte ta kort på innan vi ställde den i kylrummet! Dock kommer ju Lena med några godbitar till mig imorgon.. Hihi. Kanske blir då istället!
En jävel på att pärla!
Ja minsann. Idag fick vi nytt rekord igen, trettio armband hann vi göra!! Det innebär 3000 kronor oavkortat till Ung Cancers verksamhet!! Man känner sig som en hjälte varje gång man går där ifrån.
Skönt att koppla bort allt kaos som mitt liv består av just nu med att fokusera på att pärla armbanden. Det finns ju en mall för hur många pärlor det ska vara och så, det gäller att hålla räkningen och inte göra fel, får då måste man göra om allting sedan vilket tar massa tid. Amanda och jag gick in i ett av kontorsrummen där de jobbar med att skicka ut alla beställningar och så. Där fanns en gigantisk hög med just sånna armband Amanda och jag gjort. Så kom vi in där och la trettio till på högen, underbart!
På vägen hem mötte vi upp Markus, nu ligger vi alla tre här på mitt rum och vilar medan droppen tickar. Så fort det är klart åker vi till Amanda och börjar med julgodiset. Det är en mysig dag detta. Snön bara vräker ner också, men det är helt okej för mig sålänge det inte är blött som sagt! Många kramar idag också, välbehövligt.
Under dagens process!
Helt galet vad många det är!!! Jag blev så glad och fylld av energi när jag fick se detta. De är bara fem heltidsanställda på Ung Cancer och en utav dem berättade att det var 500 armband beställda bara denna veckan, och att det i vanliga fall brukar vara ungeför 200. Men det har med julen att göra kom vi fram till. Mycket jobb på liten verkstad! De alla fem pärlar ju så ofta de har en stund över, sedan är vi många som jag och Amanda som kommer dit och hjälper till när vi kan.
Ni kan göra skillnad ni med! Alla är välkomna. Varje vardag 11.00-15.00 på Ung Cancers kontor som ligger på Botaniska Trädgården i Göteborg. Om inte annat kan man ju stötta organisationen och köpa sig ett armband. Det gör man på Ung Cancers webshop. 100 riksdaler kostar det. Perfekt julklapp?
Sista normala dagen
God morgon. Om max en timme kommer hemsjukvården och direkt efter det åker Amanda och jag för att pärla på Ung Cancers kontor i stan igen. I eftermiddag/kväll blir det julgodis-bak hos henne också.
Jag funderar på att gå upp nu och fixa i ordning lite här nu innan men jag orkar faktiskt inte. Kom att tänka på att idag är min sista dag där jag får vara normal... Imorgon är det behandling med antikroppar och förberedelser inför operationen i övermorgon. Jag tänker på jobbiga omläggningar av CVK:n efter skrubb-duschningarna, jag tänker på tabletter jag kommer få stoppa i mig, jag tänker på jobbiga uppvakningstimmar.
Men ännu värre. Jag tänker på ryggmärgsbedövningen de ska lägga medan jag fortfarande är vaken på måndag morgon. De ska dessutom lämna kvar en slang in dit, som ska leda till en morfinpump på min axel typ så jag kan ge mig själv smärtlindring när jag får ont sedan... Asså fy fan. Jag villllllll inte. Jag struntar i att jag först kommer få bedövningssalvor och sedan lokalbedövning och SEDAN ryggmärgssprutan. Det ändrar inte saken.
Jag tänker på cellgifterna jag ska ha i fem dagar direkt efter operationen. Hur koncentrerat det blir. Hur äckligt illa jag kommer att må och hur onda knivhuggen i magen blir av vartendaste liten hulkning på grund av det.
Det är en helvetes vecka som väntar på mig. Eller veckor. Men när den första är avklarad ser man väl i alla fall förhoppningsvis ljuset i tunneln, åtminstone lite så att man har något att dra sig mot.
Verkligheten börjar spegla sig nu. Jag vet inte riktigt vart jag ska vända mig eller ta vägen. Hur hanterar man något sånt här?
Bild från en promenad jag och Amanda tog för att rensa tankarna en gång då vi var i en jobbig period båda två, hösten 2010. Ubbhult är bra fint alltså.
Det blir för mycket ibland bara
Jag och Lena trodde att mötet skulle vara i mindre än en timme och att det bara var att åka hem sedan. Men vi åkte här hemifrån halv tolv, och var inte hemma igen förrän fem... Så ja, vi hade rätt fel.
Det har varit en tung dag idag. Jag svalde gråten flera gånger under de olika möterna med en kirurg, sen narkosläkarna och sedan en sköterska. Det är så påfrestande allting. Speciellt eftersom jag ständigt, nästan varje dag, får ställa om allting i huvudet. Och är det något som är viktigt för mig så är det att känna att jag har kontroll över situationen och känner mig trygg och att jag har tid att ställa in mig inför något mentalt. Men det blir väldigt svårt att kunna göra något utav detta när planerna ständigt förändras...
Jag fick idag där på plats som sagt reda på att jag ska opereras redan på torsdag. En titthålsoperation kan man säga. De vill se hur det ser ut där inne innan den stora operationen tar plats. Det är ju bra i och för sig så klart. Men det är tufft. Dessutom ska jag egentligen ha mina smärtstillande dropp klockan 14 varje dag, men jag fick vänta till 16. Och innan 16 var jag både väldigt trött, småirriterad på grund av att vi bara fick sitta ner och vänta i flera timmar trots avtalad tid, jag fick dessutom ont i magen som gör allt så mycket värre varje gång.
Det var väldigt skönt att få komma hem där ifrån sedan. Jag vill bara slåss och gapa och skrika. Även fast inget blir bättre av det. Det är liksom mycket som det är just nu, en jättestor operation väntar och jag försöker mitt allra bästa med att ställa in mig på det och njuta av dagarna jag har kvar innan dess. Så bara läggs det på ÄNNU mer grejer nu.
Egentligen skulle jag ha behandling på torsdag. Varannan vecka förut körde vi ju med cellgifter, och vart tredje vecka med antikroppar som jag fortfarande håller på med. Det skulle vara nu på torsdag, men eftersom jag ska opereras på fick vi flytta det till på onsdagen så hela medicinschemat får ändras pga det. Jag måste in till sjukan för att fixa det på onsdagen istället och hela den eftermiddagen och kvällen kommer gå åt till att packa väskan och stå i duschen med de där tvättsvamparna man måste skrubba sig med inför operation.
Torsdag och fredag går ju helt bort så alla planer för dem dagarna är inställda. Jag försöker intala mig själv att jag kommer få åka hem på fredag kväll igen. Jag tror på att kroppen lär sig att sikta ditåt också om jag i huvudet har det som mål. Sedan får jag vara hemma hela lördagen, liggandes. Men Amanda och Ada gör mig sällskap då i alla fall. Skönt. Och söndag blir ännu en förberedelsedag. Jag ska vara på sjukhuset 18.00 och börja med att skrubba i duschen igen och massa sånt.
Jag önskar att tankebanan gick att kontrollera mer än vad som är möjligt. Jag är rätt duktig på det för det mesta. Styra mitt sätt att tänka och välja vad jag lägger fokus på och vad jag lägger åt sidan. Det är en av nycklarna till min mentala styrka så klart. Men även jag är inte mer än människa ibland och botten blir nådd då och då. Ni hör ju själva hur kaotiska de kommande dagarna låter?
Efter många om och men fick jag mina smärtdropp på sjukhuset klockan fyra. Sängen uppe till vänster på bilden är den jag fick ligga i de första nätterna när jag blev inlagd för första gången i slutet av augusti. Sömnlösa nätter var det allt. Bon Ivers musik höll mig sällskap hela vägen.
Inlagd redan på torsdag istället!
Här sitter jag nu, i ett väntrum på Östra sjukhuset. Jag trodde besöket här idag skulle vara i mindre än en timme. Men en sköterska sa att det lär ta hela eftermiddagen. Jag ska tydligen inte alls bara sitta i möte med en narkosläkare utan typ tre olika möten med olika människor.. Fattar ingenting haha. Men mitt medicinschema för dagen blir framflyttat några timmar. Det är lugnt, bara jag inte hinner må dåligt och få ont.
Min kirurg som jag träffade i fredags dök plötsligt upp när jag satt och fyllde i en hälsodeklaration. Han berättade att de skulle vilja göra lapraskopi på mig på torsdag. Alltså öppna navel-ärret igen för att kolla hur det ser ut i bukhålan med en kamera.
Ändrade planer alltså! Jag blir inlagd på torsdag istället och blir nersövd vid lunch. Operationen (som egentligen inte är en operation) kommer ta en timme ungefär. Sedan ligger jag där igen, förhoppningsvis inte så dålig som jag var förra gången. Nu har de ju koll på vad jag tål och inte. Dessutom ska inget tas bort, de ska bara rota runt lite med en slang..... Har jag tur kan jag ligga i min egna säng på permission i helgen.
Men glöggfesten jag skulle gå på på fredag blir ju inte av helt plötsligt för min del och heldagen med Ada och Amanda får nog planeras om en del. För dansa runt och tjoa i Göteborg lördag kväll går nog inte heller efter torsdagens to-do-list!
Herregud. Vad utmattad man blir mentalt. Självklart känns det tryggare att de vill göra en koll i förväg för att kunna planera operationen och allt lite mer exakt.
Men jag behöver tid på mig hinna ställ om allting i huvet. Det tar väldigt mycket på krafterna kan jag lova.
Första dagen på sista veckan
Vad glad jag är! Var lite orolig att min sista vecka skulle börja med sura miner. Men mina favoritsköterskor kom hit i morse. Dessutom fixade vi CVK:n! Och sedan tittade jag ut genom fönstret... Hej vackra vinterland:)
Detta är min sista vecka och jag har bara en enda uppgift: njuta.
Jag sitter nu med god mini-frukost på övervåningen och tänkte kolla på de tre första avsnitten av julkalendern!
Sedan blir det ju möte med narkosläkaren men det ska nog gå bra.
Jag har massor av planer i veckan men den känns ändå ganska lugn hittills. På lördag planerar Amanda, Ada och jag att ha en riktig heldag fylld med grejer. Det ska bli toppen, att spendera min sista heldag med mina favoriter.
Men nu ska här mysas vidare! Jag har varit kass på att uppdatera morgon-inlägget de senaste dagarna. Men men. Vi hörs sen!
Älskar vintern... Så länge den håller sig såhär vill säga! Slask och blött går fet-bort.
Pusta ut lite grann
Längesedan man fick träffa alla människor som var på släktkalaset. Gud vilken god tårta det var! Amanda och Jocke körde hem mig klockan åtta för att hemsjukvården skulle komma då.
...Tydligen var de krångelfria stunderna över nu. Min ena CVK-slang har låst sig igen. Asirriterande. Men jag ska ju till sjukhuset på möte med min narkosläkare imorgon så jag får vackert ta och be dem på min avdelning fixa den lite snabbt. Hoppas hoppas hooooppas att det går lätt att lösa denna gången också.
Imorgon har jag faktiskt inga bestämda planer i övrigt. Känns la sådär men vi får se vad som händer. Kanske blir det en sväng om Kungsbacka och träffa en kompis en stund. Eller så bara ligger jag här hela dagrn. Skoj.
Men jag undrar vad som kommer bli sagt på mötet. Vad ska vi prata om liksom? Jag blir ju inte så mycket klokare på att han ska dra upp namnen på alla läkemedel jag kommer få efter operationen, eller? Dock vill jag själv försäkra mig om att de tar hänsyn till vilka olika effekter jag haft de tidigare försöken med olika preparat. Morfin till exempel, det tål inte jag. Spyr som en kalv av det bara. Så det får de absolut inte ge mig haha.
Tänk dig själv, du är nyopererad och alla muskler i hela magen har blivit avklippta och allt. Så behöver du hulka och spänna magen för att spy... Nej usch och fy. Så var det ju för mig förra gången jag opererades. De tog bort dottertumören som satt kring min navel, då klippte de också av musklerna och allt sånt. Så började vi med första cellgiftsbehandlingen några dagar efter det... Fy satan! Vill inte ens tänka på det.
Och i samband med att dem syr ihop mig efter operationen ska ju en slang ligga kvar in dit så jag får mig en rejäl dos cellgifter rakt in i bukhålan.... Undrar hur detta ska gå alltså. Jag hoppas verkligen jag är så fylld av droger att jag befinner mig i en helt annan värld åtminstonne hela första veckan efter. Men det ska nog gå! Bara man inte tänker på det för mycket... Går väl inte så jättebra hittills men jag får försöka skärpa mig.
Här är en bild ifrån tjejkvällen igår förresten. Mathilda hade gjort vaniljpannacotta med mosade varma hallon till efterrätt. Himmelriket var nära alltså.
Leva livet
Vilken underbar dag. Solen skiner, tio minus, frost överallt.
Pia, Andreas och jag tog en promenad i skogen här bakom huset i 1.5 timme, riktigt skönt var det. Nu ligger jag och vilar några timmar tror jag. Det har stått en hel del på schemat det sista och det är dags att ta igen en del.
Som jag skrev igår anses jag vara För aktiv ibland. Men är det så konstigt att jag är det egentligen? Jag är ju livrädd. Det fattar väl vem som helst. Klart jag vill njuta så intensivt det bara går nu fram tills på söndag eftermiddag nästa vecka.
Klockan fem kommer Amandas familj och plockar upp mig, sedan åker vi på släktkalas. Det är alltid så mycket gott att äta på dem kalasen. Får plocka på mig pyttelite av allt så jag orkar! Taktik kallas det förstår ni, asbra. Haha.
Tre bilder från promenaden. Riktigt härligt.
Nu blir det fest!
Here we go again. Haha. Märkligt det där. Ibland känns det som att jag ränner runt mer än vad en frisk människa gör. Det kanske låter som att jag har FÖR mycket myror i brallan.Men jag vill verkligen leva och njuta och ta alla tillfällen som jag orkar och kan i akt. Snart väntar en stor operation som kommer förändra hela mitt liv. Jag har ingen aning om vad jag ska vänta mig. Ingen aning om hur det kommer kännas efteråt eller hur lång tid det tar tills jag kan "leva" igen liksom. Så nu jävlar! :)
Nu ska jag till Mathilda! Förfest där med mina goa klasstjejer! Sedan ska vi ut och dansa på krogen i Göteborg. Hihi. Hoppss natt-besöket blir lika smidigt som igår. Och hoppas ni får en fortsatt trevlig lördagskväll!
Nöjd med håret idag blev jag!! Färdigsminkad och allt. Väntar bara på att droppen ska gå klart så jag kan byta om och ge mig av. Taggar med lite musik. Och så ett vackert litet tillgjort leende på det. Kan väl knappast bli bättre va?
Julen är på väg
Vilken underbar dag! Den årliga julmarknaden i Ubbhult var lika trevlig som alltid. Men detta året var första gången på länge där vi slapp slask och regn. Kallt som bara den dock!! Men men, det hör ju till:)
Jag tog en fika med Amanda, Ada och Linnéa samtidigt som barnen sjöng luciasånger på scenen. Och tänk att jag vann en hel del vinster på lotterna också! Bland annat saffrans-skorpor och en fin kakburk fylld med pepparkakor.
Här hemma nu pysslar vi med tomtar och lussebak. En julskiva spelas och ljus är tända. Känns som mysfaktorn knappt kan bli högre!
Ikväll blir det ytterligare äventyr för mig. Mathilda i min klass fyllde arton för ett tag sedan så ikväll blir det tjejmiddag och sedan utgång i Göteborg med nästan alla tjejerna i klassen. Ska bli jätteroligt. Jag saknar dem!
Toppen-lördag helt enkelt.
Tomtar av alla dess slag håller på att placeras ut. Mitt emellan några utav dem kan man skymta två vita koppar med saftglögg i. Gott!
Kärleksfull fredagskväll
Det var en sån fin kväll. Pustervik skulle ta in max 700 personer men jag undrar om det inte var fler där alltså... Inträdet var 200 kr och alla pengar går oavkortat till ung cancers verksamhet. Dessutom såldes en hel del armband, t-tröjor, kepsar och tygpåsar. Ni kan ju tänka er själva hur mycket pengar vi fick in på kvällen. Alla artiser var ju där gratis också.
Fantastiska människor, så glada och fina... Det var riktigt roligt alltså! Artisterna var grymma också. Och där fanns en vägg där det stod "Innan jag dör ska jag", och så kunde man skriva. Maja och jag kom rätt tidigt och då fanns det gott om utrymme kvar att skriva, men när jag tog kortet som finns här nedanför vart det svårt att skriva till något mer!
Något mer som var bra är att natt-personalen kom och utförde sin uppgift helt utan krångel. Så somnade jag klockan tre. Nöjd tjej.
3 meter bred, 2 meter hög. Så mycket plats fanns det, och allt var fyllt med text som på bilden. Maja skrev "Springa igen!" och jag skrev "Kunna äta gourmét-middag". Det var någon som hade skrivit "Bli frisk"... Det fanns många ord på den väggen som satte sig i hjärtat och hjärnan på mig kan man säga.
Denna fina loggan fick vi alla som kom dit. Den fanns på affischerna om kvällens fest. Har satt den på min jacka!
Jätteduktiga Dennis Camitz. Rysningar kan man säga. Andra som spelade var Navid & Gudarna, DJ Promoe och Isak Strand VS Toe. Har nästan aldrig hört någon utav dem tidigare, men det kommer jag helt klart göra framöver!
Det var svårt att lyckas med bilder eftersom det var så mörkt. Fotograferna som var på plats tog kort på mig och Maja också. Vi ska hålla utkik efter dem på facebook här i dagarna. Dyker de upp så lägger jag upp dom här också!
