När mamma var sjuk, gick det i princip sämre och sämre från början till slutet av hennes sjukdomsperiod. Så har det inte varit för min del. Eller till en början. Jag började bli dålig i Mars månad. Och mådde sämre och sämre för varje vecka tills första cellgiftsbehandlingen var avklarad i mitten av september.

Sedan har jag mått bättre och bättre istället. Man kan säga att jag gjort framsteg sedan dess.

Mammas stora operation var planerad precis som min att efter ett visst antal cellgiftsbehandlingar ta bort tumören helt och hållet. Men när de väl öppnade henne insåg kirurgerna att det inte var någon ide att ens försöka. Precis som det blev med mig i måndags. Skillnaden här är att de då insåg att mamma inte skulle kunna överleva cancern. Vad jag fått information om än så länge är fallet inte så för min del.

Men jag är inte säker. Det är imorgon jag ska sitta i möte med min kirurg och min onkolog/cancerläkare om hur framtiden ser ut.

Det är så konstigt detta. Fram tills nu har döden varit tillräckligt långt borta för att hålla känslorna i kontroll. Eller i kontroll är dem fortfarande men det kommer närmare nu på något sätt. Fram tills i måndags morse har det ju varit så självklart att allt skulle gå bra.

Verkligheten blir skrämmande nu istället. Cancer visar vilken okontrollerbar, äcklig makt den faktiskt kan ha. Självklart kommer tankar om döden. Självklart.

Jag tänker hela tiden på alla människor jag ser gå förbi, som jag ser på teven, allihopa. Hur otroligt avundsjuk jag är på att dom får vara friska och inte jag. Jag vill ju bara bli frisk och kunna leva ett liv precis som alla andra får chansen till att göra. Är det så mycket begärt verkligen?

Jag kom fram till en sak igår kväll. Om jag nu skulle ha ett val. Och då måste jag säga att jag hellre ser att jag har en begränsad tid kvar som jag kan njuta av och leva livet fullt ut i, än att behöva ha det såhär i flera år. För det håller inte.

Men vi får väl se vad som sägs imorgon. Jag känner mig inte rädd eller orolig inför det mötet. Jag är nog sentimental. Vänta på ett sånt här möte är lika nytt för mig som för vem som helst. Hur hade Du känt inför ett sånt möte? Vad hade Du gjort eller försökt tänka och ta ställning till i min situation?

-Det går inte att föreställa sig? Nej, jag vet det. Det kan inte jag heller kan jag berätta då. Man lever i en konstig sorts bubbla typ. Man tvingas till att inte se på saken för mycket eller så. Man bara MÅSTE ta en dag i taget, ett steg i taget. För det håller inte annars.