Kvällen är här
Nu är jag fan ren alltså. Skrubba sig med så starkt bakteriedödande medel flera gånger och ligga bland nytvättade lakan gör så det svider i näsan så rent det är. Haha. Men jaja, vad ska man göra.
Här ligger jag och tänker. På morgondagen. På att det finns absolut ingenting jag kan tänka som förändrar det faktum att jag ska bli nedsövd och läggas under kniven i operationssalen imorgon. Egentligen vore det bästa om man kunde skita i hela det kapitlet rent psykiskt och bara låta det ske. Det värsta är inte operationsbiten för mig. I alla fall inte morgondagens operation. Det jag tänker på mest är hurvida bra eller dåligt min kropp kommer reagera på alla medicinerna... Jag har hittills haft en tendens att må väldigt dåligt av de flesta.
Att gå med ständigt illamående är jag van vid efter tidigare cellgiftsbehandlingar, så det är inte det heller. Men att behöva må illa samtidigt som man är nyopererad är det värsta som finns alltså. Tänk dig, de klipper av dina muskler i magen för att komma åt organen innanför. Sedan lägger de tillbaka musklerna bäst de kan och syr ihop dig.
Det är tillräckligt kämpigt att ta normala andetag flera dagar efteråt utan att känna smärta i buken. Att kunna sätta sig upp i sängen på egen hand tog tio dagar för mig förra gången. Att gå på toa fick jag också hjälp med i två veckor. Men... Att behöva hulka och spy... Det kan man ju få ont i magen av även när den är frisk och hel och smärtfri i övrigt. Man spänner ju den mer än någonsin när man måste spy. Jag kommer ihåg ifrån första och andra cellgiftsbehandlingen att jag ständigt tryckte en kudde mot magen, dygnet runt. För att det kanske, bara kanske skulle kännas pyttelite mindre då.
Det är den biten jag har ångest för. Att behöva ha så ont. Självklart ska man säga till om man har ont så att man kan få mer smärtstillande, men det blir ju som en ond cirkel då. Skulle det vara så att jag mår illa av preparaten och behöver spy och ha mig, så vill jag väl inte ha MER medicin så jag mår illa ÄNNU mer?
... Ja ja. Jag är trots allt glad att morgondagens operation blir av. För de vet ju inte hur jag ser ut där inne. Det var ifrån början tänkt att de skulle se det och fatta ett snabbt beslut om vad som skulle göras där på plats, när jag låg där öppnad liksom. Så detta känns tryggare, så att de kan göra en mer planerad operation på måndag sedan.
Jag antar att jag kommer blogga imorgon förmiddag. Tyvärr byter blogg.se server eller något sånt fram till klockan åtta på morgonen så innan dess kan jag inte uppdatera. Och just klockan åtta måste jag vara på sjukhuset. Efter åtta vet jag faktiskt inte vad som händer.. Mer än att jag kommer ta blodprover, byta om, tvättas på magen och få äta förebyggande smärttabletter... Det kanske blir fullt upp. Men om jag har en stund över i min sjuksäng kommer jag helt klart knappa på min mobil. Det här med bloggen är en bra terapi och bearbetningsmetod för mig. Jag får ur mig grejer både när jag är glad och ledsen.
Men nu börjar inlägget bli alldeles för långt för att någon ska orka med att läsa, igen. Nu avslutar jag.
Godnatt med er alla, önska mig lycka till. Det kan behövas... Kram.
Åh vad jag längtar till sommaren. Då jag kan stå på samma plats, med samma människor (plus Amanda och Ada) som på bilden och bara må förjävla bra rent ut sagt. Varje dag är ett steg närmare... Kan knappt bärga mig. Bilden togs i somras. Jag står där med mina tre kusinbarn (mörkhåriga), kusin (blond) och lillebror (med tröja på sig). Mina killar det där. Så himla bra.
Kommentarer
Trackback
