Sista normala dagen
God morgon. Om max en timme kommer hemsjukvården och direkt efter det åker Amanda och jag för att pärla på Ung Cancers kontor i stan igen. I eftermiddag/kväll blir det julgodis-bak hos henne också.
Jag funderar på att gå upp nu och fixa i ordning lite här nu innan men jag orkar faktiskt inte. Kom att tänka på att idag är min sista dag där jag får vara normal... Imorgon är det behandling med antikroppar och förberedelser inför operationen i övermorgon. Jag tänker på jobbiga omläggningar av CVK:n efter skrubb-duschningarna, jag tänker på tabletter jag kommer få stoppa i mig, jag tänker på jobbiga uppvakningstimmar.
Men ännu värre. Jag tänker på ryggmärgsbedövningen de ska lägga medan jag fortfarande är vaken på måndag morgon. De ska dessutom lämna kvar en slang in dit, som ska leda till en morfinpump på min axel typ så jag kan ge mig själv smärtlindring när jag får ont sedan... Asså fy fan. Jag villllllll inte. Jag struntar i att jag först kommer få bedövningssalvor och sedan lokalbedövning och SEDAN ryggmärgssprutan. Det ändrar inte saken.
Jag tänker på cellgifterna jag ska ha i fem dagar direkt efter operationen. Hur koncentrerat det blir. Hur äckligt illa jag kommer att må och hur onda knivhuggen i magen blir av vartendaste liten hulkning på grund av det.
Det är en helvetes vecka som väntar på mig. Eller veckor. Men när den första är avklarad ser man väl i alla fall förhoppningsvis ljuset i tunneln, åtminstone lite så att man har något att dra sig mot.
Verkligheten börjar spegla sig nu. Jag vet inte riktigt vart jag ska vända mig eller ta vägen. Hur hanterar man något sånt här?
Bild från en promenad jag och Amanda tog för att rensa tankarna en gång då vi var i en jobbig period båda två, hösten 2010. Ubbhult är bra fint alltså.
Kommentarer
Trackback
