Det blir för mycket ibland bara
Jag och Lena trodde att mötet skulle vara i mindre än en timme och att det bara var att åka hem sedan. Men vi åkte här hemifrån halv tolv, och var inte hemma igen förrän fem... Så ja, vi hade rätt fel.
Det har varit en tung dag idag. Jag svalde gråten flera gånger under de olika möterna med en kirurg, sen narkosläkarna och sedan en sköterska. Det är så påfrestande allting. Speciellt eftersom jag ständigt, nästan varje dag, får ställa om allting i huvudet. Och är det något som är viktigt för mig så är det att känna att jag har kontroll över situationen och känner mig trygg och att jag har tid att ställa in mig inför något mentalt. Men det blir väldigt svårt att kunna göra något utav detta när planerna ständigt förändras...
Jag fick idag där på plats som sagt reda på att jag ska opereras redan på torsdag. En titthålsoperation kan man säga. De vill se hur det ser ut där inne innan den stora operationen tar plats. Det är ju bra i och för sig så klart. Men det är tufft. Dessutom ska jag egentligen ha mina smärtstillande dropp klockan 14 varje dag, men jag fick vänta till 16. Och innan 16 var jag både väldigt trött, småirriterad på grund av att vi bara fick sitta ner och vänta i flera timmar trots avtalad tid, jag fick dessutom ont i magen som gör allt så mycket värre varje gång.
Det var väldigt skönt att få komma hem där ifrån sedan. Jag vill bara slåss och gapa och skrika. Även fast inget blir bättre av det. Det är liksom mycket som det är just nu, en jättestor operation väntar och jag försöker mitt allra bästa med att ställa in mig på det och njuta av dagarna jag har kvar innan dess. Så bara läggs det på ÄNNU mer grejer nu.
Egentligen skulle jag ha behandling på torsdag. Varannan vecka förut körde vi ju med cellgifter, och vart tredje vecka med antikroppar som jag fortfarande håller på med. Det skulle vara nu på torsdag, men eftersom jag ska opereras på fick vi flytta det till på onsdagen så hela medicinschemat får ändras pga det. Jag måste in till sjukan för att fixa det på onsdagen istället och hela den eftermiddagen och kvällen kommer gå åt till att packa väskan och stå i duschen med de där tvättsvamparna man måste skrubba sig med inför operation.
Torsdag och fredag går ju helt bort så alla planer för dem dagarna är inställda. Jag försöker intala mig själv att jag kommer få åka hem på fredag kväll igen. Jag tror på att kroppen lär sig att sikta ditåt också om jag i huvudet har det som mål. Sedan får jag vara hemma hela lördagen, liggandes. Men Amanda och Ada gör mig sällskap då i alla fall. Skönt. Och söndag blir ännu en förberedelsedag. Jag ska vara på sjukhuset 18.00 och börja med att skrubba i duschen igen och massa sånt.
Jag önskar att tankebanan gick att kontrollera mer än vad som är möjligt. Jag är rätt duktig på det för det mesta. Styra mitt sätt att tänka och välja vad jag lägger fokus på och vad jag lägger åt sidan. Det är en av nycklarna till min mentala styrka så klart. Men även jag är inte mer än människa ibland och botten blir nådd då och då. Ni hör ju själva hur kaotiska de kommande dagarna låter?
Efter många om och men fick jag mina smärtdropp på sjukhuset klockan fyra. Sängen uppe till vänster på bilden är den jag fick ligga i de första nätterna när jag blev inlagd för första gången i slutet av augusti. Sömnlösa nätter var det allt. Bon Ivers musik höll mig sällskap hela vägen.
Kommentarer
Trackback
