Jag blev sövd klockan nio. Kirurgerna sa att jag kunde räkna med att inte vara tillbaka på uppvaket förrän framåt kvällen.

Jag började så klart gråta när det var dags för ryggmärgssprutan men på något sätt sövdes jag under dem sekunderna och sedan var det bra igen.

Jag vaknade på uppvaket efter lunch och sköterskorna sa att jag hade varit där sedan klockan elva... Konstigt. Bara två timmar efter att jag sövdes. Jag fick en klump i magen. Detta stämmer inte. Något måste gått fel. De kan inte ha utfört vad som var planerat på två timmar istället för åtta.

Jag somnade om igen. Helt invirad i olika slangar och nålar överallt och morfinpumpen och... Ja, många saker helt enkelt. Kombinationen av mitt morfinplåster och pumpen gjorde mig dåsig och mina ben domnade bort, vi fick sänka dosen från pumpen. Så nu är jag i princip smärtfri och relativt klar i huvet känner jag. Inte illamående heller. Skönt.

Jag skulle egentligen vara kvar på uppvaket tills imorgon ju. Men de körde upp mig vid fem och där satt Andreas, Amanda och Lena. Sköterskan tog bort några av mina nålar jag hade i armarna och strax efter det kom kirurgen med information...

Min tumör har spridit sig. De bara öppnade mig, såg att det fanns knottror vid tunntarmen och bukspottkörteln också och att det inte var någon ide att göra den planerade operationen, eftersom de ändå inte hade fått bort allt då.

Suck. Men samtidigt en lättnad. Jag var fullt inställd på att jag skulle få samma besked som mamma fick. För hennes operation slutade på samma sätt.

Men planen nu är att jag ska få läka, och komma hem igen. Cellgifter fortsätter vi med så fort min kropp fått chansen att läka, vilket blir i början av januari. Allt blir alltså framflyttad några månader.

Jaja, jag får ju i alla fall vara hemma över jul och nyår. Och min magsäck är ju kvar, så lite julbord kan jag ju proppa i mig trots allt.

Lite bilder. Så konstigt. Men ändå bra. Tur att sånna här grejer finns alltså.