Hemma är alltid bäst
Ligger i min egna säng nu. Trots att jag egentligen inte har mindre ont känns det bättre i kroppen och sinnet av att få vara i sin egna mjuka säng istället. Jag kan till och med ligga på sidan (vilket jag helst alltid gör när jag ska sova eller ligga bekvämt) så det är kanon.
Det var ett riktigt tungt besked jag fick av kirurgen i förmiddags. Ännu en bearbetningsprocess får ta sin början inom mig. Dock är och förblir jag nog i chock några dagar till. Egentligen vill jag bara gråta och skrika, men det går inte heller för då får jag jätteont bakom nyckelbenet... Så fort jag spänner mig, andas för fort eller gör förhastade rörelser så tar axeln och magen smällen. Hmm. Jag gillar inte att behöva trycka undan känslor. Det slår alltid tillbaka på en mycket hårdare om man gör så. Men jag har inte så mycket till val just nu. Gråta tyst och stillsamt går ju det med, men då spänner man magen ändå märkte jag. Det får helt enkelt vänta.
Amanda kommer om en timme, precis lagom till att hemsjukvården är klara med mig. Egentligen skulle vi på glöggfest i Ubbhult ikväll, men jag känner att jag behöver lugn och ro. Inte minst för kroppens skull så klart, men mycket mentalt också. Det är många bollar i luften nu för mig. För att orka med nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Jag börjar med att inte försöka tänka så långt, utan ta ett steg i taget, en dag i taget. Amandas närvaro gör det lättare också. Ska bli skönt att bli omkramad sen. Hon vet inte heller än. Bara jag och Lena, som satt i rummet när kirurgen förklarade.
Jag kanske gör många nyfikna nu. Men jag kan väl säga så här att magsäcken är inte det enda som ska plockas bort på måndag. Ni får veta, när jag känner mig reda för att berätta.
Ta mig tillbaka.
Kommentarer
Trackback
