På måndag blir jag steril
Livet. Det finns många stora dagar man alltid sett som en självklarhet. Något som bara ska bli av. Som kommer när det kommer och som man antagligen tar för givet. Ta studenten, flytta hemifrån, träffa sin drömprins, en karriär, skaffa barn... Jag har alltid tänkt nyfikna tankar om barn. Hur mina barn kommer se ut och vilka drag de kommer att få av mig, vad jag vill att de ska heta, och så vidare.
När jag började med cellgifter fick jag en klump i magen. Hur hög var risken att jag inte kommer kunna skaffa barn efter allt detta? Med tanke på att det är starka cellgifter som rör sig i bukhålan på mig. Svaret blev att det fanns en risk, men att det med största sannolikhet skulle lösa sig. För det finns så många alternativ idag. Jag valde att inte fokusera på det, för det skulle säkert lösa sig.
Samtalet med kirurgen igår gick inte riktigt som jag väntat mig. Han sa att magsäcken som sagt ska bort, men att de såg knottror lite runt om i hela buken på mig, bland annat vid mjälten och livmodern och i några lynfkörtlar här och där (det visste jag redan). Dessutom vid en sån här tumör är risken vid spridning och återfall hög just vid äggstockarna. Även om det inte syns något vid mina äggstockar idag är risken hög att jag får cancer i dem senare i livet.
Därför är det sagt såhär: På måndag ryker min magsäck, mina äggstockar och eventuellt mjälten och livmodern.
Vad ska man säga. Detta kommer följa med mig hela livet. Inte minst med olika regelbundna vaccinationssprutor om jag blir av med mitt immunförsvarscenter (mjälten), och dagliga hormontabletter som ska ätas för att jag inte själv kommer tillverka östrogen efter måndag. Visst, det är bara ännu en rutin jag får vänja mig vid. Och det klarar jag. Men jag hittar inte orden för detta. Det är en sorg som satt igång redan nu, även fast jag bara är arton år och barn ändå inte skulle vara aktuellt just nu. Det gör ont i hjärtat.
Man kan tycka att jag fått gå igenom tillräckligt mycket redan. Saker som satt spår och kommer följa med mig resten av livet som det är. Trots allt som hänt i mitt liv har jag alltid valt att blicka framåt och vara glad och ha en positiv inställning till livet. Att bilda familj tycks många gånger vara en stor del av livet, och jag har inte längre möjligheten att uppleva det. I alla fall inte på det sättet jag önskat eller föreställt mig.
Sedan utöver vad konsekvenserna blir, så är det en väldigt stor operation som väntar. Det är alltså 2-4 organ som ska ut ur min kropp, som jag ska vara utan. Jag är så rädd att inte få tillräckligt med smärtstillande, så rädd för att må illa. Just nu ligger jag orörlig i min säng, för att jag inte har tillräckligt med smärtstillande. Och då handlade det ändå bara om en titthålsoperation... Usch och fy. Jag fasar inför måndag.
Jag frågade kirurgen hur lång tid det skulle ta för organen och hela insidan att läka sedan. Ungefär 7 dagar sa han.
Jag räknar med att det kommer ta två veckor för mig att börja bli människa igen. Bloggen lär inte vara så uppdaterad den tiden. Men vi får väl se.
Idag ska jag antagligen bara ligga här, förhoppningsvis ebbar en del av smärtan bort under eftermiddagen. Vill ta en liten promenad men jag tror inte det kommer hända. Amanda är med mig hela dagen idag, Ada kommer också om en stund. Vi ska bara mysa och umgås. Kanske sova någon blund. Vad vore jag utan dom?
Gammal sommarbild på mig och bror.
Kommentarer
Antonija
:-( Finner inga ord. Tänker på dig varje dag.KRAM
Sofia D
Nu har jag officiellt tappat hoppet om världen. :( Ingenting känns rättvist längre. Tänker massa på dig <3
Therese Lundin
<3
Trackback
