Att banta
När man varit inlagd på sjukhus i närmare sex veckor, och under hela den tiden inte kunna varken äta eller dricka ändras ens sätt att se på mat en hel del. När jag började kunna småäta igen efter så himla lång tid kan man enkelt säga att mina smaklökar var extremt känsliga och jag känner fortfartande mycket mer smak i allt jag stoppat i mig än vad jag minns av samma saker sedan tidigare.
Luktsinnet förbättrades också väldigt mycket medan jag låg på sjukhus. Eftersom jag ständigt var så himla sugen på mat och dryck så utnyttjade jag luktsinnet jättemycket. Det var ju så nära en smakupplevelse jag kunde komma.
Men vad händer sedan då? På teve, i tidningar och alla andra håll i vårt samhälle ligger fokus på att man jämt måste tänka på vad man stoppar i sig, för att gå ner i vikt och bli smalare. Men vad fan tänker jag då. VEM ORKAR BRY SIG? Helt ärligt talat. Här ligger jag med en livshotande sjukdom och den enda önskan jag har är i princip att kunna äta mat normalt igen. Då blir man lite smått irriterad på vad samhället lägger fokus på nu för tiden.
Vad glad att du är frisk och KAN stoppa i dig vad som helst. Sedan är det självklart att bra kost är bäst. Det är inte det jag menar. Men som bantning till exempel. Hur orkar man lägga energi på en sådan grej? Hur?
När jag blir frisk, eller inte ens då, efter operationen kommer jag gå på specialkost i två år eller så, men SEN tänker jag bli en matfantast igen. Äta vad jag tycker är gott. Så mycket jag vill. För att jag kan. Och mår bra av det.
Så himla synd att medier fått fram en sån skev bild av hur kroppen ska se ut idag. Att allt måste passa in i det sociala spindelnätet, eller mönstret, eller hur man nu vill kalla det. Du är frisk, du kan äta. Var glad för den gåvan istället för att otacksamt gnälla över att du inte vill ha maten för att den innehåller för mycket kalorier. Gud.
Kommentarer
Trackback
