Det drar ihop sig...
Nu är det onsdag kväll. Imorgon klockan åtta kommer hemsjukvården och direkt efter det blir det bara att klä på sig och snabbfixa för att sedan åka till Östra Sjukhuset i Göteborg. Jag ska på möte med min onkolog, bilderna från röntgen kommer nämligen då och vi ska tillsammans se på bilderna och utifrån dom planera den kommande tiden. Om och hur många cellgiftsbehandlingar till det blir, och när i så fall. Och när operationen ska äga rum... Och så.
Det är svårt att beskriva den känslan... Jag menar, bekräftelse-möten har hittills inte gått vidare bra för min del. Först var det cancerbeskedet, andra liknande mötet var det att den spridit sig.. och nu då. Jag vet att det är en annan grej nu, och att alla läkare och medmänniskor tror på att bilderna ska visa sig vara positiva. Men de andra mötena är något som sitter kvar i mig, och kommer antatligen alltid att göra. Olustig känsla. Undrar hur mycket sömn jag får inatt.
Jag vill inte hoppas på för mycket heller. Visst, innan första cellgiftsbehandlingen kunde jag inte ens ta en klunk vatten, och nu efter tredje kan jag äta små portioner, flera gånger om dagen, utan några problem. Dessutom är jag väldigt pigg varje dag, smärtfri för det mesta och har en jäkla bra inställning till allting. Den mentala biten sägs påverka en fysiskt också.
Så allting tyder på positiva svar. Men man vet ju aldrig. Eller hur? Tänk om den inte alls minskats. Om det bara är så att vi hittat en perfekt balans på preparat för min kropp som "lurar" oss? Ja... Många sånna tankar nu. Jag vet att ingenting blir bättre av att spekulera och grubbla i det mer heller, men det går liksom inte att styra ALLA tankar alltid. Jag tror att min tripp till salongen idag var en perfekt sak för mig att göra just idag, dagen innan. Även fast det bara är en ytlig justering så påverkar och förstäker sånt också. Jag funderar på att boka upp mig på massage någon gång snart. Mer ompyssling av kroppen. Alltid uppskattat. Och det kan jag vara värd. Hihi.
"En bild säger mer än tusen ord". Speciellt denna tycker jag. Den togs i december 2004. Tänker bland annat på mor och bror när jag tittar på den. Och ett stort frågetecken upp mot himlen. Varför? Varför? Varför?
Kommentarer
Trackback
