Tung torsdag närmar sig
Imorgon är min sista dag hemma igen innan det är dags för den femte behanlingen. Påfrestande som fan rent ut sagt. Igen. Att det är åtta år sedan min lillebror Dino gick bort på torsdag också gör inte saken lättare. Trots att han finns i mina tankar varje dag så är det något speciellt med just årsdagen. Jag har svårt för det. Det är alltid en tung dag. Det borde inte behöva vara så egentligen tycker jag, det är ju bara ännu en dag liksom. Men jag vet inte, kan inte hjälpas riktigt. Den 29onde november och den 1a juli är jag inte på topp.
Att det tvunget skulle behöva krocka med en behandling också, så himla typiskt. Mental svacka och samtidigt inleda fysisk ostabilitet... Men men. Nu är det som det är. Bara att ta sig igenom. Jag försöker ju mentalt förbereda mig på cellgiftbehandlingarna för att klara dem så bra som möjligt både fysiskt och psykiskt. Vilket har funkat sådär men jag gör i alla fall mitt bästa.
Amanda berättade att hon är ledig på torsdag och kan vara med mig hela dagen istället för att vänta med att komma tills efter skolan vid fem-tiden. Fina Amanda. Det känns guld. Att ha henne med sig. Det kommer underlätta en hel del.
I vanliga fall vill jag gå till hans minnesplats i Ubbhult och hans grav i Smålandsstenar för att tänka ljus. Men det går ju inte detta året... Jag får helt enkelt göra det jag kan, vilket är att ha ett ljus med mig jämte sjukhussängen istället... Åtta år. Det har nu gått längre tid än vad han fick hinna vara vid liv.
Orättvisa liv. Varför gör du såhär för?
Kommentarer
Kikki
Du klarar dig igenom det imån, tänk att han är stolt över du är så stark! Volim te
Svar:
Dijana Draganovic
Trackback
