Det börjar sjunka in
Kvällen är här. Det känns fortfarande lite overkligt att vara hemma i sin egna säng. Det tänkte jag och Amanda på när vi tog en promenad på eftermiddagen när vi skulle äta kebabrulle (så sjukt efterlängtat och gott var det). Att det kändes overkligt på något sätt. Men det börjar sjunka in lite..
Imorgon efter morgonmedicinerna ska jag tillbaka till sjukhuset. Möte med kirurgen. Då ska jag få all information om vad de ska göra med mig, hur jag måste förbereda mig, när jag blir inlagd och dessutom kommer han svara på alla frågor jag har om saken. Har skrivit ner allt jag kom på i mobilen. Det händer lätt att man blir stum när man väl sitter där, så att skriva ner allt man kan tänkas undra är smart!
Jag är nervös. Men det kommer gå bra. Dock måste jag ju erkänna att en så stor operation känns skrämmande och oroar. Men jag tänker inte låta de känslorna ta över. Klart det är läskigt. Men det är viktigt att hålla huvudet högt nu mer än någonsin. Och det klarar jag, utan problem. Jag tänker aldrig sluta kriga. En kämpe är ett namn jag kommer gå under så länge jag lever.
Nu är det läggdags här. Imorgon efter mötet bär det av hemåt, få 14.00-medicinerna och sedan ska jag sakta men säkert börja fixa i ordning mig för kvällens fest! Ung Cancer har nämligen en stor FUCK CANCER-fest i Göteborg imorgon kväll, något jag egentligen hade missat på grund av behandlingen. Men nu kan jag ju gå! Ska bli spännande. Men det skriver jag om mer imorgon! Nu känner jag faktiskt för en gångs skull att jag kan somna. Får ta tillfället i akt! Godnatt!
Jag saknar dig så, lillebror. Tack för att jag fick klara denna dagen såpass bra. Vi ses i Nangijala. Massor av kärlek från storasyster.
Kommentarer
Trackback
