Längtan
Jag har sett fram emot denna kvällen bra länge nu. Klockan tre idag ska det börjas med förberedelser och jag kan knappt bärga mig haha. Fram tills dess måste jag verkligen lyckas somna en stund, annars är jag rätt att jag faller ihop i en liten hög ikväll. Vill verkligen ladda batterierna så bra som möjligt eftersom det ändå är såpass långt hemifrån jag ska. Långt ifrån mina mediciner om det skulle hända något.
Dagens medicinschema ser helt annorlunda ut. De kom klockan sex i morse och jag har alltså sovit dåligt inatt med. Hela schemat är bakflyttat två timmar ungefär, plus att jag ska ringa på nattjouren så fort jag kommer hem inatt så de kan komma och koppla på mitt närings- och vattendropp. Vilket lär bli vid 3-4-tiden... Kommer bli en lång kväll.
Det är så jobbigt med hemsjukvård på något sätt. Självklart är jag glad för att det finns, det är ju tack vare dom jag kan vara hemma! Så tacksam är jag ju för det. Men att varje dag, tre gånger om dagen ha främlingar i huset som hänger över en med diverse starka preparat är inte riktigt min grej. Att jag dessutom är en person som har ett enormt kontrollbehov gör inte saken enklare. Det är väl inte så konstigt att man inte litar på personer man aldrig träffat förut? Att man är rädd om sig och nyfiken på vad dom gör så att dom gör rätt och så? Det känns jobbigt tycker jag. Speciellt när jag märker att de blir irriterade på mig för att jag inte litar på dem. När jag ifrågasätter när de gör något annorlunda från vad jag är van vid. Jag har faktiskt varit med om en och samma rutin varje dag i många veckor nu och jag har stenkoll på allt som ska stoppas i mig, vilken ordning, vilka tider och hur man ska göra. För det är ett kontrollbehov som jag har. Och till mitt försvar så är det faktiskt min kropp. Det är ingen annan än jag som avgör ifall droppet går för fort och jag känner mig yr pga det eller om det gör ont när dom sätter sprutan i låret på mig varje kväll.
Det är ett sånt ansvar också. Att ha främlingar i huset i över en timme som det mesta av den tiden bara bokstavligen står vid mitt rum och väntar på att droppet ska gå in så de kan koppla bort det igen. Småprat börjar bli min specialité kan man säga. Men det är inte roligt alltid. Jag har en krävande sjukdom som tar mycket energi speciellt när jag ligger under medicineringen. Jag vet att jag inte har några som helst krav på mig, men det känns så ändå.
Förberedelser inför halloweenpartaj 2003. Min fina mamma och jag. Riktigt sådär snygg blir jag nog inte i år!
Kommentarer
Cissibrush!
Du var den sötaste ungen när du var liten. Bara så du vet! Du är grym <3
Svar:
Dijana Draganovic
Trackback
