Ny vecka, ny behandling
Klockan har slagit över midnatt och det är ny vecka. Måndag morgon när vi vaknar. Alla åker tillbaka till skola och jobb. Jag skulle också vilja gå till skolan imorgon, men jag tror inte jag kommer orka det. Där emot blir det en heldag i skolan på onsdag. Hemsjukvården får komma hit runt 6 på morgonen så jag hinner i tid! Det är nämligen en inspirationsmässa på skolan då, och jag vill ta tillfället i akt för min bok. Sedan kan mässor allmänt vara rätt kul tycker jag. Men sedan då. Torsdag igen.
Lite lugnad är jag efter senaste behandlingen. Det känns som att vi äntligen hittat preparat som vill samarbeta med mitt system när jag har cellgifter i mig liksom. Plus att tumören är mindre nu än vad den var de första behandlingarna vilket underlättar en del... Men allt det tar inte bort det faktum att jag måste åka in tidigt torsdag morgon, för att spendera resten av veckan i en sjukhussäng med smärtor och ångest.
Att skita i det, försöka tänka på annat eller bara låta de tankarna sväva på sina egna moln där inne i huvudet någonstans är inte heller något bra. Det märkte jag inför förra behandlingen, då det kokade över onsdag kväll. Det är lika bra att låta känslor och tankar komma och gå som de vill, i alla fall när det gäller detta. Jag känner mig rätt maktlös på något vis. Vilket jag är otroligt obekväm i att vara. Men det verkar som att det blir bäst så. Man får ta en sak i taget. Kommer det jobbiga hinder får man tackla det med vägens gång, ett steg i taget liksom. Mer än så är svårt att lyckas med för det mesta.
Är det något jag försöker fokusera på och som jag längtar mycket efter så är det detta. Att få komma tillbaka till platsen på bilden (Icici i Kroatien) med Amanda och Ada och träffa släkten, sola och bada, äta god mat och bara njuta av att vara frisk. Åh.
"Tänk om jag dör av det"
Mysigt var det, absolut. Lång promenad, lagom kallt, glögg, brända mandlar, chokladdoppad banan, klappa getterena, go-snack om allt möjligt.. Väldigt lyckat med andra ord! På kvällen hemma sedan åt jag, Pia, Andreas och David räkor. Gudomligt vad gott det var, med baguette och hemmagjord aioli.. Mums. Sedan har ju då hemsjukvården varit här och resten av kvällen tänker jag spendera framför datorn tror jag. Tv4 play och lite brända mandlar.
På vägen hem var det ett tjejgäng som satt i närheten av mig. De var rätt högljudda och plötsligt sa en av tjejerna "Tänk om jag dör av det". Jag kunde inte sluta tänka på det resten av vägen hem. "Tänk om jag dör av det"... Ja. Vad ska jag säga. Det startade ett nytt kugghjul.
Vad händer om allt helt plötsligt väljer en annan väg och jag får ett besked som säger att jag bara har en begränsad tid kvar? Jag måste säga att jag inte lagt så värst mycket fokus på sånna tankar hittills, för det är ingenting jag tjänar på att göra. Men jag tänkte på det på hemvägen idag, och nu. Jag tror inte det går att tänka sig in i en sån situation. Det måste vara en unik känsla det där.
Om det nu skulle hända, att den dagen kommer inom en snar framtid så hoppas och tror jag på att jag kommer tackla det hindret på bästa möjliga sätt. Göra något grymt bra av min sista tid helt enkelt. Men det kanske är lätt att säga innan man ens står i dom skorna å andra sidan. Men men. Det kommer inte vara inom en snar framtid. Jag är inte färdig på denna planeten än på en låååång tid. :)
Glada tjejer!
Himla fint är det. Tänk sedan när snön lagt sig... !
Haha, är dom inte ursöta allihop?
Vi hittade nog Sveriges största mistel. Storleken kanske inte uppfattas på bild men diametern på den där buketten var åtminstone en halvmeter!
Mardröm
Jag drömde inatt att jag kom till min sköterska på onkologmottagningen och att hon sa att jag skulle sövas innan jag skulle få det där preparatet som ska försöka "lösa upp" blodproppen eller vad det nu är som är fel på CVK:n.
Hon sa att lugnande inte skulle räcka och att biverkningar normalt sett kan bli extrema.... Ryser bara jag tänker på det. Jag har haft otur när det kommer till nästan alla mina mediciner angående biverkningarna. Liksom fått de värsta många gånger när samma preparat på andra inte gör någonting alls. Grovt illamående och yrsel, trollar med sinnet och bara får en att må dåligt på alla sätt.
Så ja... Tur att det bara var en dröm... Eller... Det hoppas jag. Jag har ju ingen aning om vad som hända skall idag. Uppenbarligen är jag rädd och tänker mycket på det undermedvetet. Där av drömmen. Men vi får hålla alla tummar...
Både för hur själva räddningsförsöket kommer gå till. Och framför allt att det lyckas... Jag vill verkligen inte in i operationssalen för det igen. Jag behöver lägga all min kraft och fokus på cellgifterna... Hoppas hoppas hoppas.
"Tänk på döden"
Jag bläddrade igenom kameraalbumet i min mobil. På en bild fanns en stentavla som var uppsatt i Göteborg innan med orden "Tänk på döden". Det fick mig att börja fundera en del. Jag tänker nog på döden mer än vad de flesta andra människor gör. Det är inte så konstigt kanske. Men jag menar inte att det är med rädsla eller oro över att jag kommer gå över till andra sidan snart. Utan bara tankar kring döden helt enkelt.
Jag tänker mycket på vad jag vill hinna göra i livet innan den dagen kommer. Jag vill förändra till det bättre. Göra skillnad, inspirera, spela roll. Liksom göra ett avtryck på jorden och i människorna som finns i mitt liv innan jag försvinner ifrån den. Det är mitt mål i livet tror jag. Jag vet att jag lyckats med alla delar för vissa personer hittills. De gångerna jag fått det bekräftat eller bevisat för mig är den bästa känslan som jag vet. Men jag vill fortsätta med det. Nå ut till fler. Komma längre. Och det kommer jag kämpa för så länge jag andas :)
Sedan tänker jag som sagt på mamma och Dino mycket. Många situationer jag hamnar i om dagarna, går det två röda sekunder och jag tänker "Det där hade mamma skrattat jättehögt åt" eller "Dom killarna skulle nog Dino ha umgåtts med". Jag har i alla år haft en rätt tydlig bild av hur han skulle se ut om han levde. Vad han hade haft för klädstil och frisyr. Vad han hade tyckt om att göra. Hur han hade utvecklats som person. Vilken typ av tjej han hade tyckt om... Och så vidare.
Några utav hans bästa kompisar var ett tvillingpar ifrån Ubbhult. Jag ser honom i dom till exempel. Och jag tror att dom två ser Dino i mig med. Trots att vi inte umgås eller har så mycket kontakt är det alltid så uppskattat när vi råkar ses. Vi har aldrig pratat om detta men det känns liksom i luften. Jag tror det är ömsesidigt. Ibland för det fram några tårar efter att vi kramats hejdå. Jag tycker inte det är jobbigt att träffa personer jag kopplar till min bror, det blir bara känslomässigt liksom. Så klart.
Det har gått åtta år sedan han gick bort nästa vecka, men jag håller honom levande i hjärtat och sinnet. Jag vet att han finns kvar i allas våra hjärtan. Men ändå.
Det är en helt annan grej med honom än med mamma. Med tankar och känslor och allting. Det var under helt andra förhållanden så deras frånvaro och bortgångar går inte att jämföra ens lite grann. Några faktorer som säger detta:
1) Sorgbearbetning startas olika och förblir olika resten av livet beroende på hur gammal man är när någon dör.
2) Det blir inte samma sak om det handlar om en förälder, en vän, ett syskon eller en bekant.
3) När någon dör plötsligt, som Dino gjorde i bilolyckan, blir sorgen också annorlunda ifrån om det handlar om en bortgångsprocess, som när mamma blev sjuk.
Jag pratade med min syssling (läs storebror) Dino om såna här bitar igår kväll. Vi kom fram till att det är nyttigt att vara ledsen emellanåt. Nyttigt att gråta. Och jag tror det är så när det handlar om döden också. Det är ett otroligt känsligt ämne för hela mänskligheten. Men jag tror det. Det är nyttigt att tänka på döden ibland. För mycket slutar ju med kaos, men så är det ju med allt här i världen.
Där har vi den. Bilden som startade dagens kugghjul.
Frustration och stress
Jag hade fel. Jättefel. Det tog inte alls fem minuter kortare tid. Utan en hel timme längre. Elli var här i två timmar. Det är det längsta hembesöket jag haft hittills.
Jag blir så frustrerad på att inte sakerna bara kan fungera som de ska. Och det skapar kaos i huvudet på mig när det går fel eller något inte funkar trots att man provat alla möjliga alternativ. Som nu ikväll, mat- och vattendroppet ville inte sätta igång. Trots att slangarna var helt öppna (man kan justera hur öppna de ska vara, beroende på hur snabbt man vill att de ska droppa) så kom inte en enda droppe. Vi testade med att spola CVK:n med extra koksalt. Ingen hände. Vi provade att använda den andra utav mina två trevägskranar. Ingen skillnad. GAH.
Till slut gav det med sig. Men jag orkar inte med detta alltså. Fy fan säger jag. Nej usch vilket dåligt humör jag blir på. Även fast jag så klart fattar att det löser sig och blir bra bara man ger det lite tid blir jag superstressad och får panik. Jobbigt är det. Men jaja.
Något annat jag blir stressad av varje dag är faktiskt skolan... På facebook har vi en grupp för media-klasserna och liknande grupper där vi delar info, kan ställa frågor osv. Och att varje dag få läsa "vilka sidor var naturprovet på?" gör mig ledsen... Jag kanske borde gå ur de grupperna. Jag sitter liksom vid sidan av och ser på medan min klass flyter på med kurserna. Som jag ska göra alldeles själv sen istället. Jag vill också vara med ju, få saker gjort. Men även fast jag mår bra just nu är mitt tillstånd på för tunn is för att plugga.
Jag ska prata med min mentor imorgon när jag ändå är i skolan. Om hur vi ska göra, när jag kan sätta igång och vart det där jäkla bekräftelsemailet för projektarbetet håller hus.
En sparad mobilbild ifrån en plugg-dag hemma. Vårterminen i tvåan var det.. Jag hade ett stort matteprov, en engelsk bokanalys och ett fördjupningsarbete om hur barn sörjer i barnpsykologin att roa mig med. Åh. Det kanske låter konstigt men gud vad jag saknar det. Speciellt inlämnings-arbeten som det längst upp på bilden är. Nere i vänstra hörnet skymtar man en Power King. Den behövdes kan man ju säga haha. Det var en effektiv dag!
Drömmar
Jag drömde om mamma inatt. Min fina mamma. Något jag tror är väldigt vanligt med när någon dör är att människor bara kommer ihåg de bra bitarna. En förskönande version av personen i fråga. "Han var så fantastisk", "Så underbar och älskad av alla"... Och så.
Jag är inte annorlunda. Jag är också sån. Men jag tror att jag har kommit in i en ny fas av sorgbearbetningen eller hur man säger. Jag vet att min mamma var fantastisk. Och jag kommer ihåg alla bra bitar. Men det som händer i mig nu är att jag börjar minnas och få tillbaka även de minde bra sidorna. Hon må vara en ängel nu, men när hon levde var hon trots allt inte mer än människa.
I min dröm så bråkade jag och mamma. Ett såntdär typiskt mor-och-dotter-tjaffs om något oväsentligt. Det slutade med en kram och sen vaknade jag.
Jag tror att om mamma hade varit här med mig idag hade vi just nu suttit och planerat en riktigt girl-trip till sommaren. Bara hon och jag. Vi pratade ofta om det. Hur kul vi skulle ha på våra framtida resor när jag blivit lite äldre/myndig. Kan verkligen föreställa mig oss två sitta där i solstolarna nere på någon vit strand med paraplydrinkar och skratta oss igenom dagarna.
Det känns som att folk tror att man överdriver när man säger att man tänker på en och samma person varje dag. Som att man skulle ljuga om en sån grej för att få uppmärksamhet. Väldigt konstigt enligt mig. Men det gör jag i alla fall. Jag tänker på henne vartenda dag. Och det kan ha att göra med precis vad som helst. Ett ljud, en doft, en färg, en blomma, en blick, ett ord, en stämning, en person... Vad som helst. Men jag tänker mycket på henne i och med min sjukdom också. Såklart. Hon är min styrka i detta också kan man säga. Jag vet precis vad hon hade sagt och haft för åsikt om hur jag ska agera och tänka i allt detta. Och det håller jag mig till, väldigt hårt. Jag tror på tankens kraft och hittills har det uppenbarligen fungerat väldigt bra.
Jag saknar dig mamma. Pussa och krama bror och mormor i Nangijala från mig också. Vi ses.
December 2004. Det var skönt att komma bort till lite värme den julen, när allt var så kaotiskt på hemmaplan.
Två steg fram, ett steg bak
Det kan inte gå bara framåt framåt hela tiden. Inatt började jag få jättesmärtor i bröstkorgen. Även haft det periodvis under dagen.
Det har tagits blodprover och snart väntar röntgen av mina lungor. Sedan fler blodprover.
Varför? Jag kanske har fått en blodpropp i lungan.
En sak i taget. Jag orkar inte tänka så långt just nu. Vi får se vad bilderna och provsvaren säger och utgå ifrån det sedan.
Det gäller att bita ihop. Vad som än händer så kommer jag att klara det.
Men vi hoppas på det bästa, så klart.
Det blir inget Liseberg för mig idag. Är i för dåligt skick. Trist är det.
Stolthet kanske man kan säga
Jag mår fortfarande bra. Helt otroligt. Finner inga ord för lättnaden alltså. Dock är det ju inte över än. Cellgifterna tickar på ända till klockan 13 imorgon. Men det har alltså gått mer än halva tiden och allt jag känner av är någon sorts mysig trötthet.
Jag måste säga att jag är väldigt stolt över mig själv. Att jag klarar omgång fyra såhär otroligt bra har såklart väckt mååånga frågor som jag ställt till läkarna. "varför mår jag fortfarande bra? Vad är det som händer???"
Svaren har varit lite olika. Det handlar delvis om att tumören blivit såpass mycket mindre. Och att min kropp fått vila några veckor och fått tid att bli starkare. Sedan så fungerar min magsäck mycket bättre nu än under tidigare omgångar vilket automatiskt gör att jag inte mår illa lika lätt.
Men framför allt... Är det tack vare mig själv. Det handlar om mental styrka. Jag har tydligen en obegripligt stor sådan.
När man får höra det från alla håll, speciellt ifrån högt uppsatta läkare, blir man väldigt glad och stolt. Tänk att jag klarar av cancer så bra, för att jag är den jag är, en kämpe! Underbart är det.
Jag kommer aldrig i livet att ge upp. En krigare är något jag alltid varit. Och är det något jag tror på i livet så är det att det blir vad man gör det till. YES! :)
"Du är fantastisk"
Det är rätt otroligt vilket stöd jag får ifrån alla håll och kanter. Det är klart att jag tänkt tanken "jasså NU passar det" när en person helt plötsligt hör av sig när detta händer. Fast det beror helt på hur de framträder. Som några exempel, där personer hört av sig antingen via datorn, telefonen eller knackat på dörren med en blomma och en kram och säger att de tänker på mig och hoppas allt går bra. Det är en sak, det är väldigt rart av alla de som gjort så klart. Och jag uppskattar det verkligen. Men när någon helt ur det blåa skriver till exempel "jag finns alltid här för dig". Jo tjenare, jag har märkt det. Vart har du varit de senaste åren liksom? Jag tror ni förstår skillnaden och vad jag menar.
Men något jag under hela resan fått höra, och som jag har så svårt att ta in, är när jag får sånna jättekomplimanger. Eller om det nu ens kallas för komplimang. Men vad jag syftar på då är:
Du är helt otrolig.
Du är fantastisk.
Jag beundrar dig.
Du är min förebild.
Du är så stark.
Tänk om jag vore mer som du.
Du är helt otrolig.
Du är fantastisk.
Jag beundrar dig.
Du är min förebild.
Du är så stark.
Tänk om jag vore mer som du.
Det är så svårt att ta åt sig av så stora ord. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga när jag får en sådan kommentar. Vad säger man? Tack?
Dagens samtal var med en ifrån skolan som sa till mig att jag utstrålar en sådan livsglädje och styrka att man blir både varm och glad i hela kroppen bara av att se mig. Att jag har en sådan kraftig aura runt om mig som gör dem runt om glada och varma. Jag kan säga att jag blev helt ställd när jag lyssnade till de orden. Det är så överväldigande på något vis. Självklart blir jag glad. Det är ju så jag vill uppfattas. Men det är overkligt på något vis... :)
Här har vi någon som i mina ögon är fantastisk. Amanda Ramsbo. Aldrig i mitt liv har jag träffat eller ens hört talas om en sådan godhjärtad själ som hon har. Vi två tror på att vår vänskap är den starkaste som finns, och att det inte är många som får dela ett sådant band med någon under sin livstid. Ovillkorlig vänskap och systraskap är vad vi har. Hon är min styrka. Min lilla ängel på jorden. Och visst är hon söt som en docka också?
Gottigott gott
Gissa om jag har det bra? Här sitter jag med bra musik, chattar med människor som gör mig glad och äter godis och choklad. Mums.
För något år sedan var jag väldigt inne på lugna låtar, typ gitarrplock och rätt deppiga texter... Nu för tiden är det bra mycket gladare musik och en hel del av det som går på radio och på krogen faktiskt. Jag vet inte. Jag gillar det. Jag diskuterade med Amanda för ett tag sedan vilken otrolig påverkan valet av musik kan ha! Så jag har valt att undvika depp-musik helt enkelt. Det gör större skillnad än vad man kanske tror.
Och med Ahgrens Bilar, Tutti Frutti, Marabou Daim och lite julmust sitter jag här och har det allmänt göttigt. Kunde jag inte klämma in liiiite mer socker i den där blandningen? Eh, nej, det kunde jag inte:) Gott är vad det är och jag njuter av vartenda tugga kan jag lova!
En annan grej på tal om att justera små detaljer för att må bättre, Det är bara till att klippa banden till människor som får en att må dåligt. På riktigt. Vad ska man med energitjuvar till? Varför skulle man lägga ner tid på någon som får en att må dåligt på något som helst sätt? Bort med de personerna säger jag bara! Och lägg istället ner den tiden på vännerna du verkligen uppskattar och mår bra av istället. Jag brukar nu mera sitta och fundera på hur jag ska kunna visa hur mycket jag uppskattar dem. Mer än att säga det med ord bara. Hmm.
Detta var min sjuttonårsdag, jan-11. Där var jag riktigt lycklig.
Att banta
När man varit inlagd på sjukhus i närmare sex veckor, och under hela den tiden inte kunna varken äta eller dricka ändras ens sätt att se på mat en hel del. När jag började kunna småäta igen efter så himla lång tid kan man enkelt säga att mina smaklökar var extremt känsliga och jag känner fortfartande mycket mer smak i allt jag stoppat i mig än vad jag minns av samma saker sedan tidigare.
Luktsinnet förbättrades också väldigt mycket medan jag låg på sjukhus. Eftersom jag ständigt var så himla sugen på mat och dryck så utnyttjade jag luktsinnet jättemycket. Det var ju så nära en smakupplevelse jag kunde komma.
Men vad händer sedan då? På teve, i tidningar och alla andra håll i vårt samhälle ligger fokus på att man jämt måste tänka på vad man stoppar i sig, för att gå ner i vikt och bli smalare. Men vad fan tänker jag då. VEM ORKAR BRY SIG? Helt ärligt talat. Här ligger jag med en livshotande sjukdom och den enda önskan jag har är i princip att kunna äta mat normalt igen. Då blir man lite smått irriterad på vad samhället lägger fokus på nu för tiden.
Vad glad att du är frisk och KAN stoppa i dig vad som helst. Sedan är det självklart att bra kost är bäst. Det är inte det jag menar. Men som bantning till exempel. Hur orkar man lägga energi på en sådan grej? Hur?
När jag blir frisk, eller inte ens då, efter operationen kommer jag gå på specialkost i två år eller så, men SEN tänker jag bli en matfantast igen. Äta vad jag tycker är gott. Så mycket jag vill. För att jag kan. Och mår bra av det.
Så himla synd att medier fått fram en sån skev bild av hur kroppen ska se ut idag. Att allt måste passa in i det sociala spindelnätet, eller mönstret, eller hur man nu vill kalla det. Du är frisk, du kan äta. Var glad för den gåvan istället för att otacksamt gnälla över att du inte vill ha maten för att den innehåller för mycket kalorier. Gud.
Vad var det jag sa
Ja, som sagt. Jättetrött. Idag har min kropp allt fått jobba! Den är ju så ovan vid det. Senast jag åt en hel portion var tre månader sedan. Inte konstigt att jag legat helt utslagen i min säng enda sedan jag kom hem idag. Jag som ville gå ut på en promenad i det fina vädret... Men men! Istället blir det snart tredje filmen på rad med Amanda. Kanske låter som världens tråkigaste kväll, men vad ska vi annars göra då? Jag orkar ju ingenting.
Det är det som är så skönt med oss två. Vi kan verkligen göra allt och inget. Jag kan åka hem till henne och typ sova några timmar medan hon håller på med hästarna, eller hur ska jag förklara. Vi går inte hack i häl på varandra bara för att vi är under samma tak. Precis som de man bor ihop med. Faktum är att i normala fall, när jag är frisk, sover jag och Amanda minst hälften av alla dagar i veckan ihop. Egentligen skulle jag klippa hennes hår idag, men jag är för trött för det också. Eller så himla farligt är det inte. Men jag förstår att hon inte låter mig klippa hennes hår när jag är halvt borta!
Imorgon bär det av till skolan en sväng faktiskt! Det var ett tag sedan nu. Och på onsdag också. Sedan kommer torsdagen... Blä.
Men en dag i taget, just det. Imorgon var det ja. Först skola. Sedan hem för medicin och så dyker Ada upp. Jag har i uppdrag att klippa lugg på henne... Jag har klippt hår en gång i livet förut, och det var topparna på Ada förra sommaren. Hehe. Vi får väl se hur det går med den saken.
Jag undrar om tröttheten hänger en del på att det är torsdag snart. Jag kanske tänker på det mer än vad jag själv vet om. Jag försöker ju ständigt intala mig själv att ta en dag i taget men ni märker ju hur bra det går kanske. Man blir utmattad mentalt, uppenbarligen. Varför är jag annars så trött för?
Amanda, Ada och jag. Mina fina tjejer. Bilden är ifrån vår komfirmation, maj 2009!
Ultraljud av hjärtat
Imorgon blir det att gå upp tidigt. Först för att få mediciner vid sex-tiden och sedan göra sig redo för att åka till sjukhuset.
De ska undersöka hjärtrummens storlek, kamrarnas pumpförmåga och klaffarnas funktion. Det kommer ta 1,5 timmar ungefär och jag antar att detta är något alla som ska genomgå en stor operation måste göra. Om tiden tillåter åker jag till skolan en stund efteråt. På kvällen kommer Amanda hit. Det är hur morgondagen kommer se ut!
Har lite svårt att själv tro på att jag inte ens rört min laptop idag, haha. Konstigt.
Den lilla stunden ihop med Andrea och Coffe var himla bra tycker jag. Väcktes lite minnen ifrån sommarlovet.. Åh. Jag längtar till sommaren. Då är jag frisk och oooj vad mycket jag planerat för våren och sommaren sedan!!
Vet inte om jag redan sagt det men jag håller på att skriva en To-do-list för 2013. Massvis med roliga grejer jag ser fram emot att göra när jag frisknat till. Tror det är väldigt viktigt på alla plan. Att sätta upp mål, stora som små. Så att man ständigt har något att sikta mot och så man alltid känner att man har många anledningar att kämpa för.
Det är nog en av hemligheterna bakom min mentala styrka. Jag vet hur bra jag har det, att livet har så mycket mer att ge och att man kan åstadkomma precis vad som helst om man bara har viljan med sig. Jag är helt enkelt för envis för att på något som helst sett ge upp. Det blir vad man gör det till. Tänk på det! Nattinatti.
Fem dagar kvar
Trots att senaste behandlingen gick myyycket bättre än första och andra, kan jag inte annat än frukta torsdag. Jag vill verkligen inte. Börjar redan få ångest inför det. Det är det värsta jag vet. Cellgifter....
Det gäller för mig att försöka fokusera på sakerna jag ska göra runt om som jag ser fram emot och som är bra för mig på olika sätt. Sedan måste jag försöka jobba igenom ångesten och se på cellgifterna klart. Det är ju trots allt för en bra sak och även fast det innebär att gå in i en tjock mörk dimma så blir det alltid ljusare och klarare på andra sidan. Det är inte så lätt att fokusera på bara den biten bara, när man vet vad det innebär att ligga där i sjukhussängen och plågas i flera dygn. Men man kan väl inte annat än att göra sitt bästa och försöka antar jag.
Nu ligger jag med dropp. Börjar märka ett mönster, jag gör inlägg ungefär tre gånger om dagen och det är nästan alltid under medicineringen! Haha. Men i alla fall så kommer moster och kusinerna hit om en stund, ska bli mysigt. Sedan kommer sköterskorna igen klockan två och efter det vet jag inte vad jag ska göra fram till klockan sju! Antagligen vila, jag vet inte varför jag varit så trött de senaste dagarna.
Vid sju kommer min kompis Kristina och hennes familj hit en sväng. Henne har jag känt sedan jag kom hem ifrån BB. Vi var som tvillingar när vi var små och gjorde allting ihop. Klart vi träffas otroligt mycket mer sällan sedan jag flyttade ifrån Smålandsstenar men trots det och att vi inte direkt pratar varje dag är det någon sorts syskonrelation vi har till varandra. Det blir första gången hon kommer hit till Lindome också! Kul.
Här har vi en bild på oss haha, Kikki skickade den till mig för några dagar sedan. Gissa vem som är vem? ;)
Musik, naturgodis och nya kläder
Här ligger Amanda och jag på mitt rum, gottar oss med godispåsen och lyssnar på go musik. I stan gick vi in på Rut m.fl. och fyndade båda två!! För hennes del blev det en fin festtopp, för mig en kofta och en ny finfin jacka! Känner mig jätteambitiös och bra som tagit bilder på detta för bloggens skull, haha.
Hemsjukvården skulle komma sju egentligen, men har fortfarande inte dykt upp. Irriterande. Hade de kommit vid sju skulle vi kunna sitta på övervåningen och kolla på x-factor tillsammans med dom andra sen utan att behöva tänka på krångel och sånt. Men som vanligt ska det strula med tiderna. Vad hade jag förväntat mig egentligen. Aja. Inget blir bättre av sura miner.
Amanda och jag diskuterade relationer på vägen in till stan.. Intressant är det. Hur olika saker och ting kan gå. Hur något helt plötsligt kan ändras och i princip avslutas för att man fått en jobbig sjukdom. Att liksom överges. Eller tvärt om. Hur man i flera år haft starka band som sedan klippts av, och att man kanske börjat hitta varandra igen i och med detta. Tråkiga omständigheter så klart men ändå. Jag känner verkligen att jag får uppleva personers riktiga jag. Många gånger har det fått mig riktigt ledsen. Och andra gånger positivt överraskad. Oavsett vilken utav dem det handlar om så har jag lärt mig att hantera det nu. I början var det riktigt omtumlande och förvirrande. Man blev så arg och besviken på sånna man trodde var riktiga vänner. Men men, sånt är livet. Finns inte så mycket att göra åt saken. Klart det är tråkigt, men om det nu är så personerna i fråga vill ha det känner jag att jag klarar mig mycket bättre utan dem i mitt liv. Negativ energi är något jag med glädje lägger undan.
Ännu en mysig kofta! Rätta färgen syns inte på bilden riktigt, den är olivgrön.
Jackan! Hihi.
Bra avslut på grymt bra dag
Medlemsträffen blev av! Det var inga problem för hemsjukvården att ställa om några timmar. De kommer någon gång halv tio-tio.. Det enda dåliga med det är för Davids skull, han är så trött i skolan på dagarna på grund av att kvällsbesöket låter så mycket att han vaknar. Lilla gubben. Det gäller för mig att ständigt påminna om att lillebror ligger i rummet intill!
Även fast man inte känner någon av dem som kommer på träffarna får man så himla mycket power av att träffas och prata rent ut sagt. Idag kom jag och Maja lite senare än de andra, så vi satte oss på hörnet och pratade med en tjej som har hjärntumör. Hon hade precis haft sin sista behandling och kämpar just nu med rehabilitering. Halva kroppen är i princip förlamad. Hennes hjärna har liksom glömt hur man lyfter på vänstra axeln och foten och så vidare. Men det går tydligen att träna upp och det har redan blivit bättre sa hon!
Sånt himla glatt gäng det där. Denna gången var det bara nya ansikten nästan, kände igen tre stycken. Förra träffen var vi sju, denna gången många fler. Vi fikade på Sweet Coffeebar i stan, jaq har aldrig varit där innan men det var jättemysigt och jag kommer absolut gå dit igen.
Man kanske tror att det enda vi gör är att sitta och prata om cancer.. Men nej. Det är ett härligt möte med starka och inspirerande människor som alla varit med om ungefär samma historia. Vissa fortfarande sjuka, andra friskförklarade. Det vilar en empati i luften som är otroligt behaglig och stärkande faktiskt. Klart vi pratar om vår sjukdom också ibland, men det är ju liksom inte det som är syftet med medlemsträffarna.
Vilken annorlunda väg denna dagen valde att gå än vad jag hade förväntat mig! Den skulle helt enkelt inte kunna gå bättre. På vägen ifrån sjukhuset idag berättade dessutom en av mina närmsta vänner Jimmey att han har möjlighet att komma ner och hälsa på väldigt snart. Blev så himla glad! Och så räkmacka med gudmor efter det. Och så massvis med glada meddelande från nära och kära om dagens besked. Och så kom Maja. Och så shopping med henne i stan (hittade en jättemysig tröja!). Och så medlemsträff på det. Och så hemma igen smärtfri. Åh, jag är så lycklig. Ibland är livet så himla bra.
Nu tänker jag avrunda med en liten frukskål och film! Imorgon har jag inga som helst planer... Det måste det bli ändring på!
För att fortsätta på lycklig-dag-temat. Här med mina två systrar Amanda och Ada i Berlin, nov-11. Den kvällen var vi på Blue Octobers konsert. Våra gudar, kan man säga.
Lycka lycka lycka
Det var väl allt på tiden. GODA NYHETER. Jag finner knappt orden. Hade jag kunnat hade jag antagligen sprungit runt som en spratteldocka här hemma och dansat och jublat och haft mig. Men tro mig, det gör jag inombords i alla fall!
Mötet tog bara 25 minuter. På en gång sa onkologen att hon hade mycket goda nyheter. Hon visade mig den gamla och den nya röntgenbilden jämte varandra, så jag skulle förstå... Den första bilden var en jobbig syn. Så fick jag se den andra, som i princip såg ren ut. Bara det att man inte vågar kalla mig för tumörfri. Men det är inte långt ifrån alltså. Åh. Händer detta verkligen? Drömmer jag??
Det som händer framöver nu då! Eftersom bara tre omgångar cellgifter visat så bra resultat är det bestämt att jag ska få två eller tre omgångar till, start nu på torsdag. En behandling varar i 46 timmar och jag brukar må väldigt dåligt under de dygnen och några dygn efter också. Jag är inlagd under tiden så de kan ha stenkoll på mig. Sedan måste det vara fjorton dagar mellan behandlingarna, så det blir alltså varannan torsdag från och med nästa vecka!
När det gäller operation är inget datum satt. Men det blir i december eller januari! Nu är det ju dock oklart ifall hela magsäcken verkligen ska opereras bort eller hur vi ska göra, eftersom så himla stor andel av tumören är borta! Åh!!!
Annat som bestämdes är att jag ska vaccineras mot influensan, vore så onödigt om jag fick det. Jag är ju extra infektionskänslig pga sjukdomen och cellgifterna och allt. Så jag tog lite blodprover på sjukan innan vi åkte också. Kommer antagligen vaccineras här hemifrån av hemsjukvården redan ikväll eller imorgon! Jag ska dessutom slippa sprutan i låret från och med nu! Det blodförtunnande preparatet alltså, som man måste ta när man har opererats. Men det var såpass längesedan nu och jag är såpass aktiv att den inte behövs längre.
När Lena och jag åkte ifrån sjukhuset stannade vi till i Mölndal på vägen hem och firade med en var sin lyxig räkmacka! Efter det släppte hon av mig här hemma, där jag ligger i min säng och egentligen ska vila. Inte så lätt att varva ner just nu kan jag ju säga. Men men!
Hur känns detta nu då? Jag finner knappt orden som sagt. Jag tycker det känns overkligt. Hade jag varit mig själv skulle jag antagligen ropa ut "INGET KAN STOPPA MIG" och bli kaxig om saken. Men jag vågar inte riktgt ha den inställningen. Alla säger nu att "nu löser det sig ju!!!", men jag kan inte med att se det så. För jag vet ju inte. Man kan inte veta säkert. Och någon negtiv överraskning accepterar jag inte. Så jag väljer att se på nuet istället! En dag i taget! Och just nu ser det ljusare och bättre ut än någonsin! Det är jag mycket nöjd med! :D
Visste inte riktigt vad jag skulle lägga för bild till detta. Det fick bli en överdrivet glad bild ifrån augusti 2011!
Lite sömn hade suttit fint, ja
Det ville sig inte inatt nej. Nu är det morgon och två timmar kvar till sköterskorna kommer. Jag lämnar inte sängen innan halv tio (det är då de borde vara klara).
Oavsett hur det går på mötet ska jag tillbringa eftermiddagen med Maja, skönt. Vi knyter verkligen ett speciellt band i och med detta. Jag menar, hur vanligt är det att två kompisar går och får cancer året efter varandra? (Maja fick sin diagnos exakt ett år före mig och hade sin sista behandling i slutet av maj detta året. Tacka vem som nu sitter där uppe att det gick bra för henne, lilla hjärtat). Och så precis när hon blev frisk vart det min tur istället!
Jag tror det är väldigt vanligt i min sits att känna sig ensam. Men jag gör inte det nästan alls tror jag. Just på grund av henne. Och ungcancer har sitt finger i spelet också. Jag och Maja är medlemmar där, jag har bara varit med på medlemsträff en gång hittills och man kände verkligen en unik gemenskap, det var nog väldigt bra att jag fick uppleva den såpass tidigt. Ikväll kanske blir andra gången. Hoppas det. Det beror endast på vad hemsjukvården säger om tiderna!
Bilden är ifrån förra sommaren, augusti eller september. I Borås på match mellan Elfsborg och IFK med gänget. Det var en bra dag.
Det drar ihop sig...
Nu är det onsdag kväll. Imorgon klockan åtta kommer hemsjukvården och direkt efter det blir det bara att klä på sig och snabbfixa för att sedan åka till Östra Sjukhuset i Göteborg. Jag ska på möte med min onkolog, bilderna från röntgen kommer nämligen då och vi ska tillsammans se på bilderna och utifrån dom planera den kommande tiden. Om och hur många cellgiftsbehandlingar till det blir, och när i så fall. Och när operationen ska äga rum... Och så.
Det är svårt att beskriva den känslan... Jag menar, bekräftelse-möten har hittills inte gått vidare bra för min del. Först var det cancerbeskedet, andra liknande mötet var det att den spridit sig.. och nu då. Jag vet att det är en annan grej nu, och att alla läkare och medmänniskor tror på att bilderna ska visa sig vara positiva. Men de andra mötena är något som sitter kvar i mig, och kommer antatligen alltid att göra. Olustig känsla. Undrar hur mycket sömn jag får inatt.
Jag vill inte hoppas på för mycket heller. Visst, innan första cellgiftsbehandlingen kunde jag inte ens ta en klunk vatten, och nu efter tredje kan jag äta små portioner, flera gånger om dagen, utan några problem. Dessutom är jag väldigt pigg varje dag, smärtfri för det mesta och har en jäkla bra inställning till allting. Den mentala biten sägs påverka en fysiskt också.
Så allting tyder på positiva svar. Men man vet ju aldrig. Eller hur? Tänk om den inte alls minskats. Om det bara är så att vi hittat en perfekt balans på preparat för min kropp som "lurar" oss? Ja... Många sånna tankar nu. Jag vet att ingenting blir bättre av att spekulera och grubbla i det mer heller, men det går liksom inte att styra ALLA tankar alltid. Jag tror att min tripp till salongen idag var en perfekt sak för mig att göra just idag, dagen innan. Även fast det bara är en ytlig justering så påverkar och förstäker sånt också. Jag funderar på att boka upp mig på massage någon gång snart. Mer ompyssling av kroppen. Alltid uppskattat. Och det kan jag vara värd. Hihi.
"En bild säger mer än tusen ord". Speciellt denna tycker jag. Den togs i december 2004. Tänker bland annat på mor och bror när jag tittar på den. Och ett stort frågetecken upp mot himlen. Varför? Varför? Varför?
Mycket och lite på samma gång
Nu blev det kvällen på riktigt. Så himla trist att det börjar mörkna redan klockan fyra.. Men men. Jag mötte upp Maja på pendeln in till stan och vi gick runt på en liten shopping i nordstan innan vi satte oss ner i soffan på Espresso House ett bra tag. Om jag njöt? Ja det kan man väl säga att jag gjorde. Big time.
Faktum är att jag var så ivrig och glad i fikat att jag drack för mycket av min vaniljlatte och började må både dåligt och blev väldigt energilös direkt efter. Så en kort stund senare drog vi oss hemåt och det tog några timmar innan jag mådde bra igen... Men den mysiga fikan med min fina vän var värt det! Vi kanske ska till ungcancer på medlemsträff på torsdag också, hoppas på det!
Angående det förra inlägget. Man blir så glad av positiv respons. Det är så roligt att få höra från så olika och nästan oväntade håll att man är duktig på något. Hihi. Tack för det hörni. :)
Det känns som att det händer både lite och mycket denna veckan. Imorgon ska jag vara hemma hela förmiddagen.. Passa på att tvätta och städa eller något. Fördriva tid. Sedan klockan ett beger jag mig hemifrån för att åka till en salong i Kungsbacka där klippning och nagelfix väntar! Ska bli så roligt! Sedan har vi ju då torsdag.. då mötet är. Jobbigt att behöva vänta på svar såhär. Kan vara bland det värsta som finns tycker jag. Även fast det mesta i mitt läge tyder på positiva röntgensvar. Men man vet ju aldrig. Efter torsdag har jag varken kunnat eller vågat planera så mycket. Eftersom jag inte har någon aning om vad onkologen ska säga och bestämma.
Bästa du. <3
Gottigott gott!
Glad tjej njuter av sin alldeles för goda vaniljlatte.
